Den heliga skrift, Jehovas inspirerade ord; erkänd som den mest betydelsefulla boken genom tiderna på grund av dess långa historia, den stora spridning den har fått, antalet språk den har översatts till, det oöverträffade värde den har som litterärt mästerverk och dess oerhörda betydelse för hela mänskligheten. Den är helt oberoende av alla andra böcker; den är ingen efterbildning eller kopia. Bokens betydelse beror helt och hållet på dess eget värde, vilket ger ära åt den unike författaren. Bibeln utmärker sig också genom att den har överlevt trots att den har mött mer våldsamt motstånd än någon annan bok och hatats av så många fiender.

Namnet. Ordet ”bibel” kommer via latinet från det grekiska ordet biblịa, som betyder ”små böcker”. Det ordet kommer i sin tur från bịblos, ett ord som betecknar papyrusplantans märg, som man i forna tider använde för att tillverka ett pappersliknande skrivmaterial. Den feniciska staden Gebal, som var känd för sin papyrushandel, kallades ”Byblos” av grekerna. (Se Jos 13:5, not.) Med tiden blev biblịa en beteckning för skrifter av olika slag: bokrullar, böcker och till slut den samling små böcker som utgör Bibeln. Hieronymus kallade denna samling Bibliotheca Divina, det gudomliga biblioteket.

Jesus och de kristna bibelskribenterna kallade samlingen av heliga skrifter för ”Skrifterna” eller ”de heliga Skrifterna”. (Mt 21:42; Mk 14:49; Lu 24:32; Joh 5:39; Apg 18:24; Rom 1:2; 15:4; 2Ti 3:15, 16) Denna samling är ett skriftligt uttalande av en kommunicerande Gud; den är Guds ord, vilket framgår av uttryck som ”allt som utgår från Jehovas mun” (5Mo 8:3), ”Jehovas ord” (Jos 24:27; Jes 38:4; 1Th 4:15), ”Jehovas buds ord” (Esr 7:11), ”Jehovas lag”, ”Jehovas påminnelse”, ”Jehovas befallningar” (Ps 19:7, 8) och ”varje uttalande som går ut genom Jehovas mun” (Mt 4:4). Dessa skrifter omtalas upprepade gånger som ”Guds heliga uttalanden”. (Rom 3:2; Apg 7:38; Heb 5:12; 1Pe 4:11)

Indelning. Bibelns kanon består av 66 böcker, från Första Moseboken till Uppenbarelseboken. Att just dessa böcker har valts ut och många andra förkastats vittnar om att den gudomlige författaren inte bara har inspirerat skrivandet av dem utan också omsorgsfullt sett till att de har samlats ihop och bevarats i förteckningen över heliga böcker. (Se APOKRYFER; KANON, BIBELNS.) Tre fjärdedelar av Bibeln, 39 av de 66 böckerna, kallas de hebreiska skrifterna, eftersom de böckerna ursprungligen skrevs på hebreiska, frånsett några få avsnitt som skrevs på arameiska. (Esr 4:8–6:18; 7:12–26; Jer 10:11; Dan 2:4b–7:28) Judarna slog ihop några av böckerna och hade därför sammanlagt bara 22 eller 24 böcker, som dock omfattade samma material som våra 39 böcker. Dessutom tycks man ofta ha delat in Skrifterna i tre delar – ”Moses lag”, ”profeterna” och ”Psalmerna”. (Lu 24:44; se HEBREISKA SKRIFTERNA, DE.) Den sista fjärdedelen av Bibeln kallas de kristna grekiska skrifterna, eftersom de 27 böcker som utgör denna del skrevs på grekiska. Att de här böckerna blev nerskrivna, samlade och ordnade i Bibelns kanon är också ett vittnesbörd om att Jehova har haft uppsikt över processen från början till slut. (Se KRISTNA GREKISKA SKRIFTERNA, DE.)

