De heliga skrifter som utgör Bibeln har visserligen övermänskligt ursprung när det gäller innehållet, men det är människor som har tecknat ner dem och medverkat till att de har blivit bevarade. Under gudomlig inspiration påbörjade Mose nedtecknandet av dessa skrifter 1513 f.v.t., och mer än 1 600 år senare skrev aposteln Johannes den avslutande delen. Allteftersom tiden gick uppstod det ett behov av att göra avskrifter av Bibelns olika böcker. Så förhöll det sig till exempel efter landsflykten i Babylon, för det var inte alla judar som återvände till Judas land. Många slog sig ner på andra platser, och det byggdes synagogor överallt i de många områden som judarna blev kringspridda till. Till dessa synagogor, där judarna samlades för att höra Guds ord föreläsas, gjorde de skriftlärda avskrifter av de heliga skrifterna. (Apg 15:21) Längre fram fanns det bland Kristi efterföljare samvetsgranna avskrivare som tog itu med den mödosamma uppgiften att mångfaldiga de inspirerade skrifterna till nytta för det växande antalet kristna församlingar, så att dessa avskrifter kunde få allmän spridning och utväxlas mellan församlingarna. (Kol 4:16)

Tryckning med lösa typer kom i allmänt bruk först på 1400-talet; både de ursprungliga inspirerade skrifterna och avskrifter av dem var alltså handskrivna. De kallas därför handskrifter eller manuskript (av latinets manu scriptus, ”skrivet med handen”). En bibelhandskrift är en handskriven kopia av hela Bibeln eller en del av den, till skillnad från ett tryckt exemplar. Bibelhandskrifter framställdes i huvudsak i form av rullar eller kodexar.

Material. Det finns bibelhandskrifter av läder, papyrus och pergament. Den kända Jesajarullen från Döda havet är till exempel en läderrulle. Papyrus, ett slags papper som tillverkats av de tjocka märgfyllda stråna av vattenväxten med samma namn, användes till bibelhandskrifter på originalspråken och till översättningar av dem fram till omkring 300-talet v.t. Till bibelhandskrifter började man då i stället för papyrus använda ett särskilt fint slag av pergament (veläng) som vanligen tillverkades av kalv-, lamm- eller getskinn, en vidareutveckling av forna tiders bruk av djurhudar som skrivmaterial. De kända handskrifterna Codex Sinaiticus och Codex Vaticanus 1209 från 300-talet är kodexar av veläng.

En palimpsest (lat.: palimpsestus; grek.: palịmpsestos, som betyder ”åter skrapad”) är en handskrift varifrån man har avlägsnat eller skrapat bort den ursprungliga texten för att ge plats åt en nyare text. En känd bibelpalimpsest är Codex Ephraemi Syri rescriptus från 400-talet v.t. Om den ursprungliga texten på palimpsesten, den text som skrapats bort, är den mest betydelsefulla, kan forskarna ofta få fram den avlägsnade texten med hjälp av en teknik där man gör bruk av kemiska och fotografiska metoder. En del handskrifter till de kristna grekiska skrifterna är lektionarier, dvs. utvalda bibeltexter för gudstjänstbruk.

Skrifttyper. Grekiska bibelhandskrifter (antingen översättningar av de hebreiska skrifterna eller avskrifter av de kristna grekiska skrifterna eller bådadera) kan indelas eller klassificeras efter skrifttypen, som också är till hjälp när de skall dateras. Den äldre skrifttypen (som användes i synnerhet fram till 800-talet v.t.) är majuskel- eller uncialskrift. Denna skrift består av stora åtskilda bokstäver (majuskler eller uncialer), och det finns vanligtvis inga ordmellanrum och sällan några skiljetecken eller accenttecken. Codex Sinaiticus är ett exempel på en handskrift med majuskelskrift. På 500-talet började skrifttypen ändras, och det ledde (på 800-talet) fram till en kursiv skrift, minuskelskriften, som bestod av mindre bokstäver som ofta fogades samman till en sammanhängande flytande stil. De flesta av de handskrifter som finns till de kristna grekiska skrifterna är skrivna med sådan kursivskrift och kallas därför minuskelhandskrifter. Denna skrifttyp var den allmänna fram till dess boktryckarkonsten togs i bruk.

