En övergripande beteckning för olika former av bildliga uttryckssätt. Det grekiska ordet parabolẹ̄ (ordagr.: ”bredvidställande”, ”jämförelse”) har i svenska bibelöversättningar oftast återgetts med ”liknelse” och några få gånger med ”talesätt” eller ”ordspråk”. (Det svenska ordet ”parabel” kommer av grekiskans parabolẹ̄.) Det grekiska ordet kan emellertid användas i vidare bemärkelse än de svenska orden ”liknelse”, ”talesätt” och ”ordspråk”, och det skulle också kunna återges med ”bild” eller ”bildspråk”. Enligt fotnoten till Matteus 13:3 kan uttrycket ”i liknelser” också återges med ”i bilder” eller ”i illustrerande berättelser”. En liknelse (eller parabel) är en jämförelse i förklarande syfte, ofta i form av en kort, många gånger uppdiktad, berättelse som illustrerar eller åskådliggör en sanning eller moralisk lärdom. Ett ordspråk är en kärnfull och fyndig sats som uttrycker en sanning eller en levnadsregel, ofta med hjälp av en bild eller ett bildligt uttryck.

Att ordet parabolẹ̄, som det används i Bibeln, har en vid innebörd framgår av Matteus 13:34, 35, där Matteus framhåller att det var förutsagt att Jesus Kristus skulle använda ”liknelser”. I Psalm 78:2, som Matteus här citerar från, används det  hebreiska ordet mashạl, som betyder ”ordspråk”, och evangelieskribenten återger det med det grekiska ordet parabolẹ̄. Som den ordagranna innebörden i ordet parabolẹ̄ antyder avsåg det en undervisningsmetod, ett sätt att förmedla en tanke på, en metod att förklara något genom att ”ställa det bredvid” något liknande eller jämföra det med något annat. (Jfr Mk 4:30.)

Också Hebréerna 9:9 och 11:19 visar att ordet parabolẹ̄ har en vid innebörd, och här har man i de flesta översättningar ansett det nödvändigt att använda andra uttryck än ”liknelse”. I det första bibelstället kallar aposteln Paulus tältboningen, det tält som Israel använde i vildmarken, ”en bild [parabolẹ̄; ”bild”, Da, SFB, 2000; ”förebild”, Åk; ”sinnebild”, Hd, 1917; ”liknelse”, NV, not] som gäller den fastställda tiden”. I det andra bibelstället säger aposteln att Abraham fick igen Isak från de döda ”på ett bildligt sätt” (en parabolēi; ”som en förebild”, Hd; ”bildligt talat”, SFB, 2000; ”liknelsevis talat”, 1917). Talesättet ”läkare, bota dig själv” kallas också en parabolẹ̄. (Lu 4:23, se också noten.)

Ett annat ord för en bildlig framställning är ”allegori” (grek.: allēgorịa). Ordet används om en längre bildlig framställning där både handlingar och personer har en symbolisk innebörd. Paulus använder det motsvarande verbet allēgorẹō (framställa i allegorier) i Galaterna 4:24 med avseende på Abraham, Sara och Hagar. Det återges med sådana uttryck som ”vara en allegori” (Gi, KJ), ”ha en bildlig betydelse” (Da), ”ha en sinnebildlig betydelse” (Ed) och ”vara ett symboliskt drama” (NV).

Aposteln Johannes använder ordet paroimịa (Joh 10:6; 16:25, 29), som har återgetts med ”bild”, ”bildspråk”, ”sinnebild”, ”liknelse”, ”ordspråk” och ”jämförande bild” (Hd, KJ, NV, SFB, Åk, 2000). Petrus använder det här ordet med avseende på ordspråket: ”Hunden vänder åter till sin egen spya, och den badade suggan till att vältra sig i smutsen.” (2Pe 2:22)

En verkningsfull undervisningsmetod. Det finns minst fem skäl till att olika former av bildspråk är så effektiva i undervisningen: 1) De fångar och håller kvar åhörarnas uppmärksamhet. Det är få saker som är så fängslande som en erfarenhet eller en berättelse. Vem känner inte till liknelserna om den förlorade sonen och om det förlorade fåret? 2) De stimulerar tankeförmågan. En mycket bra tankeövning är att fundera över innebörden i en jämförelse och på så sätt få grepp om de abstrakta sanningar som blir belysta. 3) De väcker känslor, och den vanligtvis praktiska tillämpningen kan påverka åhörarnas samvete och hjärta. 4) De är en hjälp för minnet. Man kan senare påminna sig det som har sagts och tillämpa det. 5) De innehåller eviga sanningar, eftersom de kan tillämpas i alla tider och förstås av alla människor. Detta beror på att de rör livet och vardagliga företeelser, medan enbart ord kan ändra innebörd. Det här är en av anledningarna till att Bibelns sanningar är precis lika klara och tydliga i dag som när de blev uttalade eller nerskrivna.

Syfte. Som vi har sett är det främsta syftet med alla bildspråk att undervisa. Men Bibelns bildspråk tjänar också andra syften:

1) Det förhållandet att man ibland måste anstränga sig för att till fullo förstå den djupa innebörden i ett bildspråk kan sålla bort dem som inte älskar Gud utan bara visar ett ytligt intresse och innerst inne inte är intresserade av sanningen. (Mt 13:13–15) Det är inte sådana människor som Gud samlar in. Jesu liknelser fick de ödmjuka att be om en förklaring, något som de stolta inte gjorde. Jesus sade: ”Den som har öron, han må höra.” De flesta av hans åhörare gick sin väg, men lärjungarna kom och bad om en förklaring. (Mt 13:9, 36)

2) Bildspråk kan dölja sanningen för dem som vill missbruka den och som vill snärja Guds tjänare. När Jesus besvarade fariséernas fråga om att betala skatt bad han dem visa honom ett skattemynt och sade sedan: ”Betala då tillbaka till kejsaren det som är kejsarens, men till Gud det som är Guds.” Jesu motståndare fick själva fundera ut hur de skulle förstå detta, men hans lärjungar insåg att han på det här sättet ville lära dem principen om neutralitet. (Mt 22:15–21)