Indelningen i kapitel och verser (KJ har 1 189 kapitel och 31 102 verser) gjordes inte av de ursprungliga skribenterna, utan det här praktiska hjälpmedlet lades till flera hundra år senare. Masoreterna delade in de hebreiska skrifterna i verser, och längre fram, på 1200-talet, infördes kapitelindelningen. Den första hela bibeln med den nuvarande kapitel- och versindelningen var Robert Estiennes (Stephanus) franska bibel, som gavs ut 1553.

Bibelns 66 böcker utgör alla tillsammans ett enda verk, en fullständig helhet. Indelningen i kapitel och verser är bara en praktisk hjälp vid bibelstudium och är inte avsedd att försvaga intrycket av Bibeln som en helhet, och detsamma gäller uppdelningen av Bibeln efter de två huvudspråk som handskrifterna är skrivna på. Vi använder därför benämningarna ”de hebreiska skrifterna” och ”de grekiska skrifterna”, med ordet ”kristna” tillagt till den sista benämningen för att skilja dessa från Septuaginta-översättningen, som är en grekisk översättning av den hebreiska delen av Bibeln.

”Gamla testamentet” och ”Nya testamentet”. I dag är det vanligt att man talar  om den del av Bibeln som är skriven på hebreiska och arameiska som ”Gamla testamentet”. Uttrycket kommer av den återgivning av 2 Korinthierna 3:14 som man finner i den latinska Vulgata, i den engelska King James Version och i Martin Luthers tyska översättning från 1522, varifrån uttrycket kom in i tidiga svenska översättningar. Men återgivningen ”det gamla testamentet” är inte korrekt. Det grekiska ordet diathẹ̄kēs betyder här ”förbund”, liksom det gör på de övriga 32 ställen där det förekommer i den grekiska texten. I många nyare översättningar heter det helt korrekt ”gamla förbundet(s skrifter)” i den här versen. (Se NE, SFB, 2000.) Aposteln Paulus syftar inte på de hebreiska och arameiska skrifterna i sin helhet, och han menar inte heller att de inspirerade kristna skrifterna utgör ”ett nytt testamente” eller ”ett nytt förbund”. Aposteln talar om det gamla lagförbundet, som nedtecknades av Mose i Pentateuken och som bara utgör en del av de förkristna heliga skrifterna. Därför säger han i nästa vers: ”närhelst Mose läses”.

Det finns alltså ingen giltig biblisk grund till att kalla de hebreiska och arameiska skrifterna för ”Gamla testamentet” och att kalla de kristna grekiska skrifterna för ”Nya testamentet”. Jesus Kristus själv kallade samlingen av heliga skrifter för ”Skrifterna”. (Mt 21:42; Mk 14:49; Joh 5:39) Aposteln Paulus talade om dem som ”de heliga Skrifterna”, ”Skrifterna” och ”hela Skriften”. (Rom 1:2; 15:4; 2Ti 3:15, 16)

Författare. De två tabeller som hör till den här artikeln visar att Bibelns författare använde omkring 40 män som sekreterare. De skrev ner Jehovas ord under inspiration. Det är som det står: ”Hela Skriften är inspirerad av Gud.” (2Ti 3:16) Detta gäller både de kristna grekiska skrifterna och ”de övriga Skrifterna”. (2Pe 3:15, 16) Uttrycket ”inspirerad av Gud” är en översättning av det grekiska uttrycket theọpneustos, som betyder ”gudandad” eller ”av Gud utandad (inblåst)”. Gud ”andades” på trogna män genom att han lät sin ande, eller verksamma kraft, verka på dem och på så sätt ledde dem till att skriva det han ville, för, som det sägs: ”Aldrig har en profetia framförts av en människas vilja, utan människor talade ord från Gud, under det att de drevs av helig ande.” (2Pe 1:21; Joh 20:21, 22; se INSPIRATION.)