 Avskrivare. Såvitt man vet existerar det inte längre några originalhandskrifter till Bibeln. Likväl har Bibeln bevarats i en exakt och pålitlig form därför att avskrivarna vanligtvis erkände de heliga skrifterna som inspirerade av Gud och eftersträvade fullkomlighet i sitt mödosamma arbete.

De män som gjorde avskrifter av Bibelns hebreiska skrifter vid den tid då Jesus utförde sin tjänst på jorden och under århundradena dessförinnan kallades skriftlärda (hebr.: sōferịm). Bland de första skriftlärda var Esra, som i Bibeln omtalas som ”en skicklig avskrivare av Moses lag [el.: ”skriftlärd, väl bevandrad i Moses lag”]”. (Esr 7:6 och not) Senare tiders avskrivare gjorde avsiktligt ändringar i den hebreiska texten. Men deras efterträdare, masoreterna, upptäckte dessa ändringar och riktade uppmärksamheten på dem i masora, de marginalanteckningar till den hebreiska masoretiska texten som de utarbetade.

Också de som gjorde avskrifter av de kristna grekiska skrifterna bemödade sig uppriktigt om att återge bibeltexten troget.

Hur kan vi vara säkra på att Bibeln inte har ändrats?

Trots avskrivarnas noggrannhet smög sig en del mindre avskrivningsfel och avvikelser in i texten. De flesta av dessa är obetydliga och påverkar i det stora hela inte Bibelns tillförlitlighet. De har upptäckts och korrigerats genom ett noggrant och kritiskt jämförande studium som forskare har gjort av de många handskrifter och gamla översättningar som finns tillgängliga. Mot slutet av 1700-talet inleddes ett textkritiskt studium av Bibelns hebreiska text. Åren 1776–1780 publicerade Benjamin Kennicott i Oxford olika läsarter från mer än 600 masoretiska hebreiska handskrifter, och därefter, åren 1784–1798, utgav den italienske forskaren Giambernardo de Rossi i Parma jämförelser av 731 handskrifter. Också den tyske forskaren Baer utarbetade textutgåvor till de hebreiska skrifterna, och längre fram gjorde C. D. Ginsburg samma sak. Hebraisten Rudolf Kittel utgav 1906 första upplagan av Biblia Hebraica (Den hebreiska bibeln). (Senare utkom en andra upplaga.) I den omfattande fotnotsapparaten i det här verket jämförde han många hebreiska handskrifter till den masoretiska texten. Han använde den allmänt godtagna texten av Jakob ben Chajim som textunderlag. Men när den äldre och bättre Ben Ashers masoretiska text blev tillgänglig satte Kittel i gång med att utarbeta en helt ny, tredje upplaga av Biblia Hebraica, som fullbordades av hans medarbetare efter hans död.

Det var 7:e, 8:e och 9:e upplagorna av Biblia Hebraica (1951–1955) som utgjorde textunderlaget när de hebreiska skrifterna översattes till engelska i New World Translation of the Holy Scriptures, som ursprungligen utgavs mellan 1950 och 1960. En ny utgåva av den hebreiska texten, Biblia Hebraica Stuttgartensia, utgavs 1977. Denna utgåva användes när man reviderade fotnoterna till 1984 års utgåva av New World Translation.

Den första tryckta utgåvan av de kristna grekiska skrifterna var den som återfinns i Complutenserpolyglotten (på grekiska och latin) från 1514–1517. År 1516 utgav den holländske lärde Desiderius Erasmus (Erasmus av Rotterdam) sin första utgåva av den grekiska texten till de kristna grekiska skrifterna. Det var många fel i den första utgåvan, men de fyra efterföljande utgåvorna, som utkom mellan åren 1519 och 1535, innehöll en förbättrad text. Längre fram utgav Robert Estienne (Stephanus), en boktryckare och förläggare i Paris, flera utgåvor av ”Nya testamentet” på grekiska, huvudsakligen grundade på Erasmus text, men med rättelser i överensstämmelse med Complutenserpolyglotten och 15 yngre handskrifter. Den tredje utgåvan av Stephanus grekiska text (som utkom 1550) blev i själva verket den så kallade Textus receptus (latin för ”allmänt antagen text”), som många tidiga engelska översättningar, däribland King James Version från 1611, är grundade på.