3) Eftersom det överlåts åt den som lyssnar att tillämpa bildspråkets principer på sig själv, kan det tjäna som en tydlig varning och tillrättavisning, samtidigt som det avväpnar honom så att han inte kan argumentera emot. Det blir som ett talesätt lyder: ”Om du känner dig träffad, så ta åt dig.” När fariséerna kritiserade Jesus för att han åt tillsammans med tullindrivare och syndare svarade Jesus: ”De friska och starka behöver inte läkare, men det gör de sjuka och svaga. Så gå och lär er vad det här betyder: ’Barmhärtighet vill jag ha och inte slaktoffer.’ Jag har nämligen inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.” (Mt 9:11–13)

4) Om bildspråk används i samband med att man tillrättavisar någon kan fördomar undanröjas som annars skulle kunna göra att han inte vill lyssna, och därigenom uppnår man  mer än om man bara framhåller fakta. Det var på det sättet som Natan fick kung David att lyssna med öppet sinne till den tillrättavisning han kom med då David hade syndat i förbindelse med Batseba och Uria. (2Sa 12:1–14) Det var också denna metod som fick den onde kung Ahab att opartiskt döma efter principer som också gällde i hans eget fall och fälla en dom som drabbade honom själv därför att han hade skonat Guds fiende Ben-Hadad, kungen i Aram. (1Ku 20:34, 38–43)

5) Bildspråk kan få människor att handla så att de visar sitt rätta jag, om de är sanna Guds tjänare eller inte. När Jesus sade: ”Den som äter av mitt kött och dricker mitt blod, han har evigt liv”, ”drog sig många av hans lärjungar tillbaka och ville inte längre vandra med honom”. På det sättet sållade Jesus bort dem som inte av hjärtat verkligen trodde. (Joh 6:54, 60–66)

Rätt synvinkel. Bibelns illustrerande berättelser kan ses från mer än en sida. De innehåller och belyser principer, och de har ofta en profetisk innebörd. Några av de profetiska berättelserna gällde tiden då de framfördes eller tiden kort därefter, och några skulle dessutom få en uppfyllelse i en avlägsen framtid.

Det finns två vanliga felaktiga uppfattningar som kan göra det svårt att förstå Bibelns bildspråk. Den ena är att alla liknelser bara skulle vara fina berättelser med exempel eller lärdomar. En del anser till exempel att liknelsen om den förlorade sonen bara är trevlig läsning och liknelsen om den rike mannen och Lasarus ett exempel på belöning och straff efter döden.

I detta sammanhang kan man också lägga märke till att det som beskrivs inte nödvändigtvis är sådant som har hänt i verkligheten, fastän det är hämtat från vardagliga företeelser. Även om några berättelser börjar med ord som: ”Träden gick en gång”, ”En man hade”, ”Det var en människa”, ”Det var en rik man” eller liknande uttryck, blev de framställda under inflytande av Guds ande, och de var just illustrerande berättelser eller liknelser. (Dom 9:8; Mt 21:28, 33; Lu 16:1, 19) Om Jesus Kristus sägs det: ”Allt detta talade Jesus till folkskarorna i liknelser. Ja, utan en liknelse talade han inte alls till dem.” (Mt 13:34; Mk 4:33, 34)

En annan felaktig uppfattning som kan hindra förståelsen av Bibelns bildspråk är att varje detalj i berättelsen skulle ha en symbolisk innebörd.

Vill man förstå Bibelns bildspråk är det bäst att först läsa hela berättelsen i sitt sammanhang och ta reda på hur förhållandena och omständigheterna var. När Israels härskare och folk kallas ”Sodomshärskare” och ”Gomorrafolk”, får det oss att tänka på ett folk som syndat grovt mot Jehova. (Jes 1:10; 1Mo 13:13; 19:13, 24) När psalmisten ber till Jehova att han skall göra med Guds och hans folks fiender ”som med Midjan”, påminns vi om midjaniternas fullständiga nederlag, då mer än 120 000 man dödades. (Ps 83:2, 3, 9–11; Dom 8:10–12)

Vidare är det bra att känna till den mosaiska lagen, de talesätt man använde samt den tidens seder och bruk. En viss kännedom om lagen hjälper oss till exempel att förstå liknelsen om dragnätet. (Mt 13:47–50) Det faktum att man på den tiden betalade skatt på fruktträd i Palestina och att man högg ner träd som inte bar frukt gör det lättare att förstå varför Jesus lät ett fikonträd som inte bar några fikon vissna och så använde det som ett belysande exempel. (Mt 21:18–22)

Slutligen bör man inte ge de olika delarna i en illustrerande berättelse en godtycklig innebörd som bygger på privat tolkning eller hämtas från filosofin. För de kristna gäller regeln: ”Ingen [har] lärt känna vad som är i Gud, utom Guds ande. Nu har vi inte fått världens ande, utan den ande som är från Gud, för att vi skall veta vad Gud har gett oss i sin ynnest. Och detta talar vi om, inte med ord inlärda av mänsklig vishet, utan med ord inlärda av ande, i det att vi förbinder andliga ämnen med andliga ord.” (1Kor 2:11–13)

Hur denna regel skall tillämpas kan belysas med hjälp av det profetiska bildspråket i Uppenbarelseboken, kapitel 6. Här nämns en vit häst som den första av fyra hästar. (Upp 6:2) Vad är den en bild av? Det kan man få veta genom att vända sig till andra delar av Bibeln och genom att läsa sammanhanget. I Ordspråksboken 21:31 sägs det: ”Hästen rustas för stridens dag.” Vitt används ofta som en symbol för rättfärdighet. Guds domstron är vit; härarna i himlen rider på vita hästar och är klädda i vitt, rent, fint linne. (Upp 20:11; 19:14; jfr Upp 6:11; 19:8.) Av detta kan vi dra slutsatsen att den vita hästen representerar rättfärdig krigföring.

