[Bẹtel] Betyder ”Guds hus”.

1. En viktig stad i Israel. Det är den stad som omnämns flest gånger i Bibeln, frånsett Jerusalem. Den identifieras med ruinerna vid det nutida Betin, 17 km norr om Jerusalem. Betel låg på en bergsrygg i den sydligaste delen av Efraims bergstrakt, omkring 900 m över havet. Omgivningen är i vår tid ganska karg och består av en stenig slätt med sparsam vegetation. Ändå finns det flera källor i området, något som visar att den gamla stadens vattenförsörjning var mycket god.

Stadens strategiska läge bidrog i hög grad till dess betydelse. Betel låg i det centrala bergmassivet, vid den viktiga väg som gick från norr till söder längs vattendelaren hela vägen från Sikem söderut genom Betel, Jerusalem, Betlehem, Hebron och ner till Beersheba. (Jfr Dom 21:19.) En annan väg förband Betel med Joppe i väster vid Medelhavet och med Jeriko i öster i närheten av Jordan. Betel var alltså en knutpunkt precis som Samaria, Jerusalem, Hebron och Beersheba. Dessutom tyder mycket på att området mellan Jerusalem och Betel var tättbefolkat och att det låg fler städer här än i någon annan del av Palestina.

Arkeologiska utgrävningar i Betin har visat att platsens historia är mycket lång. En del menar att de äldsta bosättningarna är från  omkring 2000-talet f.v.t. Man har också funnit vittnesbörd om en våldsam förstöring och brand som på vissa platser har lämnat efter sig ett 1,5 m tjockt lager av spillror och aska. Man antar att denna ödeläggelse ägde rum när Israel erövrade Kanaan.

När Abraham kom till Kanaan stannade han till i Sikem och flyttade sedan söderut ”till bergstrakten öster om Betel och slog upp sitt tält med Betel i väster och Aj i öster”. (1Mo 12:8) Efter att ha varit en tid i Egypten på grund av en hungersnöd i Kanaan bosatte han sig återigen öster om Betel, tillsammans med sin brorson Lot. Vid båda tillfällena slog Abraham upp sitt tält öster om Betel, och man menar att hans läger låg vid Burj Betin, strax sydöst om Betin. Den platsen har beskrivits som ”en av Palestinas storslagna utsiktspunkter”. (Encyclopædia Biblica, utgiven av T. K. Cheyne, London 1899, bd I, sp. 552) Det kan ha varit från en sådan utsiktspunkt som Abraham bad Lot välja åt vilket håll han ville gå när de skulle skiljas åt. ”Då lyfte Lot upp sina ögon och såg hela Jordandistriktet” och valde det området. (1Mo 13:8–11) Jehova uppmanade sedan Abraham att blicka ut över landet i alla väderstreck och försäkrade honom om att allt detta skulle tillfalla honom och hans avkomma. (1Mo 13:14, 15)

I skildringen i Första Moseboken kallar Mose den stad som låg i närheten av Abrahams lägerplats för ”Betel”, men den efterföljande skildringen visar att stadens ursprungliga kanaaneiska namn var ”Lus”. (Se LUS nr 1.) När Jakob färdades från Beersheba till Haran övernattade han i närheten av staden. Sedan han hade haft en dröm om en stege som nådde till himlen och hade hört Gud bekräfta löftet som Abraham hade fått, reste han en stod och gav platsen namnet Betel, även om ”stadens namn förut [hade] varit Lus”. (1Mo 28:10–19) Omkring 20 år senare talade Gud till Jakob i Haran, gav sig till känna som den som hade talat till honom vid Betel och befallde honom att vända tillbaka till Kanaan. (1Mo 31:13)

När Dina hade blivit kränkt i Sikem och Jakobs söner hade tagit hämnd på stadens invånare, befallde Gud Jakob att återvända till Betel. Jakob såg till att hans hushåll och hans tjänare gjorde sig av med allt som hade med falsk religion att göra, och sedan gav han sig i väg till Betel under Guds beskydd. Väl där byggde han ett altare, och han bekräftade det namn han tidigare hade gett platsen och kallade den El-Betel, som betyder ”Betels Gud”. Rebeckas amma, Debora, dog och blev begravd här, och det var här som Jehova bekräftade att han hade ändrat Jakobs namn till Israel och även upprepade löftet som Abraham hade fått. (1Mo 35:1–16)