En anmärkningsvärd grekisk textutgåva utarbetades senare av J. J. Griesbach. Han använde sig av material som andra hade samlat, men han tog också hänsyn till bibelcitat hos sådana tidiga författare som Origenes. Han studerade också ordalydelsen i olika gamla översättningar, t.ex. den armeniska, den gotiska och den philoxenianska. Han menade att de tillgängliga handskrifterna tillhörde tre textfamiljer (recensioner), nämligen den bysantinska, den västliga och den alexandrinska, och han föredrog läsarterna i den sistnämnda. Utgåvor av hans grekiska standardtext publicerades åren 1774–1806; hans viktigaste utgåva av hela den grekiska texten utgavs åren 1796–1806. Griesbachs text användes som textunderlag för Sharpes engelska översättning från 1840, och det är också denna grekiska text som är återgiven i The  Emphatic Diaglott, som utgavs av Benjamin Wilson 1864.

En grekisk textutgåva som vunnit erkännande i vida kretsar är den som gavs ut 1881 av forskarna B. F. Westcott och F. J. A. Hort, båda från Cambridge University. Den var resultatet av 28 års arbete. De arbetade var för sig, men de rådgjorde regelbundet med varandra. I likhet med Griesbach delade de in handskrifterna i familjer och stödde sig i hög grad på vad de kallade ”den neutrala texten”, som bland annat byggde på de kända handskrifterna Codex Sinaiticus och Codex Vaticanus 1209, som båda är från 300-talet v.t. Även om Westcott och Hort betraktade en fråga som avgjord när dessa handskrifter stämde överens, och i synnerhet när de hade stöd i andra gamla uncialhandskrifter, var de inte bundna av en sådan ståndpunkt. De tog hänsyn till varje upptänklig faktor för att lösa problem som uppstod på grund av motstridiga texter, och när två läsarter hade likvärdigt stöd, framgick också detta av deras textutgåva. Det var i huvudsak Westcott och Horts text som användes som textunderlag när de kristna grekiska skrifterna översattes till engelska i New World Translation. Men översättningskommittén vände sig också till andra tillförlitliga grekiska textutgåvor, däribland Nestles grekiska text (1948).

I en kommentar till de kristna grekiska skrifternas texthistoria och resultaten av modern textforskning skriver professor Kurt Aland: ”På grundval av 40 års erfarenhet och de resultat man kommit fram till genom att undersöka ... 1 200 testställen i handskrifterna kan följande slås fast: Nya testamentets text har bevarats på ett förträffligt sätt, bättre än texten i någon annan forntida skrift; sannolikheten för att man i framtiden skulle finna handskrifter som skulle resultera i avgörande förändringar i texten är lika med noll.” (Das Neue Testament—zuverlässig überliefert, Stuttgart 1986, sid. 27, 28)

I de handskrifter till de kristna grekiska skrifterna som finns bevarade (på grekiska och andra språk) förekommer textvarianter. Detta är bara vad man kan vänta sig med tanke på mänsklig ofullkomlighet och de många gånger det har gjorts avskrifter av dem, bland annat av icke-professionella avskrivare. När vissa handskrifter skrivits av från en gemensam äldre handskrift, kanske en viss revision av tidigare texter, eller kommit till i ett visst område, är det troligt att de åtminstone har vissa textvarianter gemensamma, och det sägs därför att de tillhör samma familj eller grupp. På grundval av likheten i sådana avvikelser har forskarna försökt dela in texterna i grupper eller familjer, och antalet av dessa familjer har ökat allteftersom tiden gått. Nu talar man om den alexandrinska, den västliga, den östliga (den syriska och den caesarenska) och den bysantinska texten, vilka representeras av olika handskrifter eller av olika läsarter i talrika handskrifter. Men trots de varianter som kännetecknar de olika handskriftsfamiljerna (och de varianter som finns inom varje enskild grupp) har de kristna grekiska skrifterna i allt väsentligt förmedlats till oss i den form som de ursprungliga inspirerade skrifterna hade. I det stora hela har textvarianterna ingen inverkan på Bibelns läror. Och genom ett omfattande jämförande studium av dessa texter har forskarna kunnat rätta till fel av betydelse, så att vi i dag har en tillförlitlig text.