Guds osynliga heliga ande är hans symboliska ”finger”. När människor såg Mose utföra övernaturliga verk utropade de därför: ”Det är Guds finger.” (2Mo 8:18, 19; jfr Jesu ord i Mt 12:22, 28; Lu 11:20.) Som ett liknande uttryck för Guds kraft började ”Guds finger” skrivandet av Bibeln genom att rista in de tio budorden på stentavlor. (2Mo 31:18; 5Mo 9:10) Med tanke på detta var det en enkel sak för Jehova att använda människor som sekreterare även om vissa var ”olärda och helt vanliga människor” i fråga om utbildning (Apg 4:13) och oavsett om de var herdar, jordbrukare, tältmakare, fiskare, tullindrivare, läkare, präster, profeter eller kungar. Jehovas verksamma kraft placerade tankarna i skribentens sinne och lät i vissa fall skribenten uttrycka Guds tanke med egna ord, så att han fick sätta sin personliga prägel på texten samtidigt som en enastående enhet i fråga om tema och avsikt bevarades Bibeln igenom. Det gör att Bibeln speglar Jehovas tankar och vilja och överträffar människors skrifter i rikedom och omfattning. Den allsmäktige Guden såg till att hans skrivna sanningsord uttrycktes i lättfattliga ordalag som lätt kan översättas till praktiskt taget alla språk.

Ingen annan bok har tagit så lång tid att fullborda som Bibeln. År 1513 f.v.t. började Mose nedteckna sina skrifter. Andra heliga skrifter fogades till de inspirerade Skrifterna fram till dess att Nehemja och Malaki fullbordade sina böcker en tid efter 443 f.v.t. Därefter följde ett uppehåll på nästan 500 år innan aposteln Matteus skrev ner sin historiska redogörelse. Närmare 60 år senare skrev Johannes, den siste av apostlarna, sitt evangelium och sina tre brev och fullbordade därmed Bibelns kanon. Sammanlagt skrevs alltså Bibeln under en period på omkring 1 610 år. Alla skribenter var hebréer och hörde följaktligen till det folk som ”Guds heliga uttalande anförtroddes åt”. (Rom 3:2)

Bibeln är inte en brokig samling fristående delar hämtade från judisk och kristen litteratur. Den bildar i stället en välordnad, mycket sammanhängande och logisk helhet – ett tydligt vittnesbörd om den systematiska ordning som kännetecknar Skaparen och Författaren själv. Att Gud gav israeliterna en omfattande lagsamling och detaljerade bestämmelser för lägerlivet – riktlinjer som senare återspeglades i Davids rike och i församlingsanordningen bland de första kristna – belyser och förstärker den organisatoriska aspekten av Bibeln.

Innehåll. Denna böckernas bok kastar ljus över forntiden, förklarar nutiden och förutsäger framtiden – upplysningar som bara kan komma från Honom som från början vet  slutet. (Jes 46:10) Bibeln börjar med begynnelsen genom att först berätta om skapandet av himlen och jorden och sedan i korta drag beskriva hur jorden bereddes så att människan skulle kunna bo där. Därefter visas det hur människan blev till, en förklaring som stämmer med sann vetenskap – att liv bara kan komma från en livgivare – omständigheter som endast människans Skapare kan redogöra för. (1Mo 1:26–28; 2:7) I förbindelse med berättelsen om orsaken till att människor dör introducerades det överskuggande och genomgående temat i Bibeln. Temat, som är hävdandet av Jehovas suveränitet och det slutgiltiga förverkligandet av hans avsikt med jorden genom hans kungarike under Kristus, den utlovade avkomman, var inflätat i den första profetian, som handlade om kvinnans avkomma. (1Mo 3:15) Det gick över 2 000 år innan löftet om en ”avkomma” nämndes igen, då i samband med att Gud sade till Abraham: ”Genom din avkomma skall alla jordens nationer välsigna sig.” (1Mo 22:18) Mer än 800 år senare fick Abrahams avkomling kung David en liknande försäkran, och under tidens gång såg Jehovas profeter sedan till att denna hoppets låga hölls vid liv. (2Sa 7:12, 16; Jes 9:6, 7) Över 1 000 år efter Davids tid och 4 000 år efter det att profetian ursprungligen hade uttalats i Eden framträdde den utlovade avkomman, Jesus Kristus, den rättmätige arvingen till ”Davids tron”. (Lu 1:31–33; Gal 3:16) I och med att denne ”den Högstes Son” krossades, eller  dödades, av ”ormens” jordiska avkomma betalade han priset för att återköpa den rätt till liv som Adams avkomlingar hade förlorat, och därmed öppnade han den enda möjliga vägen för människor att få evigt liv. Han blev sedan upprest och tagen till himlen, där han fick vänta tills tiden var inne för honom att slunga ”den ursprunglige ormen, han som kallas Djävul och Satan”, ner till jorden och så småningom tillintetgöra honom för evigt. Det storslagna tema som gjordes känt i Första Moseboken och som utvecklades och förklarades närmare i resten av Bibeln förs till en fantastisk höjdpunkt i de sista kapitlen i Uppenbarelseboken, där Jehovas enastående avsikt i förbindelse med sitt kungarike framträder tydligt. (Upp 11:15; 12:1–12, 17; 19:11–16; 20:1–3, 7–10; 21:1–5; 22:3–5)

