Översättningar av Bibeln från grundspråken hebreiska, arameiska och grekiska till andra språk har gjort Guds ord tillgängligt för miljarder människor som inte förstår grundspråken. De första översättningarna var handskrivna och förelåg därför i form av handskrifter, men efter det att boktryckarkonsten uppfunnits har många fler översättningar kommit till och utgetts i stort antal. Några översättningar är översatta direkt från den hebreiska och grekiska bibeltexten, medan andra är grundade på tidigare översättningar. (ÖVERSIKT, bd 1, sid. 321)

Hela Bibeln eller delar av den har nu getts ut på mer än 2 000 språk. Mer än 90 procent av jordens befolkning har tillgång till åtminstone någon del av Bibeln på sitt eget språk. En överblick över några av de viktigaste tidiga bibelöversättningarna kommer att bidra till ökad uppskattning av hur Jehova på ett förunderligt sätt har sett till att hans ord bevarats till nytta för alla människor.

Gamla översättningar av Bibelns hebreiska skrifter. Det finns i dag omkring 6 000 gamla handskrifter till Bibelns hebreiska skrifter eller delar av dem, skrivna på hebreiska (med undantag av några få avsnitt som är skrivna på arameiska). Dessutom finns det många handskrifter med gamla översättningar av de hebreiska skrifterna till olika språk. Några av dessa är översättningar av tidigare översättningar från hebreiska till ett annat språk. Den gammallatinska översättningen av Bibelns hebreiska skrifter är således grundad på Septuaginta, en översättning av de hebreiska skrifterna till grekiska. Men några av de gamla översättningarna av de hebreiska skrifterna (Septuaginta, de arameiska targumerna, den syriska Peshitta och den latinska Vulgata) är översatta direkt från hebreiskan och inte med en grekisk eller annan översättning som mellanled.

Den samaritanska Pentateuken. Efter det att assyrierna 740 f.v.t. hade deporterat de flesta av invånarna i Samaria och tiostammarsriket Israel, förflyttades icke-judar från andra delar av det assyriska riket till detta område för att de skulle bosätta sig där. (2Ku 17:22–33) Med tiden kom avkomlingarna av dem som lämnades kvar i tiostammarsriket och av dem som fördes dit av assyrierna att kallas ”samarier”. De godtog de fem första böckerna i de hebreiska skrifterna, och någon gång mellan 300-talet och 100-talet f.v.t. utarbetade de den samaritanska Pentateuken, som egentligen inte är någon översättning av den ursprungliga hebreiska Pentateuken utan en transkribering av texten till samaritanska bokstäver uppblandad med samaritanska uttryck. Bara några få av de existerande handskrifterna är från tiden före 1200-talet v.t. Av de omkring 6 000 avvikelserna i den samaritanska texten i förhållande till den hebreiska är de allra flesta utan betydelse. En variant som är av intresse finns i 2 Moseboken 12:40, där den samaritanska Pentateuken motsvarar Septuaginta.

Targumerna. Targumerna var fria översättningar eller parafraser av de hebreiska skrifterna till arameiska. Bland Dödahavsrullarna fann man fragment av tidiga targumer till några böcker, men de judiska targumerna i sin helhet fick troligen sin slutliga form först omkring 400-talet v.t. En av de viktigaste targumerna, ”Targum Onkelos” till Pentateuken, är ganska ordagrann. En annan, ”Targum Jonathan” till profeterna, är mindre ordagrann. Det finns i dag targumer till alla böcker i de hebreiska skrifterna med undantag av Esra, Nehemja och Daniel.