Sedan Westcott och Hort utgav sin grekiska text har det framställts en rad utgåvor av de kristna grekiska skrifterna med textkritiska anmärkningar. Bland dem kan särskilt nämnas The Greek New Testament, som har utgetts av United Bible Societies och som nu föreligger i en tredje upplaga. Den 26:e upplagan av den så kallade Nestle-Aland-texten, som kom ut i Stuttgart 1979, är likalydande. (Se KRISTNA GREKISKA SKRIFTERNA, DE.)

Handskrifter till de hebreiska skrifterna. Runt om i olika bibliotek finns det i dag omkring 6 000 handskrifter till hela samlingen av Bibelns hebreiska skrifter eller till delar av den. De flesta innehåller den masoretiska texten och stammar från 900-talet v.t. eller från tiden därefter. Masoreterna (som var verksamma under andra hälften av det första årtusendet v.t.) strävade efter att förmedla den hebreiska texten så troget som möjligt, och de gjorde inga ändringar i ordalydelsen i själva texten. Men för att bevara det traditionella uttalet av den vokallösa konsonanttexten uppfann masoreterna system med vokal- och accenttecken. I sina marginalanteckningar, masora, riktade de dessutom uppmärksamheten på egendomligheter i texten och angav korrigerade läsarter som de menade var nödvändiga. Det är den masoretiska texten som finns i tryckta hebreiska biblar i dag.

När handskrifter till de hebreiska skrifterna som användes i de judiska synagogorna hade blivit skadade eller utslitna, ersattes de av nya avskrifter, vars exakthet hade kontrollerats, och de gamla slitna handskrifterna lades i en geniza  (synagogans förvaringsrum). När det med tiden blev fullt i genizan, blev handskrifterna avlägsnade och under högtidliga former nergrävda i jorden. Utan tvivel gick många gamla handskrifter förlorade på det här sättet. Men det som fanns i genizan i synagogan i Gamla Kairo undgick att förstöras, troligen därför att genizan murades igen och glömdes bort i flera hundra år. När synagogan renoverades 1890 kom genizans handskrifter i dagen. De undersöktes på nytt, och härifrån har sedan nästan fullständiga handskrifter till Bibelns hebreiska skrifter och många fragment (några av dem sägs vara från 500-talet v.t.) funnit vägen till olika bibliotek.

Ett av de äldsta tillgängliga fragment som innehåller delar av Bibeln är Papyrus Nash, som hittades i Egypten och som i dag förvaras i Cambridge i England. Handskriften ingick uppenbarligen i en samling texter som användes i undervisningssyfte och är från det andra eller det första århundradet f.v.t. Den består av bara fyra fragment, som tillsammans innehåller 24 rader med en förmasoretisk text till de tio budorden samt några verser från 5 Moseboken, kapitlen 5 och 6.

Sedan 1947 har man funnit många bibliska och icke-bibliska skriftrullar på olika platser i området väster om Döda havet. De omtalas som Dödahavsrullarna. De mest betydelsefulla bland dem har man funnit i flera grottor i och omkring Wadi Qumran (Nahal Qumeran). De omtalas också som Qumrantexterna, och de tillhörde uppenbarligen ett judiskt religiöst samfund som hade sitt center i det närbelägna Khirbat Qumran (Horvat Qumeran). Det första fyndet gjordes av en beduin i en grotta omkring 15 km söder om Jeriko, där han hittade flera lerkrukor som innehöll gamla handskrifter. En av dessa var den nu välkända Jesajarullen (1QIs^a), en välbevarad läderrulle med så gott som hela Jesajas bok. (BILD, bd 1, sid. 322) Den innehåller en hebreisk text som skrevs före masoreternas tid och har daterats till slutet av 100-talet f.v.t. Den är alltså cirka tusen år äldre än den äldsta existerande handskriften med den masoretiska texten. Även om den avviker något från den masoretiska texten när det gäller stavning och grammatisk uppbyggnad, avviker den inte läromässigt eller innehållsmässigt från den. Bland de skrifter man har funnit i Qumranområdet finns det fragment av mer än 170 rullar med delar av alla böcker i Bibelns hebreiska skrifter, med undantag av Esters bok, och några av böckerna finns i flera exemplar. Dessa skriftrullar och fragment antas stamma från en tidsperiod som sträcker sig från omkring 250 f.v.t. till omkring mitten av det första århundradet v.t., och de representerar mer än en hebreisk textform, däribland en protomasoretisk text och en text som utgjort textunderlaget för den grekiska Septuaginta. Dessa skrifter är fortfarande föremål för studium.