Ryttaren på den svarta hästen har en våg i handen, och matvaror vägs upp. (Upp 6:5, 6) Det är tydligen hungersnöd som beskrivs här, för i Hesekiels profetia om hungersnöd sades det till honom: ”Din mat som du äter skall vara efter vikt, ... och de skall tvingas äta bröd efter vikt och med ängslan, och vatten skall de dricka efter mått och med fasa.” (Hes 4:10, 16)  När man känner till innebörden i Bibelns symbolspråk, till exempel de djur som omtalas, underlättar det förståelsen. (Se DJUR, SYMBOLISKA.)

Många bildliga framställningar kan förstås på grundval av Bibelns egen förklaring, och de följs ofta av en redogörelse för händelser som inträffade i uppfyllelse av dem. Två exempel på detta är att Hesekiel bröt upp ett hål i väggen och gick ut med övertäckt ansikte (Hes 12:1–16; 2Ku 25:1–7, 11; Jer 52:1–15) och att Abraham försökte offra Isak men fick tillbaka honom genom att Gud ingrep. (Detta var verkliga händelser, framförda som symboliska dramer.) (1Mo 22:9–13; Heb 11:19) Andra bildliga framställningar förklaras senare; Jesus Kristus förklarade själv många av sina liknelser. Nutida händelser som har inträffat i uppfyllelse av Bibelns bildliga framställningar bidrar i många fall till förståelsen av dem.

I de hebreiska skrifterna. De hebreiska profeterna och bibelskribenterna nedtecknade under Jehovas andes ledning oräkneliga träffande jämförelser. Det sägs i Första Moseboken att Jehova skulle göra Abrahams avkomma ”talrik som himlens stjärnor och som sandkornen på havets strand”. (1Mo 22:15–18) För att understryka hur illa det stod till med Jehovas folk i Juda på grund av deras synd lät Jehova Jesaja jämföra deras tillstånd med en motbjudande fysisk sjukdom: ”Hela huvudet är sjukt, och hela hjärtat är svagt. ... Sår och märken och färska strimmor – de har inte blivit utkramade eller förbundna, och inget har mjukats upp med olja.” (Jes 1:4–6) Jehova gav kung Nebukadnessar profetiska syner av en stor bildstod och ett högt träd, och Daniel såg vissa av jordens regeringar symboliskt framställda som vilddjur. (Dan 2, 4, 7)

Profeterna använde ofta metaforer för att beskriva karakteristiska drag hos en person eller en grupp av personer. Jehova kallas ”Israels Klippa”, en ”brant klippa” och ett ”fäste”, uttryck som förmedlar tanken att Gud är en säker tillflykt. (2Sa 23:3; Ps 18:2) Juda sägs vara ”en lejonunge”. (1Mo 49:9) Assyrierna kallas Guds vredes ”käpp”. (Jes 10:5)

Vid flera tillfällen framförde profeterna i handling det budskap de hade fått i uppdrag att förmedla, och det gav större tyngd åt deras ord. Jeremia förutsade att Jerusalem skulle drabbas av olycka och gav eftertryck åt sina ord genom att slå sönder en lerkruka inför ögonen på några av folkets äldste och prästernas äldste. Han förutsade att folket skulle bli slavar under Babylon och levandegjorde det genom att sända band och okstänger till olika kungar. (Jer 19, 27) Jesaja gick omkring naken och barfota för att visa israeliterna att det var på det sättet som egyptierna och etiopierna, som de sökte hjälp hos, skulle föras i landsflykt. (Jes 20) Hesekiel ristade in en bild av Jerusalem på en tegelsten, byggde en belägringsmur mot den, satte en bakplåt av järn mellan sig och modellen och lade sig på sidan med ansiktet mot den för att illustrera Jerusalems förestående belägring. (Hes 4)

Ibland fick en berättelse framhäva tanken i det som skulle förmedlas. Jotam använde sig av en sådan berättelse för att visa Sikems jordägare hur dåraktigt det var av dem att välja en så usel man som Abimelek till kung. (Dom 9:7–20) I Hesekiels bok framställs en liknelse om två örnar och en vinstock för att visa hur Juda förhöll sig till Babylon och Egypten. (Hes 17) På liknande sätt använde Hesekiel systrarna Ohola och Oholiba, som bägge utövade prostitution, för att illustrera hur Samaria (tiostammarsriket Israel) och Jerusalem (Juda) hade handlat. (Hes 23)

De exempel som nämnts här är bara några få av de många bildliga framställningar som finns i de hebreiska skrifterna. Så gott som alla bibelskribenter och profeter använde bildspråk som de i några fall fick direkt från Gud, antingen i en syn, genom ett klart uttalat budskap eller genom något konkret, till exempel tältboningen, som kallas ”en bild”. (Heb 9:9)

I de grekiska skrifterna. Även de kristna grekiska skrifterna är fulla av livfulla bilder. Det sades om Jesus Kristus: ”Aldrig har någon annan människa talat så här.” Han hade ett större kunskapsförråd att ösa ur än någon annan människa som levt på jorden. (Joh 7:46) Det var genom honom som Gud skapade allt annat. (Joh 1:1–3; Kol 1:15–17) Han hade ingående kännedom om hela skaparverket. Hans jämförelser var därför alltid mycket passande, och hans beskrivningar av människors känslor återspeglade djup insikt. Han liknade den vise mannen i forna tider som sade: ”Och förutom att församlaren hade blivit vis gav han ständigt folket kunskap genom sin undervisning, och han övervägde och forskade och ordnade många ordspråk. Församlaren sökte finna välbehagliga ord och ett sätt att skriva som ger den rätta meningen, ord som är sanna.” (Pre 12:9, 10)