”Septuaginta”. Den grekiska Septuaginta (som ofta betecknas LXX) användes av grekisktalande judar och kristna i Egypten och på andra platser. Översättningsarbetet anses ha påbörjats i Egypten under Ptolemaios Filadelfos regering (285–246 f.v.t.), då Pentateuken enligt traditionen översattes till grekiska av 72 judiska lärda. Längre fram rundade man av antalet till 70, och översättningen av Pentateuken kom att omtalas som Septuaginta, som betyder ”sjuttio”. De övriga böckerna i de hebreiska skrifterna (översatta av olika översättare, vars stil varierade från ganska ordagranna till tämligen fria  återgivningar) fogades undan för undan till, tills översättningen av alla böckerna i de hebreiska skrifterna var fullbordad på 100-talet f.v.t., kanske omkring år 150. Därefter blev hela verket känt som Septuaginta. Den här översättningen citeras ofta av de kristna bibelskribenterna. Apokryfiska skrifter fogades uppenbarligen till Septuaginta först en tid efter det att översättningen var fullbordad. (Se APOKRYFER.)

En av de äldsta existerande handskrifterna till Septuaginta är Papyrus Rylands iii. 458 (Papyrus 957), som förvaras i John Rylands-biblioteket i Manchester i England. Den är från 100-talet f.v.t. och består av fragment av Femte Moseboken (23:24–24:3; 25:1–3; 26:12, 17–19; 28:31–33). En annan handskrift, från det första århundradet f.v.t., är Papyrus Fouad Inv. 266, som ägs av Société Egyptienne de Papyrologie i Kairo och som innehåller delar av andra hälften av Femte Moseboken enligt Septuaginta. På flera ställen i den här handskriften förekommer Guds namn i form av tetragrammet (på svenska JHWH), skrivet med hebreisk kvadratskrift i den grekiska texten. (Se BILD, bd 1, sid. 326; JEHOVA.)

Septuaginta har bevarats i många handskrifter, några fragmentariska, andra nästan kompletta. Det är Septuaginta-översättningen som finns i de tre kända majuskelhandskrifterna som är skrivna på pergament (veläng) – Codex Vaticanus 1209 och Codex Sinaiticus, båda från 300-talet v.t., och Codex Alexandrinus, från 400-talet. I Codex Vaticanus 1209 är Septuaginta-översättningens text så gott som komplett, i Codex Sinaiticus har delar av de hebreiska skrifterna som en gång var med i handskriften gått förlorade, och i Codex Alexandrinus saknas delar av Första Moseboken, Första Samuelsboken och Psalmerna, men i övrigt är texten komplett.

Senare grekiska översättningar. På 100-talet v.t. utarbetade Aquila, en judisk proselyt från Pontos, en ny och mycket ordagrann grekisk översättning av de hebreiska skrifterna. Bortsett från några brottstycken och citat från den här översättningen hos andra författare har den gått förlorad. En annan grekisk översättning från samma århundrade utarbetades av Theodotion. Hans översättning var uppenbarligen en revision av Septuaginta eller av en annan grekisk översättning av de hebreiska skrifterna, men han tog också hänsyn till den hebreiska texten. Det finns i dag inte någon handskrift med Theodotions översättning i sin helhet. En tredje grekisk översättning av de hebreiska skrifterna är den som utarbetades av Symmachos, troligen omkring år 200. Han lade större vikt vid att förmedla den rätta tanken än att vara ordagrann. Inte heller den här översättningen finns i sin helhet i dag.

Omkring år 245 fullbordade den kände bibelforskaren Origenes från Alexandria i Egypten ett mycket omfattande verk med flera översättningar av de hebreiska skrifterna, den så kallade Hexapla (som betyder ”sexfaldig”). Inget fullständigt exemplar av detta verk existerar i dag, bara fragment. Origenes ordnade texten i sex parallella spalter som innehöll 1) den hebreiska konsonanttexten, 2) samma hebreiska text transkriberad med grekiska bokstäver, 3) Aquilas grekiska översättning, 4) Symmachos grekiska översättning, 5) Septuaginta, reviderad av Origenes, så att den stämde mera exakt överens med den hebreiska texten och 6) Theodotions grekiska översättning. I Psalmerna använde Origenes anonyma översättningar som han kallade Quinta, Sexta och Septima. Quinta och Sexta användes också i andra böcker.