Bland de mest betydelsefulla hebreiska pergamenthandskrifterna till Bibelns hebreiska skrifter är Kairokodexen (Codex prophetarum Cairensis), som innehåller profeternas böcker och förvaras i den karaitiska synagogan i Kairo. Den är försedd med masora och vokaltecken, och av dess kolofon, dess slutskrift, framgår det att den fullbordades omkring 895 v.t. av den kände masoretiske lärde Moshe ben Asher från Tiberias. En annan betydelsefull handskrift (från 916) är Petersburgkodexen med de senare profeterna. Aleppokodexen, som tidigare förvarades i den sefardiska synagogan i Aleppo i Syrien men som nu finns i Israel, innehöll fram till 1947 alla böckerna i Bibelns hebreiska skrifter. Den ursprungliga konsonanttexten blev omkring år 930 korrigerad och försedd med vokaltecken och masora av Aron ben Asher, son till Moshe ben Asher. Den äldsta daterade hebreiska handskriften till alla Bibelns hebreiska böcker är Leningradkodexen (Codex Leningradensis B 19^A), som nu förvaras i det offentliga biblioteket i Sankt Petersburg. Det är en avskrift från 1008 ”av de korrigerade böcker som utarbetats och kommenterats av läraren Aron ben Moshe ben Asher”. (Der Text des Alten Testaments, Ernst Würthwein, 5:e uppl., 1988, sid. 182) En annan viktig hebreisk handskrift är en kodex med Pentateuken som förvaras i British Library (Codex Oriental 4445). Den omfattar texten från 1 Moseboken 39:20 till 5 Moseboken 1:33 (med undantag av 4Mo 7:46–73 och 9:12–10:18, som saknas eller tillfogats av en senare hand) och är troligen från 900-talet.

Många handskrifter till den del av Bibeln som utgör de hebreiska skrifterna skrevs på grekiska. Bland dem som är särskilt anmärkningsvärda är en av Fouadpapyrerna (nr 266, som tillhör Société Egyptienne de Papyrologie i Kairo). Denna handskrift innehåller delar av Första Moseboken och av andra hälften av Femte Moseboken enligt Septuaginta. Den är från det första århundradet f.v.t., och mitt i den grekiska texten står Guds namn på flera ställen skrivet med hebreisk kvadratskrift. Fragment av 5 Moseboken, kapitlen 23–28, finns i Papyrus Rylands iii. 458 från 100-talet f.v.t., som förvaras i Manchester i England. En  annan betydelsefull handskrift till Septuaginta innehåller fragment av bibelböckerna Jona, Mika, Habackuk, Sefanja och Sakarja. I denna läderrulle, som dateras till det första århundradet v.t., är Guds namn återgivet med tetragrammet skrivet med gammalhebreiska bokstäver. (Se NV, Tillägg 1C.)

Handskrifter till de kristna grekiska skrifterna. Bibelns kristna skrifter skrevs på koinégrekiska. Det är sant att man i dag inte känner till några originalhandskrifter till Bibelns grekiska text, men det finns, enligt en beräkning, omkring 5 000 kompletta eller fragmentariska avskrifter.

Papyrushandskrifter. Bland de papyruskodexar som hittades i Egypten omkring 1930 (förvärvet av dem tillkännagavs 1931) fanns det bibliska papyrer av stor betydelse. Några av dessa kodexar, som alla är på grekiska och som är från det andra till det fjärde århundradet v.t., består av delar av åtta av de hebreiska skrifternas böcker (Första, Fjärde och Femte Moseboken, Jesaja, Jeremia, Hesekiel, Daniel och Ester), och tre innehåller delar av 15 av böckerna i de kristna grekiska skrifterna. De flesta av dessa bibliska papyrer köptes av den amerikanske handskriftssamlaren Alfred Chester Beatty och finns nu i Dublin på Irland. De övriga köptes av University of Michigan i USA och andra.