Jesus omtalade mycket träffande sina lärjungar som ”jordens salt” och ”världens ljus”. (Mt 5:13, 14) Han uppmanade dem att ”uppmärksamt [ge] akt på  himlens fåglar” och att ”ta lärdom av liljorna på marken”. (Mt 6:26–30) Han liknade sig själv vid en herde som var villig att dö för sina får. (Joh 10:11–15) Till Jerusalem sade han: ”Hur ofta har jag inte velat samla ihop dina barn på det sätt som en höna samlar ihop sina kycklingar under sina vingar! Men ni har inte velat.” (Mt 23:37) Han kallade de hycklande religiösa ledarna ”blinda vägledare, som silar bort myggan men sväljer kamelen”. (Mt 23:24) Och om en person som fick andra att snava och falla sade han: ”Det vore bättre för honom att en kvarnsten hade hängts om hans hals och han hade kastats i havet.” (Lu 17:1, 2)

Jesu liknelser kunde vara korta och kärnfulla i likhet med ordspråk i de hebreiska skrifterna, men vanligtvis var de längre och hade karaktär av berättelser. Jesus hämtade för det mesta sina liknelser från den omgivande naturen, från vardagslivet, från situationer som kunde uppstå eller från nyligen inträffade händelser som hans åhörare kände till.

Några av Jesu mest kända liknelser. Här följer en genomgång av 30 av de liknelser som Jesus Kristus använde under sin jordiska tjänst och som är nedtecknade i evangelierna, med nyttiga upplysningar om deras bakgrund och inramning:

1. De två låntagarna (Lu 7:41–43). Syftet med liknelsen om de två männen som stod i skuld (den ene var skyldig tio gånger så mycket som den andre) och liknelsens tillämpning framgår av sammanhanget i Lukas 7:36–40, 44–50.

Anledningen till att Jesus framställde den här liknelsen var den inställning som Jesu värd Simon visade mot den kvinna som kom och smorde in Jesu fötter med välluktande olja. Att en objuden person kom in betraktades inte som något ovanligt. Det verkar som om objudna ibland kunde gå in i ett rum där man höll måltid och sätta sig längs väggen och samtala med dem som låg till bords mitt i rummet. Jesus tillämpade liknelsen genom att påpeka att Simon inte hade gett honom vatten till att tvätta fötterna och inte hade hälsat honom med en kyss eller smort in hans huvud med olja, sådant som man av artighet brukade göra mot gäster. Men denna kvinna, som hade begått många synder, visade Jesus stor kärlek och gästfrihet trots att han inte var gäst hos henne. Jesus sade sedan till henne: ”Dina synder är förlåtna.”

2. Såningsmannen (Mt 13:3–8; Mk 4:3–8; Lu 8:5–8). I själva liknelsen finns det ingen nyckel till hur den skall uttydas, men det ges en utförlig förklaring i Matteus 13:18–23; Markus 4:14–20 och Lukas 8:11–15. Uppmärksamheten riktas på olika faktorer som påverkar jordmånen, dvs. hjärtat, och på det som kan hindra säden, dvs. ordet om kungariket, från att växa.

På den tiden användes olika såningsmetoder. Ofta bar såningsmannen utsädet i en säck som var fäst över skuldran och runt midjan eller i ett slags påse som han formade av en del av ytterklädnaden. Säden spreds ut för hand medan man gick. Sädeskornen täcktes över så snart som möjligt för att inte kråkor och korpar skulle ta dem. Men de korn som föll på oplöjda stigar mellan fälten eller på den hårda jorden utmed vägen åt fåglarna upp. ”Ställena med klippgrund” var inte ställen med stenig jord. Som det framgår av Lukas 8:6 föll utsädet på ”klippan”, dvs. på ställen med dolda klippor under ett tunt jordlager. De plantor som spirade upp från korn som föll där skulle snart vissna i solen. Den jord där det växte törnen hade uppenbarligen plöjts men inte rensats från ogräs, så törnena växte upp och kvävde den nysådda säden. Avkastningen av de sädeskorn som frambringade frukt – hundrafalt, sextiofalt och trettiofalt – är mycket rimlig. De som lyssnade till Jesus kände till hur man sådde och vilka olika jordmåner som fanns.

3. Vetet och ogräset (Mt 13:24–30). Förklaringen till den här liknelsen ges av Jesus i Matteus 13:36–43, där ”vetet”, dvs. ”kungarikets söner”, ställs i kontrast till ”ogräset”, ”den ondes söner”.

Det är inget okänt i Mellanöstern att någon skulle kunna så ogräs på en veteåker som ett uttryck för fiendskap. Det ”ogräs” som nämns antas vanligtvis vara det giftiga dårrepet (Lolium temulentum), som är mycket likt vete ända tills det mognar, men då är det lätt att skilja det från vete. Dess korn är giftiga, förmodligen på grund av en svamp som växer i dem, och kan om man äter dem orsaka yrsel och under vissa omständigheter till och med död. Rötterna slingrar ihop sig med vetets rötter, så även om man kunde skilja ogräset från vetet skulle mycket vete gå till spillo om man ryckte upp ogräset innan skördetiden.

4. Senapskornet (Mt 13:31, 32; Mk 4:30–32; Lu 13:18, 19). Det anges att temat är ”himlarnas kungarike”. Detta kan, som framgår av andra bibelställen, syfta på något förhållande  i förbindelse med Guds kungarike. I det här fallet riktas uppmärksamheten på två saker: för det första den fantastiska spridning som budskapet om Guds kungarike har fått och för det andra det beskydd som de som tar emot budskapet får.