De kristna grekiska skrifterna. Översättningar av de kristna grekiska skrifterna till syriska (en arameisk dialekt) utarbetades från och med 100-talet. En syrisk översättning som är särskilt anmärkningsvärd är ett verk av Tatianos som kallas Diatessaron, en evangelieharmoni från 100-talet. Det är möjligt att den ursprungligen skrevs på grekiska i Rom och att den senare översattes till syriska i Syrien av Tatianos själv, men detta kan inte sägas med säkerhet. Diatessaron föreligger i dag i en arabisk översättning samt i ett litet pergamentfragment på grekiska från 200-talet. Dessutom finns det långa citat från Diatessaron i en kommentar till den från 300-talet, utarbetad av Efraim Syriern. Denna kommentar föreligger i dag i en handskrift på dess originalspråk, syriska, och i en armenisk översättning av den.

Av en gammalsyrisk översättning av evangelierna (en annan översättning än Diatessaron) finns det bara ett par ofullständiga handskrifter: Codex Syrus Curetonianus och Codex Syrus Sinaiticus. Även om dessa handskrifter troligen gjordes på 400-talet, representerar de uppenbarligen en äldre syrisk text. Den ursprungliga översättningen från grekiska gjordes möjligen omkring år 200. Det är mycket sannolikt att det en gång har existerat gammalsyriska översättningar av andra  böcker i de kristna grekiska skrifterna, men inga sådana handskrifter finns bevarade. Den syriska Peshitta från 400-talet innehåller alla böckerna i de kristna grekiska skrifterna med undantag av Petrus andra brev, Johannes andra och tredje brev, Judas brev och Uppenbarelseboken. Omkring år 508 lät biskopen av Hierapolis, Philoxenos, en av sina lydbiskopar, Polykarpos, göra en revision av de kristna grekiska skrifterna i Peshitta, och detta var första gången Petrus andra brev, Johannes andra och tredje brev, Judas brev och Uppenbarelseboken togs med i en syrisk översättning.

De kristna grekiska skrifterna hade redan översatts till latin vid slutet av 100-talet. Omkring mitten av 200-talet fanns de också på egyptiska (koptiska).

Gamla översättningar av hela Bibeln. Den syriska Peshitta för syrisktalande som bekände sig till kristendomen var i allmänt bruk från 400-talet. Ordet ”Peshitta” betyder ”enkel”, ”klar”. Den del som omfattar de hebreiska skrifterna var i det stora hela en översättning från hebreiskan, möjligen utförd på 100- eller 200-talet v.t., men den har i en senare revision jämförts med Septuaginta. Det finns ett betydande antal handskrifter till Peshitta. Den mest värdefulla är en kodex från 500- eller 600-talet som förvaras i Biblioteca Ambrosiana i Milano. En Peshitta-handskrift till Pentateuken (där Tredje Moseboken dock saknas) är försedd med en tidsangivelse som motsvarar omkring år 464, och en palimpsest med Jesaja är försedd med en tidsangivelse som motsvarar omkring år 459-460, vilket gör dem till de äldsta daterade bibelhandskrifterna på något språk.

Gammallatinska översättningar. Det här är en kollektiv benämning (Vetus Latina) på de texter som innehåller latinska översättningar som generellt sett gjordes före Hieronymus Vulgata. De började förmodligen dyka upp från och med senare hälften av 100-talet v.t. Men den tidigaste översättningen av Bibeln till latin som det finns belägg för användes omkring år 250 v.t. eller tidigare i Karthago i Nordafrika. De hebreiska skrifterna översattes till latin från den grekiska Septuaginta (som ännu inte hade reviderats av Origenes), men de kristna skrifterna översattes inte från en översättning utan från den grekiska grundtexten. Vanligtvis delar man in de gammallatinska texterna i två grundtyper: afrikanska och europeiska. De tidigaste bevarade bibelhandskrifterna är från 300-talet och 400-talet v.t.