Med hjälp av detta rike med Kristus, den utlovade avkomman, som kung skall Jehovas suveränitet hävdas och hans namn helgas. I överensstämmelse med detta tema framhäver Bibeln Guds namn mer än vad någon annan bok gör. Namnet förekommer 6 979 gånger i Nya världens översättning av de hebreiska skrifterna. Därtill kommer den förkortade formen ”Jah” och alla de gånger då namnet ingår i andra namn, till exempel i ”Jehoshua”, som betyder ”Jehova är räddning(en)”. (Se JEHOVA [Namnets vikt och betydelse].) Vi skulle inte känna till Skaparens namn, den stora stridsfråga om Guds suveränitet som väcktes genom upproret i Eden och Guds avsikt att helga sitt namn och hävda sin suveränitet inför alla skapelser om inte de upplysningarna fanns i Bibeln.

I denna samling av 66 små böcker är temat om Guds kungarike och om Jehovas namn sammanflätat med upplysningar om många andra ämnen. När andra kunskapsområden berörs, till exempel astronomi, byggnadskonst, etnologi, handel, hygien, ingenjörskonst, jordbruk, kemi, musik, poesi, språk, statsförvaltning och taktisk krigföring, sker det alltid i förbindelse med det överordnade temat och inte i form av en fristående avhandling. Ändå är Bibeln med sina värdefulla upplysningar en verklig skattkammare för arkeologer och paleografer.

När det gäller historisk exakthet och ingående beskrivningar av forna tider överträffar Bibeln alla andra böcker. Men vad som är av ännu större värde är dess profetior, som förutsäger framtiden så korrekt som bara evighetens Kung kan göra. Världsväldenas uppgång och fall under århundradenas lopp, ja, till och med nutida institutioners tillkomst och slutliga undergång, beskrivs i Bibelns långsiktiga profetior.

Guds sanningsord är mycket verksamt genom att det befriar människor från okunnighet, vidskeplighet, filosofiska spekulationer och meningslösa traditioner. (Joh 8:32) ”Guds ord är levande och utvecklar kraft.” (Heb 4:12) Utan Bibeln skulle vi inte känna Jehova, inte  veta något om de underbara välsignelser som är ett resultat av Kristi lösenoffer och inte förstå vilka krav vi måste uppfylla för att få evigt liv, antingen som medlemmar av Guds rättfärdiga kungarikes regering eller som dess undersåtar på jorden.

Bibeln är också en mycket användbar bok på andra sätt, eftersom den ger de kristna sund vägledning i hur de skall leva sitt liv nu, hur de skall utföra sin tjänst och hur de kan få överleva denna gudsfientliga, nöjeslystna världsordning. De kristna blir uppmanade att inte låta sig ”formas efter denna tingens ordning” utan förnya sitt sinne och inte längre tänka världsliga tankar, och detta kan de göra genom att ha den ödmjuka sinnesinställning ”som också fanns hos Kristus Jesus” och genom att klä av sig den gamla personligheten och ta på sig den nya. (Rom 12:2; Flp 2:5–8; Ef 4:23, 24; Kol 3:5–10) Det betyder att de bör visa Guds andes frukt, som är ”kärlek, glädje, frid, tålamod, omtänksamhet, godhet, tro, mildhet, självbehärskning” – egenskaper som det står så mycket om i hela Bibeln. (Gal 5:22, 23; Kol 3:12–14)

Äkthet. Bibelns trovärdighet har angripits från många håll, men inget av dessa försök har på något sätt undergrävt eller försvagat dess ställning.

