[Bẹnjamin] Betyder ”högra handens son”.

1. Jakobs tolfte son; helbror till Josef. Benjamin förefaller vara den ende av Jakobs söner som föddes i Kanaan; de övriga sönerna föddes i Paddan-Aram. (1Mo 29:31–30:25; 31:18) Rakel födde Benjamin, sin andre son, medan de var på väg från Betel till Efrat (Betlehem). Förlossningen var så svår att den kostade henne livet. Strax innan hon dog gav hon sin son namnet Ben-Oni, som betyder ”min sorgs son”, ”min smärtas son”; men hennes sörjande man ändrade därefter namnet till Benjamin, som betyder ”högra handens son”. (1Mo 35:16–19; 48:7)

Efter sin födelse omnämns Benjamin inte förrän efter det att hans bror Josef sålts till slaveri i Egypten. Som Jakobs yngste son med hans älskade hustru Rakel (1Mo 44:20) var Benjamin uppenbarligen högt älskad av sin far, och det i särskilt hög grad då Jakob antog att Josef var död. Jakob var därför mycket ovillig att låta Benjamin följa med sina bröder till Egypten, och han gav med sig först efter avsevärd övertalning. (1Mo 42:36–38; 43:8–14) Här bör nämnas att Benjamin vid det här laget var en ung man, även om Juda just då kallade honom ”pojke”. Av 1 Moseboken 46:8, 21 framgår det att Benjamin var far till flera barn vid den tid då Jakob bosatte sig i Egypten. Inte desto mindre var han Jakobs älskade ”son ... som fötts på hans ålderdom”, den som den åldrige fadern hade som stöd på mer än ett sätt. (1Mo 44:20–22, 29–34) Också Josef visade djup tillgivenhet för sin yngre bror. (1Mo 43:29–31, 34)

Benjamins avkomlingars släktregister förekommer på flera ställen, och somliga av dem är uppenbarligen mer fullständiga än andra. I Första Moseboken 46:21 upptas tio personer som ”Benjamins söner”, och att namnen på flera av dem saknas i senare förteckningar har fått somliga att mena att vissa söner kan ha dött vid tidig ålder eller kanske inte fått söner som fört släkten vidare. Några namn stavas uppenbarligen olika i skilda förteckningar (jfr Ehi, Ahiram, Ahara), och somliga av dem som nämns i 1 Moseboken 46:21 kanske i stället är avkomlingar i senare led. (4Mo 26:38–40; 1Kr 7:6; 8:1) Somliga har invänt mot uppgiften att Benjamin hade så många söner, för att inte tala om sonsöner, vid den här tiden, men man bör komma ihåg att när det sägs att de var bland ”de själar som tillhörde Jakob och som kom till Egypten”, behöver det inte betyda att de måste vara födda innan Jakobs familj kom till landet. De kan ha kommit ”till Egypten” på så sätt att de föddes där under de 17 år då Jakob bodde i Egypten före sin död, precis som Josefs två söner som föddes där räknas med bland ”Jakobs hus [själar] som kom till Egypten”. (1Mo 46:26, 27) När Jakob dog var Benjamin tydligen i 40-årsåldern och följaktligen gammal nog att ha barnbarn.

Den välsignelse som Benjamin fick som överhuvud för en av Israels 12 stammar behandlas här nedan. (1Mo 49:27, 28)

2. Namnet Benjamin betecknar också den stam som utgick från Jakobs son Benjamin. Vid tiden för uttåget ur Egypten var denna stam i fråga om antalet män den näst minsta av alla stammarna (Manasse var minst). (4Mo 1:36, 37) I den mönstring som längre fram företogs på Moabs slätter hade Benjamins stam nått upp till sjunde plats. (4Mo 26:41) När israeliterna var lägrade i vildmarken, hade stammen sin plats på västra sidan om tältboningen tillsammans med de stammar som härstammade från Josefs söner Manasse och Efraim, och denna avdelning som bestod av tre stammar intog tredje platsen i marschordningen. (4Mo 2:18–24)

I Kanaan låg det område som tilldelades Benjamin mellan Efraims område och Judas område, medan Dans område gränsade till det i väster. Den norra gränsen gick från Jordan nära Jeriko, vidare över bergstrakten vid Betel och sedan västerut till en punkt nära Nedre Bet-Horon. Därifrån gick den västra gränsen ner till Kirjat-Jearim, och sedan, på södra sidan, vände gränsen mot öster, passerade Jerusalem genom Hinnoms dal och fortsatte  slingrande nerför de klippiga östra sluttningarna tillbaka till Jordan vid norra änden av Döda havet. Jordan utgjorde alltså östra gränsen. (Jos 18:11–20; jfr det som sägs om Judas norra gräns i Jos 15:5–9 och om ”Josefs söners” södra gräns i Jos 16:1–3.) Från norr till söder mätte området omkring 19 km och från öster till väster omkring 45 km. Bortsett från området kring oasen Jeriko i Jordandalen var området bergigt och kuperat, även om det fanns några bördiga områden på de västra sluttningarna. De regnflodsdalar som löpte västerut mot den filisteiska slätten och österut mot Jordan gjorde området till en viktig tillfartsväg till höglandsområdet, och det gällde både kommersiella och militära syften. Filistéernas härar trängde in i detta område i början av Sauls regering, och från sitt läger i Mikmas strax norr om Sauls hem i Gibea sände de styrkor som plundrade israeliterna precis som de ville till dess Jonatan utförde sin bedrift i Mikmas och fick dem att fly och dra sig tillbaka till kustslätterna. (1Sa 13:16–18; 14:11–16, 23, 31, 46)

