De områden som låg runt var och en av de 48 levitstäderna i Israel och som huvudsakligen användes till bete för djuren. Betesmark fick aldrig säljas, men husen i städerna fick säljas och kom då under anordningen med jubelåret. (4Mo 35:2–5; 3Mo 25:32–34; Jos 21:41, 42)

I 4 Moseboken 35:4 sägs det att betesmarkerna skulle ”runt omkring sträcka sig 1 000 alnar [445 m] utåt från stadsmuren”. Men vers 5 tillägger: ”Utanför staden skall ni på östra sidan mäta upp 2 000 alnar och på södra sidan 2 000 alnar och på västra sidan 2 000 alnar och på norra sidan 2 000 alnar, med staden i mitten.” Det har getts ett flertal förslag om hur detta skall förstås. Några har pekat på att det i den grekiska Septuaginta står ”2 000” i stället för ”1 000” på det första stället. Men i den hebreiska grundtexten och även i den latinska Vulgata och i den syriska Peshitta står det ”1 000”. Judiska kommentatorer har framhållit möjligheten att de första 1 000 alnarna (4Mo 35:4) låg öppna och användes till olivlundar och djurstall, medan de 2 000 alnar som nämns i vers 5 var avsatta för betesmarker, åkrar och vingårdar, så att det allt som allt var 3 000 alnar på varje sida.

Denna teori innebär dock att man läser in något i texten som inte sägs, och därför verkar en annan förklaring troligare. Några kommentatorer menar att man fastställde betesmarkernas areal genom att mäta upp 1 000 alnar från varje sida av staden mot öst, väst, norr och söder, medan de 2 000 alnarna som skulle mätas upp på varje sida ”utanför staden” inte mättes från stadsmurarna och utåt, utan längs betesområdets fyra yttersidor. I så fall blev inte det område som ”staden i mitten” täckte medräknat i de 2 000 alnar som mättes upp. Som det framgår av diagrammet skulle de två måttuppgifterna därmed kunna stämma överens.

I Hesekiels tempelsyn skulle helgedomen ha 50 alnar ”som betesmark på varje sida”. (Hes 45:2) Staden ”Jehova är där”, som profeten såg i en syn, hade 250 alnar som betesmark på varje sida. (Hes 48:16, 17, 35) I Första Krönikeboken 5:16 nämns betesmarker i förbindelse med ”Saron”, som några menar var en stad eller ett område öster om Jordan. Det hebreiska ord som översatts med ”betesmark” i de ovan nämnda fallen förekommer också i Hesekiel 27:28, där det används i förbindelse med Tyros, en stad som både låg på fastlandet och på en ö. I detta fall har ordet i några översättningar återgetts med ”det öppna landet” (NV), ”kustländerna” (SFB), ”den kringliggande bygden” (Åk) och ”stränderna” (2000); profetian kan alltså antyda att de som bodde längs kusten i närheten av Tyros skulle sörja över stadens fall.

För många israeliter spelade småboskapshjordar en viktig roll, och därför behövdes betesmarker för fåren och getterna. (2Sa 7:8; 1Kr 4:39–41) Brist på betesmarker skapade problem. (1Mo 47:3, 4) Frodiga, vidsträckta betesmarker bidrog å andra sidan till fridfulla förhållanden och välstånd. (Jes 30:23; Ps 65:12, 13; 23:2) Övergivna betesmarker är därför ett uttryck för fullständig ödeläggelse (Jes 27:10), och betesmarker som åter tas i bruk är en bild av förnyad ynnest och frid (Jes 65:10; Jer 23:3; 33:12; 50:19; Mik 2:12). Precis som får leddes av en kärleksfull herde till betesmarker där de var trygga och hade gott om bete, leds Jehovas folk av honom och får del av hans omsorg. (Ps 79:13; 95:7; 100:3; Hes 34:31)