Gåva som ges i form av ägodelar, pengar eller hjälp från en eller flera personer till en eller flera personer. Det hebreiska ordet för ”bidrag”, terumạh, kan också återges med ”helig andel”, ”offergåva”, ”lyftoffer (hävoffer)”. (2Mo 25:2, not; 29:27, not) Det kommer från verbet rum, som ordagrant betyder ”vara hög (upphöjd)”, ”lyfta upp” (Job 22:12; 1Sa 2:1; 1Mo 14:22), och som i den kausativa (förorsakande) formen kan betyda ”låta lyfta (ta upp) [som ett bidrag]”, dvs. ”lämna som bidrag”. (3Mo 22:15)

Ett bidrag kan vara i form av något materiellt men behöver inte vara det. Paulus tackade Gud för det bidrag de kristna i Filippi hade gett till de goda nyheterna. Förutom att de hade tagit del i att sprida de goda nyheterna hade de också hjälpt Paulus och troligen andra materiellt och på det sättet ytterligare lojalt understött predikandet av de goda nyheterna. (Flp 1:3–5; 4:16–18)

Israeliterna hade förmånen att få ge bidrag till uppförandet av och inredningen till byggnader som användes i förbindelse med den sanna tillbedjan. De bidrog med material till tältboningen och dess utrustning (2Mo 25:1–9; 35:4–9), ”en frivillig gåva åt Jehova”, och till slut fick insamlingen avbrytas eftersom det som hade getts ”visade sig vara tillräckligt för allt det arbete som skulle utföras, ja mer än tillräckligt”. (2Mo 35:20–29; 36:3–7) Kung Davids bidrag till byggandet av det framtida templet innefattade hans ”särskilda egendom” av guld och silver till ett värde av drygt 10 miljarder kr. Med glädje bidrog därefter folkets furstar, anförare och uppsyningsmän med guld och silver till ett värde av drygt 17 miljarder kr, och dessutom gav de en stor mängd koppar, järn och sten. (1Kr 29:1–9)

Den mosaiska lagen påbjöd att man skulle ge vissa bidrag. När Mose mönstrade israeliterna skulle alla män från 20 års ålder och uppåt ge en lösen för sin själ, ”en halv sikel [troligen 9:50 kr] efter den heliga platsens sikel”. Det var ”bidraget åt Jehova”, som de skulle ge till ”tjänsten vid mötestältet” för att bringa försoning för sina själar. (2Mo 30:11–16) Enligt den judiske historikern Josephus (Bellum Judaicum [Det judiska kriget], VII, 218 [vi, 6]) skulle denna ”heliga skatt” därefter betalas varje år. (2Kr 24:6–10; Mt 17:24; se SKATT.)

Gud påbjöd att israeliterna skulle ge en tiondel av landets avkastning som bidrag till leviternas, den prästerliga stammens, underhåll. Leviterna skulle i sin tur ge en tiondel av detta som bidrag till översteprästen, till hans och hans familjs underhåll. (4Mo 18:26–28; se TIONDE.) De bidrag israeliterna gav åt Jehova Gud skulle lämnas till översteprästen Aron, och Jehova lät honom och hans söner ta del av folkets offergåvor och av oljan, vinet, brödsäden och den första mogna grödan som folket gav åt Jehova samt av vissa delar av de djur som offrades. En del av krigsbytet gavs åt översteprästen som ”ett bidrag åt Jehova”, och en annan del av bytet gick till leviterna. (4Mo 31:1, 2, 28–30)

Israeliterna frambar olika offer åt Jehova. Några av dem var påbjudna i lagen, medan andra, till exempel tackoffren och löftesoffren, var helt frivilliga. (3Mo 7:15, 16; se OFFER.)

På kung Jehoas tid ställde man en kista vid porten till Jehovas hus, och i den kunde man  lägga bidrag till det omfattande reparationsarbetet på templet. Furstarna och folket gladde sig över att kunna föra in denna ”heliga skatt”, och med hjälp av den kunde man göra ”den sanne Gudens hus ... starkt” och tillverka redskap till templet. (2Kr 24:4–14)

Även icke-israeliter gav bidrag till den sanna tillbedjan. När Esra och en kvarleva av judar begav sig från Babylon till Jerusalem 468 f.v.t. hade de med sig silver, guld och redskap som ett bidrag till Guds hus från perserkungen Artaxerxes, hans rådgivare och hans furstar och israeliterna i Babylon. Särskilt utvalda män betroddes med uppdraget att ha hand om dessa värdeföremål under resan. (Esr 7:12–20; 8:24–30)

När Jesus Kristus och hans apostlar utförde sin tjänst tog de emot den materiella hjälp som erbjöds dem. (Lu 8:1–3) De kristna i Makedonien och Akaja var särskilt ivriga när det gällde att hjälpa sina nödställda bröder. De beslöt att ”dela med sig av sina ägodelar som ett bidrag till de fattiga bland de heliga i Jerusalem”, uppenbarligen genom att bidra med pengar. (Rom 15:26; se INSAMLING.)