Flera hundra år senare, efter det att Israels folk hade gått in i Kanaan (1473 f.v.t.), användes namnet Betel återigen om den stad som tidigare hade kallats Lus och inte om den plats där Abraham och Jakob hade slagit läger. I skildringen om angreppet mot Aj antyds det att kanaanéerna i grannstaden Betel gjorde ett misslyckat försök att hjälpa männen i Aj. Betels kung besegrades av Josuas styrkor, antingen vid det här tillfället eller senare. (Jos 7:2; 8:9, 12, 17; 12:9, 16) Därefter omtalas Betel som en gränsstad mellan Efraims och Benjamins områden. Den räknas upp som en av Benjamins städer, men skildringen visar att det var Josefs hus (som Efraim var en del av) som intog den. (Jos 16:1, 2; 18:13, 21, 22; Dom 1:22–26) Från och med då används namnet Lus inte längre om staden.

Under domartiden bodde profetissan Debora ”mellan Rama och Betel i Efraims bergstrakt”. (Dom 4:4, 5) Vid den tid då Benjamins stam fick sitt rättmätiga straff för den förbrytelse som dess medlemmar hade begått hade förbundsarken tydligtvis tillfälligt flyttats från Silo till Betel, som låg betydligt närmare den plats där striden utkämpades, nämligen omkring Gibea, 12 km söder om Betel. (Dom 20:1, 18, 26–28; 21:2)

Samuel besökte Betel och även Gilgal och Mispa varje år för att döma folket, och Betel var då fortfarande en plats dit man gick för att tillbe Gud. (1Sa 7:16; 10:3) Men från den här tiden och fram till delningen av riket (997 f.v.t.) nämns Betel bara en gång, och det är i förbindelse med att kung Saul stationerar trupper i området inför ett krig mot filistéerna. (1Sa 13:2)

Betel var en av de större städerna i nordriket Israel, och under Jerobeam blev staden, som tidigare var känd som en plats där den sanne Guden hade uppenbarat sig, nu ett centrum för falsk tillbedjan. I städerna Betel och Dan, som låg längst i söder respektive längst i norr i det nybildade riket Israel, satte Jerobeam upp guldkalvar för att hans undersåtar inte skulle gå till templet i Jerusalem. (1Ku 12:27–29) Betel, som hade ett eget hus för tillbedjan, ett eget altare, en påhittad högtid och präster från icke-levitiska stammar, blev en symbol för grovt avfall från den sanna tillbedjan. (1Ku 12:31–33) Jehova Gud dröjde inte  med att uttrycka sitt misshag genom ”den sanne Gudens man”, som sändes till Betel för att uttala en dom över det altare som användes vid kalvdyrkan. Att altaret rämnade tjänade som ett förebud om att profetens ord med säkerhet skulle gå i uppfyllelse. Men när ”den sanne Gudens man” lämnade Betel lät han sig förledas av en gammal profet från staden till att godta och följa ett budskap som sades komma från en ängel men som var i strid med Guds uttryckliga befallning. Detta fick mycket olyckliga följder för honom. Han blev dödad av ett lejon och sedan begravd i Betel i en grav som tillhörde den gamle profeten, som såg alla dessa händelser som en bekräftelse på att Jehovas ord skulle gå i uppfyllelse och därför bad om att bli lagd i samma grav den dag han själv dog. (1Ku 13:1–32)

Abia, som var kung i Juda, lyckades erövra Betel och några andra städer från Nordriket. (2Kr 13:19, 20) Men staden tycks ha återgått till Nordriket åtminstone då Basa var kung i det riket, eftersom han började befästa Rama, som låg mycket längre söderut. (1Ku 15:17; 2Kr 16:1) Kung Jehu utrotade senare baalsdyrkan i Israel, men guldkalvarna i Dan och Betel lät han vara kvar. (2Ku 10:28, 29)

Trots att falsk tillbedjan var förhärskande i Betel visar skildringen att det fanns en grupp profeter där på Elias och Elisas tid. De pojkar som förlöjligade och hånade Elisa i så hög grad att Jehova lät många av dem dö var också från Betel. (2Ku 2:1–3, 23, 24)