Ett senapskorn är ganska litet och kunde därför användas för att beteckna något som var mycket litet. (Lu 17:6) En del senapsväxter kan bli 3–4,5 m höga med kraftiga grenar, så ett senapskorn kunde faktiskt bli ”ett träd” som Jesus sade. På liknande sätt var den kristna församlingen liten när den bildades vid pingsten 33 v.t. Men den växte snabbt under det första århundradet, och på senare tid har senapsträdets grenar växt så mycket att tillväxten har överträffat alla förväntningar. (Jes 60:22)

5. Surdegen (Mt 13:33). Återigen är temat ”himlarnas kungarike”. De ”tre stora måtten” är tre sạta, dvs. tre seamått, vilket motsvarar omkring 22 l mjöl. Mängden surdeg är jämförelsevis liten, men den påverkar hela degen. Vilken aspekt av kungariket framhävs av den här liknelsen? I likhet med surdeg sker den andliga växten i samband med Guds kungarike ofta på ett sätt som människor inte kan se, men den är konstant och genomträngande. Och i likhet med en surdeg i ett stort mått mjöl har vårt predikoarbete som ger andlig tillväxt vuxit så mycket att kungariket nu predikas ”till jordens mest avlägsna del”. (Apg 1:8)

6. Den gömda skatten (Mt 13:44). Den här liknelsen berättade Jesus inte för folkskarorna, utan för sina egna lärjungar. (Mt 13:36) Som det framgår av bibelstället är temat ”himlarnas kungarike”, som ger glädje åt den som finner det. Det krävs att den personen gör förändringar i sitt liv, söker Riket först och ger upp allt annat för det.

7. Köpmannen som sökte efter pärlor (Mt 13:45, 46). En liknelse som Jesus berättade för sina lärjungar. Han liknar himlarnas kungarike vid en fin pärla som var så värdefull att en man sålde allt han hade för att skaffa sig den.

Pärlor är mycket dyrbara och bildas i musslor och hos vissa andra blötdjur. Men det är inte alla pärlor som kan kallas ”fina”. En del är inte klart vita utan gulaktiga, och vissa kan ha en grå färgton eller vara ojämna. I det forna Mellanöstern var pärlor högt värderade och gladde sina ägare. Köpmannen i den här liknelsen sökte efter pärlor; han insåg att den här pärlan var ytterst värdefull, och han var beredd att göra sig av med allt annat för att köpa den, även om det innebar besvär. (Jfr Lu 14:33; Flp 3:8.)

8. Dragnätet (Mt 13:47–50). Med hjälp av den här liknelsen beskriver Jesus hur de som inte är lämpade för himlarnas kungarike avskils eller sorteras bort. I vers 49 sägs det att uppfyllelsen kulminerar vid ”avslutningen på tingens ordning”.

Ett dragnät är ett nät av lingarn som dras längs bottnen. Med hjälp av ett sådant nät drog man samman fisk av alla slag. Liknelsen var mycket passande för Jesu lärjungar, eftersom några av dem var fiskare. De visste att en del fiskar, de som inte hade fenor och fjäll, var otjänliga och måste kastas bort, eftersom de enligt den mosaiska lagen var orena och inte fick ätas. (3Mo 11:9–12; 5Mo 14:9, 10)

9. Den obarmhärtige slaven (Mt 18:23–35). De omständigheter som fick Jesus att använda den här liknelsen omtalas i Matteus 18:21, 22, och tillämpningen framhålls i vers 35. Liknelsen visar tydligt hur lite våra medmänniskor är skyldiga oss i jämförelse med vad vi är skyldiga Gud. Den betonar att vi syndiga människor, som Gud har efterskänkt en stor skuld genom Kristi offer, skall förlåta våra medmänniskor de förhållandevis obetydliga synder de begår mot oss.

En denar motsvarade en dagslön, så 100 denarer, den minsta skulden, motsvarade omkring en tredjedel av en årslön. Tio tusen talenter silver, den största skulden, motsvarade 60 miljoner denarer, en summa som det skulle ta en människa tiotusentals år att spara ihop. Hur enorm denna skuld var kan belysas med Josephus uttalande om att Judeen, Idumeen och Samarien samt vissa städer tillsammans betalade 600 talenter i skatt om året; Galileen och Pereen betalade 200 talenter. Jesus säger själv (i vers 35) vilken princip som kommer till uttryck i den här liknelsen: ”På liknande sätt skall också min himmelske Fader göra med er, om ni inte av era hjärtan förlåter var och en sin broder.”

10. Den barmhärtige samariern (Lu 10:30–37). Som det framgår av Lukas 10:25–29 framställde Jesus den här liknelsen för att svara på frågan: ”Vem är egentligen min nästa?” Slutsatsen av liknelsen framkommer i verserna 36 och 37.

 Vägen från Jerusalem till Jeriko gick genom en öde och enslig trakt där det ofta inträffade rånöverfall. Det var så illa att man med tiden förlade en garnison där som skulle beskydda dem som färdades på vägen. Under det första århundradet låg Jeriko omkring 21 km östnordöst om Jerusalem. För att visa vem den ”nästa” var som lagen befallde att man skulle älska berättade Jesus om hur en präst och en levit reagerade då de fick se en man som hade rånats och lämnats halvdöd. Prästerna hade till uppgift att frambära offer i templet i Jerusalem, och leviterna bistod dem. Samarierna erkände den mosaiska lagen så som den uttrycktes i Pentateuken, men judarna visade inte medmänsklighet mot dem; de ville inte ha med dem att göra. (Joh 4:9) De föraktade samarierna (Joh 8:48), och det fanns judar som förbannade dem offentligt i sina synagogor och varje dag bad till Gud att samarierna inte skulle få evigt liv. Det var vanligt att behandla sår med olja och vin för att de skulle läka bättre. De två denarer som samariern gav till värdshusvärden för att han skulle ta hand om mannen motsvarade omkring två dagslöner. (Mt 20:2)

11. Den ihärdige vännen (Lu 11:5–8). Liknelsen ingick i det svar som Jesus gav sina lärjungar när de bad honom att lära dem be. (Lu 11:1–4) Som det framgår av verserna 9 och 10 är syftet med den här liknelsen inte att visa att Gud känner sig besvärad av våra böner, utan att han förväntar att vi skall fortsätta med att be.