Historia. På varje punkt som kan kontrolleras visar den sig vara sanningsenlig. De historiska upplysningarna är korrekta och tillförlitliga. Exempelvis kan man inte tillbakavisa det Bibeln säger om Babylons fall för mederna och perserna (Jer 51:11, 12, 28; Dan 5:28), det den säger om personer som den babyloniske kungen Nebukadnessar (Jer 27:20; Dan 1:1), den egyptiske kungen Sisak (1Ku 14:25; 2Kr 12:2), de assyriska kungarna Tiglat-Pileser III och Sanherib (2Ku 15:29; 16:7; 18:13), de romerska kejsarna Augustus, Tiberius och Claudius (Lu 2:1; 3:1; Apg 18:2) och romarna Pilatus, Felix och Festus (Apg 4:27; 23:26; 24:27) eller det den nämner om Artemistemplet i Efesos och Areopagen i Athen (Apg 19:35; 17:19–34). Det Bibeln säger om dessa och andra platser, personer och händelser är historiskt korrekt i varje detalj. Arkeologen W. F. Albright skrev: ”Det har varit en allmän återgång till insikten att Israels religiösa historia är riktig, både i stora drag och i faktiska detaljer.”(Se ARKEOLOGI.)

Folkslag och språk. Det Bibeln säger om de olika folkslagen och språken är också sant. Oavsett kroppsbyggnad, hudfärg, kultur eller språk tillhör alla folk samma människosläkte, och ingen kan med framgång bestrida att människosläktet kan delas in i tre grupper, den jafetitiska, den hamitiska och den semitiska gruppen, vilka alla härstammar från Adam genom Noa. (1Mo 9:18, 19; Apg 17:26) Sir Henry Rawlinson säger: ”Om vi uteslutande skulle låta oss ledas av de språkliga stigarnas vägskäl och inte alls beaktade Bibelns berättelse, skulle vi ändå komma fram till att Shinars slätter var det centrum varifrån de olika grenarna har strålat ut.” (The Historical Evidences of the Truth of the Scripture Records, G. Rawlinson, 1862, sid. 287; 1Mo 11:2–9)

Praktiskt värde. Bibelns läror och exempel har stort praktiskt värde för människor i dag. De rättfärdiga principer och höga moralnormer som boken innehåller gör att den höjer sig över alla andra böcker. Den besvarar viktiga frågor men ger även många praktiska råd, som om de följdes skulle bidra till att i hög grad förbättra den fysiska och psykiska hälsan hos världens befolkning. De bibliska principerna för vad som är rätt och fel leder till ärlighet i affärsförbindelser (Mt 7:12; 3Mo 19:35, 36; Ord 20:10; 22:22, 23), flit (Ef 4:28; Kol 3:23; 1Th 4:11, 12; 2Th 3:10–12), ett moraliskt rent uppförande (Gal 5:19–23; 1Th 4:3–8; 2Mo 20:14–17; 3Mo 20:10–16), ett uppbyggande umgänge (1Kor 15:33; Heb 10:24, 25; Ord 5:3–11; 13:20) och ett harmoniskt familjeliv (Ef 5:21–33; 6:1–4; Kol 3:18–21; 5Mo 6:4–9; Ord 13:24). Det är som den kände pedagogen William Lyon Phelps en gång sade: ”Jag tror att kunskap i Bibeln utan högskoleutbildning är bättre än högskoleutbildning utan kunskap i Bibeln.” (The New Dictionary of Thoughts, sid. 46) Den amerikanske presidenten John Quincy Adams skrev: ”Bibeln är den av alla böcker i världen som bidrar mest till att göra människor goda, förståndiga och lyckliga.” (Letters of John Quincy Adams to His Son, 1849, sid. 9)

Vetenskapligt korrekt. Inte heller när det gäller vetenskaplig korrekthet visar Bibeln upp några brister. Den uttrycker sig felfritt när den beskriver hur jorden gradvis förbereddes för att människan skulle kunna bo här (1Mo 1:1–31), när den talar om jorden som rund och hängande på ”intet” (Job 26:7; Jes 40:22), när den klassificerar haren som en idisslare (3Mo 11:6) och när den förklarar att ”köttets själ är i blodet” (3Mo 17:11–14).