Den internationella beteckningen för bibliska papyrer är ett P följt av en liten upphöjd siffra. Handskriften Papyrus Chester Beatty I (P⁴⁵) består av delar av 30 blad av en kodex som en gång troligen haft omkring 220 blad. P⁴⁵ omfattar delar av de fyra evangelierna och Apostlagärningarna. Papyrus Chester Beatty III (P⁴⁷) består av resterna av en kodex som innehåller tio lätt skadade blad av Uppenbarelseboken. Dessa två papyrushandskrifter antas vara från 200-talet v.t. Också Papyrus Chester Beatty II (P⁴⁶), som antas vara från omkring år 200, är betydelsefull. Den består av 86 delvis skadade blad av en kodex som ursprungligen troligen haft 104 blad, och den innehåller fortfarande nio av Paulus inspirerade brev: Romarbrevet, Hebréerbrevet, Första Korinthierbrevet, Andra Korinthierbrevet, Efesierbrevet, Galaterbrevet, Filipperbrevet, Kolosserbrevet och Första Thessalonikerbrevet. Det är värt att lägga märke till att brevet till hebréerna finns med i denna tidiga kodex. Eftersom det i Hebréerbrevet inte nämns vem som har skrivit brevet, har det ofta ifrågasatts att Paulus skulle vara skribenten. Men att brevet är medtaget i P⁴⁶, som uppenbarligen uteslutande bestod av Paulus brev, tyder på att de kristna omkring år 200 erkände Hebréerbrevet som en inspirerad skrift av aposteln Paulus hand. Att Efesierbrevet finns med i den här kodexen kan likaså motbevisa påståendena att Paulus inte skulle ha skrivit det brevet.

I John Rylands-biblioteket i Manchester finns det ett litet papyrusfragment av Johannesevangeliet (några verser från kapitel 18), känt som Papyrus Rylands 457. Den internationella beteckningen är P⁵². Detta anses vara det äldsta existerande handskriftsfragmentet av de kristna grekiska skrifterna, för det är skrivet under första hälften av det andra århundradet, möjligen omkring år 125, och således bara ett kvartssekel eller däromkring efter Johannes död. Det förhållandet att en avskrift av Johannesevangeliet uppenbarligen var i omlopp i Egypten (där fragmentet hittades) vid den tidpunkten visar att de goda nyheterna enligt Johannes verkligen nedtecknades under det första århundradet av Johannes själv och inte av någon okänd författare en bra bit in på 100-talet, efter Johannes död, så som några bibelkritiker har velat göra gällande.

Det mest betydelsefulla tillskottet till samlingen av bibliska papyrushandskrifter sedan upptäckten av Chester Beatty-papyrerna var Bodmerpapyrerna, som publicerades mellan 1956 och 1961. Särskilt anmärkningsvärd är Papyrus Bodmer II (P⁶⁶) och Papyrus Bodmer XIV, XV (P⁷⁵), som båda skrevs omkring år 200. Papyrus Bodmer II innehåller en stor del av Johannesevangeliet, medan Papyrus Bodmer XIV, XV innehåller en stor del av Lukasevangeliet och Johannesevangeliet och textmässigt ligger mycket nära Codex Vaticanus 1209.

Pergamenthandskrifter. Några av de bibelhandskrifter som är skrivna på pergament (veläng) innehåller delar både av de hebreiska skrifterna och av de kristna grekiska skrifterna. Andra innehåller bara delar av de kristna grekiska skrifterna.

Codex Bezae Cantabrigiensis, som betecknas med bokstaven D, är en värdefull handskrift från 400-talet. Den förvärvades i Frankrike 1562, men det är okänt varifrån den egentligen kommer. Den innehåller evangelierna, Apostlagärningarna och några få andra verser, och det är en uncialhandskrift med den grekiska texten på vänstersidorna och en parallell text på latin på högersidorna. Den här kodexen förvaras på Cambridge University  i England. Det var Theodor Beza som skänkte den till universitetet 1581.

Codex Claromontanus (D2) är likaså skriven på grekiska och latin på motstående sidor, grekiska till vänster och latin till höger. Kodexen innehåller Paulus kanoniska brev, däribland Hebréerbrevet, och anses vara från 500-talet. Man menar att den hittades i klostret i Clermont i Frankrike; den köptes av Theodor Beza och förvaras nu i Bibliothèque Nationale i Paris.