Gästfrihet är en dygd som människor i Mellanöstern lägger stor vikt vid. Även om en gäst kom oväntat vid midnatt, kanske till följd av den tidens osäkra reseförhållanden, kände sig värden förpliktad att ge honom något att äta. Det kunde vara svårt att beräkna exakt hur mycket bröd en familj behövde baka, så det var vanligt att grannar lånade av varandra. I det här fallet hade grannen gått och lagt sig. Eftersom en del hus, särskilt de fattigas, kunde bestå av ett enda stort rum, skulle det störa hela familjen om han gick upp. Detta kan vara förklaringen till att han var ovillig att göra det mannen bad om.

12. Den oförnuftige rike mannen (Lu 12:16–21). Liknelsen ingick i Jesu svar till en man som bad honom döma i en arvstvist. Det som här skall betonas framgår av vers 15: ”Inte ens när någon har överflöd härrör hans liv från det han äger.” Detta bekräftas ytterligare av det Jesus sade till sina lärjungar från och med vers 22.

Enligt lagen skulle den äldste sonen ärva en dubbel del av allt som tillhörde fadern. (5Mo 21:17) Tvisten hade uppenbarligen uppstått på grund av att man inte hade rättat sig efter den här lagen, och Jesus varnade därför för habegär.

13. Fikonträdet som inte bar frukt (Lu 13:6–9). Jesus framställde den här liknelsen i slutet av år 32, tre år efter sitt dop. Det hade nyss berättats att Pilatus hade låtit döda några galiléer. Och Jesus själv hade nämnt att 18 människor hade mist livet när tornet i Siloam föll ner på dem, och han hade sagt till sina åhörare att om de inte ändrade sinne skulle de alla tillintetgöras. (Lu 13:1–5) Därefter framställde han den här liknelsen.

Det var vanligt att man planterade både fikonträd och olivträd i vingårdarna, så att man fick en viss inkomst även om vinskörden skulle slå fel ett år. Nya fikonträd, som planterades som sticklingar, gav normalt några få fikon redan under det andra eller tredje året. Parallellen mellan de tre år som omtalas i liknelsen och de tre år som Jesu tjänst hade varat var uppenbarligen betydelsefull. Eftersom man måste betala skatt på varje träd, var det här trädet en belastning och måste huggas ner.

14. Den storslagna kvällsmåltiden (Lu 14:16–24). Verserna 1–15 visar att liknelsen berättades för en som var gäst vid en måltid och som hade sagt: ”Lycklig är den som äter bröd i Guds kungarike.”

Det var vanligt att man sände bud till dem som var inbjudna till en fest för att tala om när allt var färdigt. De som bad att få slippa ifrån denna storslagna kvällsmåltid var upptagna med annat som normalt skulle ha varit helt acceptabelt. Men deras svar vittnade om att de egentligen inte ville komma och att de inte hade tillbörlig respekt för värden. De flesta av dem som sedan blev inbjudna – fattiga, krymplingar, blinda, ofärdiga och andra som till slut kom in – var sådana som man i allmänhet såg ner på i världen. (Jfr v. 13.)

15. Det förlorade fåret (Lu 15:3–7). Lukas 15:1, 2 visar att Jesus framställde den här liknelsen med anledning av att fariséerna och de skriftlärda muttrade över att han tog emot syndare och tullindrivare. I Matteus 18:12–14 finns en snarlik liknelse som användes vid ett annat tillfälle.

Tullindrivare, i synnerhet de judiska, blev hatade och föraktade därför att de drev in skatter till de förhatliga romarna. Jesu  liknelse om det förlorade fåret tog upp något som hans åhörare kände till från vardagslivet. Ett får som villat bort sig är hjälplöst, och herden söker efter det för att rädda det. Glädjen i himlen över syndaren som ändrar sinne står i skarp kontrast till de skriftlärdas och fariséernas muttrande över att Jesus visade sådana människor omsorg.

16. Det borttappade myntet (Lu 15:8–10). Den här liknelsen följer direkt efter liknelsen om det förlorade fåret. Bakgrunden till den finns i Lukas 15:1, 2, och i vers 10 framhålls tillämpningen.

En drakma motsvarade 5:50 kr, nästan en dagslön. Men det här borttappade myntet kan ha varit speciellt värdefullt för kvinnan därför att det ingick i en uppsättning av tio mynt, kanske en släktklenod eller ett smycke. Hon måste tända en lampa för att kunna söka, eftersom husets fönster, om det ens fanns ett sådant, vanligtvis var ganska litet. Och att sopa golvet skulle göra det lättare att söka efter något i dåtidens hus, som vanligtvis hade lergolv.

17. Den förlorade sonen (Lu 15:11–32). Fariséerna och de skriftlärda muttrade över att Jesus tog emot tullindrivare och syndare och åt tillsammans med dem. Jesus framställde då liknelserna om det förlorade fåret och det borttappade myntet och sedan den här liknelsen om den förlorade sonen.

Enligt judisk lag skulle den yngste sonens arvedel vara hälften så stor som den äldste sonens. (5Mo 21:17) Liksom den yngste sonen hade gett sig av till ett avlägset land hade tullindrivarna i judarnas ögon lämnat dem för att tjäna romarna. Att tvingas arbeta med att driva svin på bete var förnedrande för en jude, eftersom svin enligt lagen var orena djur. (3Mo 11:7) När den yngste sonen kom hem bad han fadern betrakta honom som en lejd man och inte som en son. En lejd man var inte medlem av hushållet, som slavar var, utan lejdes för en period, ofta bara för en dag åt gången. (Mt 20:1, 2, 8) Fadern lät hämta en lång dräkt, den bästa, till sonen. Det var inte bara ett vanligt klädesplagg, utan troligen en rikt broderad dräkt av det slag som man erbjöd en ärad gäst. Ringen och sandalerna var kanske också ett tecken på värdighet och på att han ansågs vara en fri man.