Bland de framträdande städer som ursprungligen tilldelades Benjamin märks Jeriko, Betel, Gibeon, Gibea och Jerusalem. Men det var Josefs hus som i verkligheten erövrade Betel. Längre fram blev Betel en framträdande stad i det intilliggande Efraim och ett centrum för avgudisk kalvdyrkan. (Dom 1:22; 1Ku 12:28, 29; se BETEL nr 1.) Jerusalem räknades visserligen till Benjamin men låg på gränsen till Juda, och det var denna stam som från början intog och brände ner staden. (Dom 1:8) Men varken Juda eller Benjamin lyckades driva ut jebuséerna ur citadellet i Jerusalem (Jos 15:63; Dom 1:21), och det var först under kung Davids regering som man fick fullständig kontroll över staden och gjorde den till Israels huvudstad. (2Sa 5:6–9)

Under domartiden visade Benjamins stam en egensinnig anda då den vägrade att utlämna dem som hade begått en avskyvärd handling i staden Gibea. Detta ledde till inbördeskrig mellan Benjamin och de andra stammarna, som var beslutna att inte låta det onda passera ostraffat, och det resulterade i att Benjamins stam blev nära nog förintad. (Dom 19–21) Men genom den metod som de andra stammarna tänkte ut för att bevara stammen kunde Benjamin återhämta sig och växa från omkring 600 män vid det tillfället till nästan 60 000 krigare då David var kung. (1Kr 7:6–12)

Benjamins avkomlingars stridsduglighet beskrevs i symboliska ordalag i den profetia som Jakob på sin dödsbädd uttalade om sin älskade son. Han sade: ”Benjamin river som en varg. På morgonen förtär han det fångade djuret, och på kvällen delar han sitt byte.” (1Mo 49:27) Benjaminitiska krigare var kända för sin förmåga att använda slunga; de kunde slunga stenar med både höger och vänster hand och träffa målet ”utan att missa”. (Dom 20:16; 1Kr 12:2) Den vänsterhänte domaren Ehud, som dödade den förtryckande kung Eglon, tillhörde Benjamin. (Dom 3:15–21) Det kan också sägas att det var ”på morgonen” för Israels rike som Benjamins stam, fastän den var ”den minsta av Israels stammar”, tillhandahöll den förste kungen i Israel, Saul, Kis son, som visade sig vara en skicklig krigare och ihärdigt kämpade mot filistéerna. (1Sa 9:15–17, 21) Och ”på kvällen”, när det gäller Israels nation, var det medlemmar av Benjamins stam, nämligen drottning Ester och statsministern Mordokaj, som användes till att rädda israeliterna från att förintas under det persiska väldet. (Est 2:5–7)

Vissa män bland benjaminiterna stödde David när han var fredlös och förföljdes av kung Saul (1Kr 12:1–7, 16–18), men när Saul dog gav de flesta i stammen till att börja med sitt stöd åt Sauls son Is-Boset. (2Sa 2:8–10, 12–16) Senare erkände de emellertid David som kung och fortsatte därefter, med få undantag, att vara lojala mot Judas rike. Somliga, sådana som Simei och Sheba, fortsatte att ha en upprorisk inställning, vilket resulterade i en tillfällig brytning med David och Judas stam (2Sa 16:5; 20:1–22), men då nationen delades och grannstammen Efraim (som härstammade från Benjamins brorson) blev den ledande stammen i det norra riket, höll Benjamins stam troget fast vid Juda i erkännande av Jehovas beslut. (1Ku 11:31, 32; 12:21; 2Kr 11:1; 1Mo 49:8–10)

Efter landsflykten i Babylon var stammarna Benjamin och Juda de mest framträdande bland de israeliter som återvänt till Palestina. (Esr 4:1; 10:9) Att Benjamin lojalt höll sig till Juda och Jerusalem bidrog utan tvivel till den ställning denna stam hade i Hesekiels syn av hur landet indelades under det utlovade kungariket. I denna syn visas nämligen Benjamin ha en plats intill den södra gränsen för bidraget, medan Judas stam placeras vid norra gränsen. (Hes 48:8, 21–23)

Bland de lojala efterföljarna till Jesus, ”Lejonet som är av Judas stam”, var aposteln  Paulus, en benjaminit som visade sig vara en nitisk kämpe i det andliga kriget mot falska läror och orätta sedvänjor. (Upp 5:5; Rom 11:1; Flp 3:5) Benjamins stam är med rätta representerad bland det andliga Israels stammar. (Upp 7:8)

Några forntida brev, som man har funnit i Mari vid Eufrat och som anses vara från 1700-talet f.v.t., nämner en krigisk nomadstam kallad binu-jamina. Beträffande detta namn heter det i The Illustrated Bible Dictionary att somliga bibelkommentatorer ”här har velat se förfäderna till den bibliska stammen; men med tanke på skillnaderna i fråga om tid och ursprung är detta mycket osäkert”. (Utgiven av J. D. Douglas, 1980, bd 1, sid. 185)

3. En benjaminit; en avkomling av Jediael genom Bilhan. (1Kr 7:6, 10)

4. En av ”Harims söner”. Han var en av dem som sände i väg sina utländska hustrur på Esras tid. (Esr 10:31, 32, 44) Han kan vara den Benjamin som omnämns i Nehemja 3:23 och 12:34, men detta kan inte fastslås med säkerhet.