”Vulgata”. Den latinska Vulgata (Vulgata Latina) är en översättning av hela Bibeln gjord av dåtidens främste bibelforskare, Hieronymus. Han utarbetade först en revision av den gammallatinska översättningen av de kristna skrifterna och gjorde då jämförelser med den grekiska grundtexten. Han började med evangelierna, som kom ut år 383 eller 384. Exakt när han fullbordade sin revision av den gammallatinska texten till de kristna skrifterna är ovisst. Under åren 384–390 utarbetade han två revisioner av de gammallatinska Psalmerna baserade på den grekiska Septuaginta. Den första har gått förlorad, men det som kallas Psalterium Romanum kan vara den gammallatinska text han reviderade. Den andra kallas Psalterium Gallicanum, eftersom det var i Gallien den fick spridning. Hieronymus översatte också Psalmerna direkt från hebreiskan, och detta verk kallas Psalterium iuxta Hebraeos. . Han började revidera andra böcker i de hebreiska skrifterna baserade på grekiska översättningar, men fullföljde uppenbarligen aldrig det, eftersom han föredrog att översätta direkt från en hebreisk text (även om han också stödde sig på grekiska översättningar). Hieronymus arbetade på sin latinska översättning från hebreiska från omkring år 390 till 405.

Till en början bemöttes Hieronymus översättning med utbredd fientlighet och vann först så småningom erkännande. När den senare blev allmänt erkänd i Västeuropa kom den att kallas Vulgata, dvs. den allmänt erkända översättningen (det latinska ordet vulgatus betyder ”allmän”, ”vanlig”, ”allmänt utbredd”). Hieronymus ursprungliga översättning genomgick flera revisioner. Utgåvan av år 1592 är den romersk-katolska kyrkans officiella standardöversättning. Det finns i dag tusentals handskrifter till Vulgata.

Andra gamla översättningar. Efter hand som kristendomen bredde ut sig uppstod behov av andra översättningar. Senast någon gång under 200-talet hade den första översättningen av de kristna grekiska skrifterna utarbetats med tanke på den koptiska befolkningen i Egypten. Det fanns olika koptiska dialekter i Egypten, och med tiden kom det översättningar på dessa dialekter. De två viktigaste är den sahidiska (thebanska) översättningen i Övre Egypten (mot söder) och den bohairiska översättningen i Nedre Egypten (mot norr). Dessa översättningar, som innehåller både de hebreiska och de kristna grekiska skrifterna, kom troligen till på 200-talet och 300-talet.

Den gotiska översättningen utarbetades på 300-talet med tanke på goterna, som då bodde i Moesia (Serbien och Bulgarien). I den här  översättningen saknas Samuelsböckerna och Kungaböckerna, och orsaken till det sägs vara att de avsiktligt utelämnades av biskop Wulfila, som gjorde översättningen, därför att han menade att det kunde vara farligt att ta med dessa böcker, som handlar om krig och fördömer avgudadyrkan, i ett verk som skulle användas av goterna.

Den armeniska översättningen av Bibeln är från 400-talet, och det är troligen både grekiska och syriska texter som har utgjort textunderlaget för den. Den georgiska översättningen, som utarbetades till nytta för georgierna i Kaukasus, fullbordades mot slutet av 500-talet, och även om ett grekiskt inflytande är uppenbart, är det den armeniska och syriska översättningen som har utgjort textunderlaget för den. Den etiopiska översättningen, som användes av abessinierna, utarbetades möjligen på 300-talet eller 400-talet. Det finns också flera gamla översättningar av Bibeln till arabiska. Översättningar av delar av Bibeln till arabiska går möjligen tillbaka ända till 600-talet, men det äldsta skriftliga belägget är en översättning som gjordes i Spanien år 724. Den fornslaviska översättningen gjordes på 800-talet och tillskrivs bröderna Kyrillos och Methodios.