Kulturer och seder. Även när olika kulturer och seder omnämns i Bibeln är upplysningarna riktiga. I förbindelse med att olika  ämbetsmän nämns använder Bibeln alltid den titel som var den korrekta när upplysningen skrevs ner. Exempelvis omtalas Herodes Antipas och Lysanias som landsdelshärskare (tetrarker), Herodes Agrippa (II) som kung och Gallio som prokonsul. (Lu 3:1; Apg 25:13; 18:12) Att segrande härar marscherade i triumftåg tillsammans med sina fångar var en vanlig företeelse under romartiden. (2Kor 2:14) I Bibeln beskrivs den gästfrihet som visades mot främlingar, den orientaliska livsstilen, det förfaringssätt som följdes vid köp av egendom, de juridiska åtgärder som vidtogs vid upprättande av kontrakt och den sedvänja som fanns bland hebréer och andra folk att omskära pojkar, och i alla de här detaljerna uttrycker sig Bibeln korrekt. (1Mo 18:1–8; 23:7–18; 17:10–14; Jer 9:25, 26)

Uppriktighet. Bibelskribenterna visade prov på en uppriktighet som man inte finner hos andra forntida skribenter. Mose berättade ända från början öppet både om sina egna synder och om sitt folks synder, och det mönstret följdes av de andra hebreiska skribenterna. (2Mo 14:11, 12; 32:1–6; 4Mo 14:1–9; 20:9–12; 27:12–14; 5Mo 4:21) Synder som begicks av stora män som David och Salomo doldes inte utan omtalades rättframt. (2Sa 11:2–27; 1Ku 11:1–13) Jona berättade om sin egen olydnad. (Jon 1:1–3; 4:1) De övriga profeterna visade samma öppenhet och uppriktighet. De kristna bibelskribenterna var lika måna om att deras redogörelser skulle vara sanningsenliga. Paulus talar om sitt tidigare syndfulla levnadssätt, och det berättas om att Markus inte höll ut i missionärstjänsten och att aposteln Petrus uppträdde felaktigt. (Apg 22:19, 20; 15:37–39; Gal 2:11–14) En sådan rättframhet och öppenhet skapar förtroende för att Bibeln är det den utger sig för att vara – ärlig och sanningsenlig.

Tillförlitlighet. Fakta bekräftar Bibelns tillförlitlighet. Skildringarna i den är oskiljaktigt förbundna med dåtidens historia. Bibeln ger rättfram och sann vägledning på ett mycket enkelt sätt. Skribenternas ärlighet, uppriktighet och trofasthet, deras brinnande nit för sanningen och deras flitiga ansträngningar att ange även detaljer på ett riktigt sätt är vad vi kan vänta oss av Guds sanningsord. (Joh 17:17)

Profetior. Om det finns ett enskilt drag som ensamt bevisar att Bibeln är Jehovas inspirerade ord, så är det dess profetior. Bibeln innehåller mängder av profetior om sådant som skulle ske långt fram i tiden och som sedan har gått i uppfyllelse. En del av dessa finns angivna i boken ”Hela Skriften är inspirerad av Gud och nyttig”, sidorna 343–346.