Bland de nyare fynden av pergamenthandskrifter till de kristna grekiska skrifterna märks Codex Washingtonianus I (Codex Freerianus), som innehåller evangelierna på grekiska (i den s.k. västliga ordningsföljden: Matteus, Johannes, Lukas och Markus). Kodexen köptes i Egypten 1906 och förvaras på Freer Gallery of Art i Washington D.C. Den internationella beteckningen för denna kodex är W, och man menar att den skrevs på 400-talet, med undantag av Johannesevangeliet, som tydligtvis på grund av skada ersattes på 600-talet. Codex Washingtonianus II, som har beteckningen I, tillhör också Freersamlingen och innehåller delar av Paulus kanoniska brev, däribland Hebréerbrevet. Man antar att denna kodex skrevs på 400-talet.

De hebreiska skrifterna och de kristna grekiska skrifterna. De mest betydelsefulla och de mest kompletta existerande bibelhandskrifterna på grekiska är skrivna på pergament (veläng) och med uncialbokstäver (majuskler).

Codex Vaticanus 1209. Codex Vaticanus 1209 (Vatikanhandskriften), som har den internationella beteckningen B, är en uncial- eller majuskelhandskrift från 300-talet v.t. Den skrevs möjligen i Alexandria och innehöll ursprungligen hela Bibeln på grekiska. En skrivare har senare på nytt fyllt i bokstäverna, kanske därför att den ursprungliga texten hade bleknat, men han hoppade över bokstäver och ord som han inte ansåg vara korrekta. Ursprungligen hade den här kodexen troligen omkring 820 blad. Av dessa återstår 759. Det mesta av Första Moseboken är borta; dessutom saknas en del av Psalmerna, Hebréerna 9:14 till 13:25 och hela Första och Andra Timoteusbrevet, Titusbrevet, Filemonbrevet och Uppenbarelseboken. Codex Vaticanus förvaras i Vatikanbiblioteket i Rom, och man vet att den har funnits där ända sedan 1400-talet. Ledningen för biblioteket har emellertid gjort det svårt för forskarna att få tillgång till handskriften, och det var först 1889–1890 som en fotografisk faksimilutgåva av hela kodexen publicerades.

Codex Sinaiticus. Codex Sinaiticus är också från 300-talet, men Codex Vaticanus är möjligen något äldre. Codex Sinaiticus har beteckningen א (’ạlef, första bokstaven i hebreiska alfabetet). Handskriften har tydligen en gång innehållit hela Bibeln på grekiska, men delar av de hebreiska skrifterna har gått förlorade. Den innehåller emellertid  alla böckerna som ingår i de kristna grekiska skrifterna. Kodexen har troligen ursprungligen bestått av minst 730 blad, men bara 393 blad finns bevarade (i sin helhet eller delvis), efter vad man med säkerhet vet. Den hittades (en del 1844 och en annan del 1859) av bibelforskaren Constantin von Tischendorf i Katarinaklostret vid foten av berget Sinai. Fyrtiotre blad av den här kodexen förvaras i Leipzig, delar av tre blad finns i Sankt Petersburg, och 347 blad finns i British Library i London. År 1975 skall man i samma kloster ha hittat ytterligare mellan 8 och 14 blad.

Codex Alexandrinus. Codex Alexandrinus, som har beteckningen A, är en grekisk majuskel- eller uncialhandskrift som innehåller det mesta av Bibeln, också Uppenbarelseboken. Av möjligtvis 820 ursprungliga blad finns 773 bevarade. Den här kodexen anses vanligen vara från första hälften av 400-talet, och även den finns i British Library i London. (BILD, bd 2, sid. 336)

Codex Ephraemi Syri rescriptus. Codex Ephraemi Syri rescriptus (Codex Ephraemi), som har den internationella beteckningen C, anses allmänt också vara från 400-talet. Kodexen är skriven på pergament med grekiska uncialer (majuskler) och är en palimpsest, dvs. en handskrift vars ursprungliga text raderats och ersatts med ny. Den ursprungliga grekiska texten avlägsnades, och på flera av bladen skrevs avhandlingar av den syriske lärde Efraim Syriern (Efrem Syrern), översatta till grekiska. Detta gjordes troligen på 1100-talet, då det rådde brist på pergament. Man har emellertid kunnat tyda den underliggande texten. Av den här kodexen, som av allt att döma en gång innehöll alla Bibelns böcker på grekiska, finns det bara 209 blad kvar, varav 145 hör till de kristna grekiska skrifterna. Kodexen innehåller därför nu bara delar av de hebreiska skrifternas böcker och delar av alla böckerna i de kristna grekiska skrifterna, med undantag av Andra Thessalonikerbrevet och Johannes andra brev. Den förvaras i Bibliothèque Nationale i Paris.