Det grekiska ord som i Romarna 15:26 och 2 Korinthierna 9:13 återges med ”bidrag” (koinōnịa) kan ordagrant återges med ”det att dela med andra”, ”det att ha något gemensamt”, ”det att ha del med någon i något”. Samma grekiska ord används i Hebréerna 13:16: ”Glöm inte att göra gott och att dela med er åt andra, ty Gud finner välbehag i sådana offer.”

Många tillresande judar och proselyter som hade blivit kristna under och strax efter pingsthögtiden år 33 stannade tydligen kvar i Jerusalem en tid för att lära sig mer om den kristna tron. Och för att ingen skulle lida brist på något bidrog många frivilligt med det de ägde, ”de hade allting gemensamt”. (Apg 4:32–37; jfr Apg 5:1–4.) Senare ordnade församlingen i Jerusalem med att det dagligen delades ut mat till behövande änkor. (Apg 6:1–3) Paulus gav anvisningar om hur bidrag som kom in skulle användas för att ge understöd åt änkor som verkligen hade behov av det. (1Ti 5:9, 10; se UNDERSTÖD.)

I den första kristna församlingen var det ingen som blev tvingad att ge bidrag. Paulus skrev: ”Låt var och en göra alldeles som han har beslutat i sitt hjärta, inte missunnsamt eller av tvång, ty Gud älskar en glad givare.” (2Kor 9:7)

Bidragets storlek ger inte nödvändigtvis en sann bild av givarens givmildhet. Vid ett tillfälle betraktade Jesus Kristus dem som lade pengar i templets bidragsbössor. Han såg hur de rika lade i många mynt, men det som gjorde intryck på honom var den helhjärtade givmildhet som visades av en fattig änka som lade i bara två små mynt av mycket ringa värde. Jesus sade: ”Denna änka har, fast hon är fattig, lagt i mer än alla de andra. Alla dessa lade ju i gåvor av sitt överflöd, men denna kvinna lade i av sin fattigdom alla de medel hon hade att leva av.” (Lu 21:1–4; Mk 12:41–44) I samband med att Paulus talade om detta att ge bidrag till hjälp för fattiga medtroende sade han: ”Om ... villigheten först finns där, är den välbehaglig efter vad man har, inte efter vad man inte har.” (2Kor 8:12)

Eftersom Jehova äger allt (1Kr 29:14–17) finns det ingen som kan ge honom något som han inte redan har. Men det är ändå en förmån att få ge bidrag, eftersom man därigenom får möjlighet att visa sin kärlek till Jehova. Att man ger bidrag med rätt inställning och för att främja den sanna tillbedjan, inte för att andra skall se det eller av själviska motiv, medför glädje och Guds välsignelse. (Apg 20:35; Mt 6:1–4; Ord 3:9, 10) Man kan få del av den glädjen genom att regelbundet lägga undan något av sina materiella tillgångar så att man kan understödja den sanna tillbedjan och hjälpa behövande. (1Kor 16:1, 2)

Jehova är det bästa exemplet i det här avseendet, för han har gett människorna ”liv och andedräkt och allt”. (Apg 17:25) Han har gett sin enfödde Son till nytta för människorna (Joh 3:16), och han ger de kristna rika gåvor, så att de i sin tur kan vara givmilda (2Kor 9:10–15). Ja, ”varje god gåva och varje fullkomlig gåva kommer från ovan, ty den kommer ner från himlaljusens Fader”. (Jak 1:17; se GÅVOR.)

Bidragsbössor. När Jesus var på jorden kallades en del av templet i Jerusalem ”skattkammaren”, och där fanns det bidragsbössor. (Joh 8:20 och not) Den låg tydligen i det område som kallades kvinnornas förgård. Enligt rabbinska källor fanns det i Herodes ombyggda tempel 13 bidragsbössor längs muren på denna förgård. (Mishna, Shekalim 2:1; 6:1, 5) De var trumpetformade och hade små öppningar upptill, och där lade folket sina bidrag. (Mk 12:41) Judas slängde 30 silvermynt in i templet, men prästerna ville inte lägga dem i tempelkassan, eftersom de var ”priset för blod”. (Mt 27:6) Man tror att det i detta  tempel också fanns en större skattkammare dit man förde pengarna från bidragsbössorna. (Se SKATTKAMMARE.)

Se också HELIGA BIDRAGET, DET.