Hur den har bevarats. Såvitt man vet finns inga av Bibelns ursprungliga skrifter kvar i dag. Men Jehova såg till att det gjordes avskrifter som kunde ersätta originalen efter hand. Dessutom uppstod det från och med landsflykten i Babylon många judiska kolonier utanför Palestina, och det ökade behovet av fler avskrifter av Skrifterna. Det behovet blev tillgodosett av professionella avskrivare som gjorde mycket stora ansträngningar för att se till att deras handskrifter var korrekta. Esra var en sådan man, ”en skicklig avskrivare av Moses lag, som Jehova, Israels Gud, hade gett”. (Esr 7:6)

I hundratals år fortsatte man att göra dessa avskrifter av Skrifterna, och under den perioden tillfogades de kristna grekiska skrifterna, som fullbordade Bibeln. Dessutom gjordes översättningar till andra språk. De hebreiska skrifterna utmärker sig som det första verk av betydelse som blev översatt till ett annat språk. I dag finns det tusentals bibelhandskrifter, både på originalspråken och på andra språk. (Se BIBELHANDSKRIFTER; BIBELÖVERSÄTTNINGAR.)

Den första tryckta bibeln, Gutenbergbibeln, lämnade tryckpressen 1456. I dag har Bibeln (eller delar av den) tryckts i mer än 5 miljarder exemplar på omkring 3 000 språk. Men detta har inte skett utan stort motstånd från många håll. Bibeln har faktiskt haft fler fiender än någon annan bok; påvar och kyrkomöten har till och med förbjudit bibelläsning med hot om bannlysning. Tusentals bibelälskande människor har mist livet, och tusentals biblar har bränts upp. Ett av offren i kampen för Bibelns överlevnad var översättaren William Tyndale, som vid en debatt med en präst en gång sade: ”Om Gud låter mig leva, skall jag inom några få år se till att en pojke som går bakom plogen vet mera om Skriften än vad du gör.” (Actes and Monuments, John Foxe, London 1563, sid. 514)

Med tanke på det våldsamma motståndet mot Bibeln går all ära och allt tack för att den har överlevt till Jehova, till honom som har bevarat sitt ord. De ord av profeten Jesaja som aposteln Petrus citerade framträder på ett alldeles särskilt sätt mot den bakgrunden: ”Allt kött är som gräset, och all dess härlighet är som blommorna i gräset; gräset vissnar,  och blommorna faller av, men Jehovas ord består för evigt.” (1Pe 1:24, 25; Jes 40:6–8) Vi gör därför ”väl i att vara uppmärksamma på det – som på en lampa som lyser på en mörk plats” nu i vårt århundrade. (2Pe 1:19; Ps 119:105) Den som har ”sin lust i Jehovas lag”, läser i den ”med låg röst dag och natt” och tillämpar det han läser blir framgångsrik och lycklig. (Ps 1:1, 2; Jos 1:8) För honom är Jehovas lagar, påminnelser, befallningar, bud och domar i Bibeln ”sötare än honung”, och den vishet han får från dem är mer åtråvärd ”än guld, ja, än luttrat guld i mängd”, eftersom den betyder liv för honom. (Ps 19:7–10; Ord 3:13, 16–18; se KANON, BIBELNS.)

[Tabell på sidan 305]

TABELL ÖVER BIBELNS BÖCKER I DEN ORDNING DE FULLBORDADES

(Bibelböckernas ordningsföljd samt deras tidsmässiga placering i förhållande till varandra är ungefärlig; en del årtal [och platser] är osäkra.)

De hebreiska skrifterna (f.v.t.)

Bok

Skribent

Boken fullbordad

Omfattar tiden

Platsen där den skrevs

1 Moseboken

Mose

1513

”I begynnelsen”till 1657

Vildmarken

2 Moseboken

Mose

1512

1657–1512

Vildmarken

3 Moseboken

Mose

1512

1 månad (1512)

Vildmarken

Job

Mose

ca 1473

Över 140 år under perioden 1657–1473

Vildmarken

4 Moseboken

Mose

1473

1512–1473

Vildmarken/Moabs slätter

5 Moseboken

Mose

1473

2 månader (1473)

Moabs slätter

Josua

Josua

ca 1450

1473–ca 1450

Kanaan

Domarboken

Samuel

ca 1100

ca 1450–ca 1120

Israel

Rut

Samuel

ca 1090

11 år under domartiden

Israel

1 Samuelsboken

Samuel, Gad, Natan

ca 1078

ca 1180–1078

Israel

2 Samuelsboken

Gad, Natan

ca 1040

1077–ca 1040

Israel

Höga Visan

Salomo

ca 1020

—

Jerusalem

Predikaren

Salomo

f. 1000

—

Jerusalem

Jona

Jona

ca 844

—

—

Joel

Joel

ca 820 (?)