Bibeltextens tillförlitlighet. Tilliten till att bibeltexten är tillförlitlig stärks i hög grad när man tänker på att det i jämförelse med det stora antalet bibelhandskrifter bara finns mycket få handskrifter till de klassiska författarnas verk, och ingen av dem är en originalskrift. Även om dessa handskrifter bara är avskrifter som gjordes flera hundra år efter författarnas död, erkänner forskare i våra dagar dessa sena avskrifter som tillräckliga bevis för textens äkthet.

De existerande hebreiska handskrifterna till Bibeln utarbetades med stor omsorg. Om texten i de hebreiska skrifterna säger bibelkommentatorn W. H. Green: ”Det kan lugnt sägas att inget annat forntida verk har vidarebefordrats med sådan exakthet.” (Archaeology and Bible History, J. P. Free, 1964, sid. 5) Framlidne sir Frederic Kenyon, som ingående studerat bibeltextens äkthet, förklarade i inledningen till sitt verk i sju band med titeln The Chester Beatty Biblical Papyri: ”Den första och viktigaste slutsats man drar när man undersöker dem [papyrushandskrifterna] är den tillfredsställande slutsatsen att de i allt väsentligt bekräftar de existerande texternas pålitlighet. Ingen markant eller grundläggande avvikelse förekommer i vare sig Gamla eller Nya testamentet. Det finns inga viktigare utelämnanden eller tillägg av avsnitt och inga avvikelser som påverkar betydelsefulla fakta eller lärosatser. Avvikelserna i texten gäller obetydligheter, till exempel ordens ordningsföljd eller exakt vilka ord som används. ... Men deras största betydelse ligger i att de, med ett textmaterial som är äldre än det man hittills haft tillgång till, bekräftar de existerande texternas oförändrade tillstånd. I detta avseende är de ett förvärv av epokgörande värde.” (London 1933, Fasciculus I, sid. 15)

Om de kristna grekiska skrifterna har sir Frederic Kenyon sagt: ”Mellantiden mellan originalskrifternas tillkomst och de äldsta nu kända handskrifterna är följaktligen så kort att den i själva verket kan lämnas utan avseende, och den sista grunden till något som helst tvivel på att Skriften har levt kvar till vår tid i huvudsak sådan som den en gång skrevs har nu avlägsnats. Både äktheten och det i stort sett oförändrade tillståndet hos Nya testamentets böcker kan betraktas som slutgiltigt fastställda.” (The Bible and Archæology, 1940, sid. 288, 289)

För många hundra år sedan bekräftade och underströk Jesus Kristus, ”det trogna och sanna vittnet” (Upp 3:14), vid flera tillfällen de hebreiska skrifternas äkthet, och det gjorde också hans apostlar. (Lu 24:27, 44; Rom 15:4) De gamla översättningar av Bibelns hebreiska skrifter som finns tillgängliga vittnar också om de bevarade skrifternas exakthet. Och avskrifter och gamla översättningar av Bibelns grekiska skrifter utgör ett obestridligt vittnesbörd  om att den delen av Guds ord på ett förunderligt sätt har bevarats och förmedlats exakt. Det kan därför sägas att vi nu har en autentisk och tillförlitlig bibeltext. Genom en grundlig undersökning av de tillgängliga handskrifterna till de heliga Skrifterna finner man ett talande vittnesbörd om deras oföränderlighet och om att de har bevarats på ett samvetsgrant sätt, något som ger ökad innebörd åt det inspirerade uttalandet: ”Det gröna gräset har förtorkat, blommorna har vissnat; men vår Guds ord består till oöverskådlig tid.” (Jes 40:8; 1Pe 1:24, 25)