18. Den orättfärdige förvaltaren (Lu 16:1–8). Det man kan lära av den här liknelsen framgår av verserna 9–13. Förvaltaren får beröm för att han har handlat med praktisk vishet, inte för att han är orättfärdig.

Förvaltaren var satt till att sköta sin herres tillhörigheter, en mycket ansvarsfull ställning. (1Mo 24:2; 39:4) Att förvaltaren i Jesu liknelse blev avskedad innebar att han måste lämna huset utan medel att försörja sig. Han fick inte några pengar genom att minska skulderna för dem som stod i skuld hos hans herre, men han vann vänner som kanske kunde hjälpa honom i framtiden. Hundra batmått olja motsvarar 2 200 l, och 100 kormått vete motsvarar 22 000 l.

19. Den rike mannen och Lasarus (Lu 16:19–31). Enligt Lukas 16:14, 15 lyssnade penningkära fariséer till Jesus och hånade honom. Men Jesus sade till dem: ”Ni är de som förklarar sig själva rättfärdiga inför människor, men Gud känner era hjärtan; ty det som är upphöjt bland människor är någonting vämjeligt i Guds ögon.”

”Purpur och fint linne”, som den rike mannen brukade klä sig i, kan jämföras med kläder som bara furstar, präster och andra upphöjda personer bar. (Est 8:15; 1Mo 41:42; 2Mo 28:4, 5) Det var mycket dyrbara kläder. Hades, som den rike mannen kom till, är mänsklighetens gemensamma grav. Av den här liknelsen kan man inte dra slutsatsen att Hades är en plats med flammande eld, för i Uppenbarelseboken 20:14 sägs det tydligt att döden och Hades slungas i ”eldsjön”. Det måste därför vara i bildlig bemärkelse som den rike mannen dör och kommer till Hades. Det talas om en symbolisk död också på andra ställen i Bibeln. (Lu 9:60; Kol 2:13; 1Ti 5:6) Den rike mannen upplevde alltså en flammande eld medan han i bildlig bemärkelse var död men i verkligheten levde. Guds domsbudskap liknas i Bibeln vid eld (Jer 5:14; 23:29), och det arbete som utförs av Guds profeter när de kungör hans domar sägs ”plåga” dem som är emot Gud och hans tjänare. (Upp 11:7, 10)

Namnet Lasarus är en grekisk form av det hebreiska namnet Eleasar, som betyder ”Gud har hjälpt”. Hundarna som slickade hans sår var tydligen kringströvande asätare och betraktades som orena. Att Lasarus låg på platsen vid Abrahams bröst visar att han hade en gynnad ställning. (Jfr Joh 1:18.) Detta bildspråk är hämtat från seden att man vid måltider låg till bords på ett sådant sätt att man kunde luta sig tillbaka mot en väns bröst. (Joh 13:23–25)

20. De odugliga slavarna (Lu 17:7–10). Den 10:e versen visar vad man kan lära av den här liknelsen.

 Slavar som arbetade på fältet betjänade också ofta sin herre vid kvällsmåltiden. Det var vanligt att slavarna väntade tills deras herre hade ätit färdigt innan de själva åt, och ofta konkurrerade de om att få äran att passa upp honom. De betraktade det inte som en extra börda utan som något som deras herre hade rätt till.

21. Änkan och domaren (Lu 18:1–8). Som det sägs i vers 1 framställde Jesus en liknelse för lärjungarna ”om hur nödvändigt det var för dem att alltid be och att inte ge upp”. Det ges även en tillämpning i verserna 7 och 8. Med tanke på det som sägs i verserna 20–37 i föregående kapitel var det mycket lämpligt med en liknelse som framhävde bönens betydelse.

Domaren tillhörde uppenbarligen inte en judisk domstol. Under det första århundradet fanns det fyra judiska domstolar: 1) landsortsdomstolen, som bestod av tre män, 2) en domstol som bestod av sju äldste i staden, 3) lägre domstolar i Jerusalem med 23 medlemmar i varje (liknande domstolar fanns i större städer runt om i Palestina), 4) högsta domstolen (Sanhedrin med sitt säte i Jerusalem), som hade 71 medlemmar och domsrätt i hela landet. (Se DOMSTOL.) Domaren i liknelsen passar emellertid inte in i det judiska rättssystemet, där domstolen skulle bestå av minst tre domare, så han måste ha varit en domare eller polisdomare som romarna hade insatt. Det framkommer klart och tydligt att han varken fruktade Gud eller brydde sig om den allmänna opinionen. Det sägs inte i liknelsen att Gud är som den orättfärdige domaren, utan tvärtom ställs Gud i kontrast till domaren. Om denne domare till sist skipade rätt skulle ju Gud göra det mycket mer! Änkans uthållighet fick den orättfärdige domaren att handla; Guds tjänare måste också hålla ut i bön. Gud, som är rättfärdig, kommer att besvara deras bön och se till att rätt skipas.

22. Den egenrättfärdige farisén och den ångerfulle tullindrivaren (Lu 18:9–14). Bakgrunden till liknelsen framkommer i vers 9, och syftet med den framgår av vers 14.

De som kom till templet för att be fick inte gå in i det heliga eller det allra heligaste, men de fick gå in på förgårdarna till templet. De här två judiska männen stod troligen på den yttre förgården, som kallades kvinnornas förgård. Fariséerna var stolta och egenrättfärdiga och såg ner på andra människor. (Joh 7:47, 49) De fastade två gånger i veckan, fastän det inte var föreskrivet i den mosaiska lagen. Det sägs att de valde att fasta på marknadsdagar när det var många människor i staden, när särskilda gudstjänster hölls i synagogorna och när den lokala domstolen (en lägre sanhedrin) sammanträdde, så att andra skulle lägga märke till deras fromhet. (Mt 6:16; jfr Mt 10:17, not.) De judiska tullindrivarna hade tillåtelse att komma till templet, men de var hatade för att de tjänade romarna.