—

Juda

Amos

Amos

ca 804

—

Juda

Hosea

Hosea

e. 745

f. 804–e. 745

Samaria (området)

Jesaja

Jesaja

e. 732

ca 778–e. 732

Jerusalem

Mika

Mika

f. 717

ca 777–717

Juda

Ordspråksboken

Salomo, Agur, Lemuel

ca 717

—

Jerusalem

Sefanja

Sefanja

f. 648

—

Juda

Nahum

Nahum

f. 632

—

Juda

Habackuk

Habackuk

ca 628 (?)

—

Juda

Klagovisorna

Jeremia

607

—

Nära Jerusalem

Obadja

Obadja

ca 607

—

—

Hesekiel

Hesekiel

ca 591

613–ca 591

Babylon

1 och 2 Kungaboken

Jeremia

580

ca 1040–580

Juda/Egypten

Jeremia

Jeremia

580

647–580

Juda/Egypten

Daniel

Daniel

ca 536

618–ca 536

Babylon

Haggaj

Haggaj

520

112 dagar (520)

Jerusalem

Sakarja

Sakarja

518

520–518

Jerusalem

Ester

Mordokaj

ca 475

493–ca 475

Susa i Elam

1 och 2 Krönikeboken

Esra

ca 460

Från 1Kr 10:1: 1077–537

Jerusalem (?)

Esra

Esra

ca 460

537–ca 467

Jerusalem

Psalmerna

David och andra

ca 460

—

—

Nehemja

Nehemja

e. 443

456–e. 443

Jerusalem

Malaki

Malaki

e. 443

—

Jerusalem

[Tabell på sidan 306]

De kristna grekiska skrifterna (v.t.)

Bok

Skribent

Boken fullbordad

Omfattar tiden

Platsen där den skrevs

Matteus

Matteus

ca 41

2 f.v.t.–33 v.t.

Palestina

1 Thessalonikerna

Paulus

ca 50

—

Korinth

2 Thessalonikerna

Paulus

ca 51

—

Korinth

Galaterna

Paulus

ca 50–52

—

Korinth el. Antiokia i Syrien

1 Korinthierna

Paulus

ca 55

—

Efesos

2 Korinthierna

Paulus

ca 55

—

Makedonien

Romarna

Paulus

ca 56

—

Korinth

Lukas

Lukas

ca 56–58

3 f.v.t.–33 v.t.

Caesarea

Efesierna

Paulus

ca 60–61

—

Rom

Kolosserna

Paulus

ca 60–61

—

Rom

Filemon

Paulus

ca 60–61

—

Rom

Filipperna

Paulus

ca 60–61

—

Rom

Hebréerna

Paulus

ca 61

—

Rom

Apostlagärningarna

Lukas

ca 61

33–ca 61 v.t.

Rom

Jakob

Jakob

f. 62

—

Jerusalem

Markus

Markus

ca 60–65

29–33 v.t.

Rom

1 Timoteus

Paulus

ca 61–64

—

Makedonien

Titus

Paulus

ca 61–64

—

Makedonien (?)

1 Petrus

Petrus

ca 62–64

—

Babylon

2 Petrus

Petrus

ca 64

—

Babylon (?)

2 Timoteus

Paulus

ca 65

—

Rom

Judas

Judas

ca 65

—

Palestina (?)

Uppenbarelseboken

Johannes

ca 96

—

Patmos

Johannes

Johannes

ca 98

Efter prologen, 29–33 v.t.

Efesos el. dess närhet

1 Johannes

Johannes

ca 98

—

Efesos el. dess närhet

2 Johannes

Johannes

ca 98

—

Efesos el. dess närhet

3 Johannes

Johannes

ca 98

—

Efesos el. dess närhet