Amos och Hosea, som tjänade som profeter i slutet av 800-talet och i mitten av 700-talet f.v.t., förkunnade Guds dom över det religiösa fördärvet i Betel. Även om Hosea uttryckligen nämner staden Betel (som betyder ”Guds hus”) bara i samband med att han talar om att Gud uppenbarade sig där för den trogne Jakob (Hos 12:4), använder han tydligtvis namnet ”Bet-Aven”, som betyder ”ondskans (det skadligas)  hus”, om staden för att beskriva verkningarna av den falska religion som utövades där. (Hos 4:15; 5:8) Han säger varnande att stadens avgudakalv, som betjänades av avgudapräster, skulle bli till sorg för det avgudiska Israel, att offerhöjderna i staden skulle bli förintade och att törnen och tistlar skulle täcka dess altaren, medan folket ropade till bergen: ”Dölj oss!” och till kullarna: ”Fall över oss!” när man stod inför hotet att föras i landsflykt till Assyrien. (Hos 10:5–8; jfr Lu 23:30; Upp 6:16.) Profeten Amos använde liknande ordalag och visade att oavsett hur ofta folket frambar offer på altarna i Betel, var deras vallfart dit inget annat än en överträdelse, och han varnade för att Jehovas brinnande vrede skulle flamma upp mot dem som en osläcklig eld. (Am 3:14; 4:4; 5:5, 6) Den avfällige prästen Amazja blev förargad över att Amos profeterade mitt i Betel. Han beskyllde honom därför för att ha anstiftat en sammansvärjning och befallde honom att gå tillbaka till Juda där han kom ifrån och profetera där. Amazja sade vidare: ”Men i Betel får du inte längre profetera, ty det är en kungs helgedom och ett kungarikes hus.” (Am 7:10–13)

Betel fortsatte att vara en avgudahelgedom tills Assyrien erövrade Nordriket 740 f.v.t. Därför kunde Jeremia mer än hundra år senare hänvisa till staden som ett varnande exempel för dem som förlitade sig på falska gudar. (Jer 48:13) Även efter det att Israel hade erövrats var Betel ett religiöst centrum, för när människorna där överfölls av lejon sände kungen i Assyrien en av de landsflyktiga prästerna tillbaka dit för att lära dem ”hur landets Gud skall dyrkas”, och den här prästen bosatte sig i Betel och lärde folket ”hur de skulle frukta Jehova”. Resultatet visar tydligt att han var en av guldkalvens präster, eftersom ”de fruktade Jehova, men det var sina egna gudar de tillbad”, och den falska, avgudiska tillbedjan som Jerobeam hade infört fortsatte. (2Ku 17:25, 27–33)

I uppfyllelse av Hoseas profetia hade guldkalven förts från Betel till Assyriens kung (Hos 10:5, 6), men Jerobeams ursprungliga altare fanns fortfarande kvar där när Josia var kung i Juda. Under eller efter Josias 18:e regeringsår (642 f.v.t.) omfattades Betel och Samarias städer av hans utrensning av falsk religion. Josia förstörde den plats i Betel där avgudadyrkan utövades genom att han först tog benen från gravplatser i närheten och brände dem på altaret. Därmed vanhelgade han altaret i uppfyllelse av den profetia som ”den sanne Gudens man” hade uttalat över 300 år tidigare. Den enda grav som skonades var den här ”gudsmannens gravplats”, och därmed skonades även den gamle profetens ben, som låg i samma grav. (2Ku 22:3; 23:15–18; 1Ku 13:2, 29–32)

Bland de israeliter som återvände från landsflykten i Babylon fanns några män från Betel (Esr 2:1, 28; Neh 7:32), och staden blev bebodd av benjaminiter (Neh 11:31). Under mackabéertiden blev den befäst av den syriske härföraren Bakchides (ca 160 f.v.t.), och senare erövrades den av den romerske härföraren Vespasianus, som senare blev kejsare.

2. En av de städer dit David sände gåvor efter sin seger över amalekiterna. (1Sa 30:18, 26, 27) Att staden nämns bland ”de platser där David och hans män hade vandrat omkring” tyder på att det är den stad som annars kallas Betul eller Betuel, en simeonitisk stad i Judas område. (1Sa 30:31; Jos 19:1, 4; 1Kr 4:30; se BETUEL nr 2.)