23. Vingårdsarbetarna som fick en denar i lön (Mt 20:1–16). Liknelsen ingår i Jesu svar på Petrus fråga i Matteus 19:27: ”Se! Vi har lämnat allt och följt dig; hur blir det då för oss?” (Se också Mt 19:30; 20:16.)

Druvskörden var en brådskande tid för vingårdsägare. Några arbetare anställdes för hela skördetiden, andra lejdes efter behov. I överensstämmelse med den mosaiska lagen skulle lönen utbetalas vid dagens slut; fattiga arbetare var beroende av det. (3Mo 19:13; 5Mo 24:14, 15) Dagslönen var en denar, ett romerskt silvermynt, och skulle i dag motsvara 6:40 kr. Under det första århundradet delade man in dagen från soluppgången till solnedgången i 12 lika stora delar. Den tredje timmen varade från ca kl. 8 till 9 på morgonen, den sjätte timmen från ca kl. 11 till 12, den nionde timmen från ca kl. 14 till 15 och den elfte timmen från ca kl. 16 till 17.

24. Minorna (Lu 19:11–27). Liknelsen framställdes av Jesus år 33 när han var på väg upp till Jerusalem för sista gången. (Lu 19:1, 28) Anledningen till att Jesus framställde den var, enligt vers 11, att ”de antog att Guds kungarike skulle visa sig ögonblickligen”.

I romarriket kunde det hända att män av ädel börd reste till Rom för att söka uppnå kungamakt. Det gjorde Arkelaus, son till Herodes den store, men judarna sände en delegation på 50 sändebud till Augustus hov för att framföra klagomål mot Arkelaus och om möjligt förhindra att han blev kung. Den silvermina som varje slav fick motsvarade då 88 dagslöner och skulle ha ett nutida värde av 550 kr.

25. De två sönerna (Mt 21:28–31). Jesus framställde den här liknelsen i templet i Jerusalem som en del av svaret på frågorna i vers 23: ”Med vilken myndighet gör du detta? Och vem har gett dig denna myndighet?” Efter att ha bemött de religiösa ledarnas frågor använde Jesus några liknelser för att visa dem hurdana de egentligen var.

I verserna 31 och 32 förklarar Jesus liknelsen. Han visar att de främsta prästerna och de  inflytelserika äldste som han talar till kunde liknas vid den son som sade att han skulle gå och arbeta i vingården men inte gjorde det, eftersom de gav sig ut för tjäna Gud men i verkligheten inte gjorde det. Tullindrivarna och skökorna, som trodde på Johannes döparen, kunde å andra sidan liknas vid den son som först inte ville men som ångrade sig och gick, eftersom de till en början vägrade att tjäna Gud men senare ångrade sig och ändrade sig.

26. De mordiska vinodlarna (Mt 21:33–44; Mk 12:1–11; Lu 20:9–18). Liknelsen framställdes i templet i Jerusalem bara tre dagar innan Jesus, Guds Son, blev dödad. Också den här liknelsen ingick i Jesu svar på frågan om varifrån han hade fått sin myndighet. (Mk 11:27–33) Det sägs i evangelieskildringarna att de religiösa ledarna omedelbart efter den här liknelsen förstod att Jesus talade om dem. (Mt 21:45; Mk 12:12; Lu 20:19)

En vingård kan ha varit omgärdad av en stenmur (Ord 24:30, 31) eller en häck. (Jes 5:5) Ofta höggs vinpressen ut i klippan och bestod av två kar som var placerade i olika höjd, så att saften kunde rinna från det ena karet ner i det andra. Tornet var en utkiksplats för vakten, som skulle hålla tjuvar och djur borta. I några fall fick de anställda vinodlarna en viss mängd frukt. I andra fall betalade vinodlarna hyra eller kom överens med ägaren om att ge honom en bestämd mängd av avkastningen, vilket verkar ha varit fallet i liknelsen. Vinodlarna tänkte kanske att de genom att döda sonen, som var arvingen, skulle kunna överta vingården, eftersom den som hade planterat den hade rest utomlands. I Jesaja 5:1–7 sägs det att ”Jehovas vingård” är ”Israels hus”. Evangelieskribenterna visar att Jesus citerade Psalm 118:22, 23 som en nyckel till att förstå liknelsen.

27. Bröllopsfesten för kungens son (Mt 22:1–14). Som det visas i vers 1 är den här liknelsen en fortsättning på det föregående samtalet och ingår i Jesu svar på frågan om med vilken myndighet han utförde sitt arbete. (Mt 21:23–27) Hur liknelsen skall förstås framgår av verserna 2 och 14.

Några månader tidigare hade Jesus framställt en snarlik liknelse om en storslagen kvällsmåltid som många var inbjudna till. De inbjudna var upptagna med annat och visade ingen respekt för värden. (Lu 14:16–24) Nu, bara tre dagar före sin död, talade Jesus inte bara om hur de inbjudna var ovilliga att komma till festen utan också om hur några av dem var mordiska. Mordet på kungens utsända var liktydigt med uppror, och därför tillintetgjorde kungens härar mördarna och brände upp deras stad. Det var ett kungligt bröllop, och vid ett sådant tillfälle var det troligt att värden tillhandahöll en speciell klädnad åt sina gäster. Om detta var fallet, betydde det att den gäst som inte var klädd i bröllopsdräkt föraktfullt hade avvisat den klädnad kungen hade tillhandahållit när den erbjöds honom.

28. De tio jungfrurna (Mt 25:1–13). Den här liknelsen om ”himlarnas kungarike” ingår i Jesu svar på den fråga som hans lärjungar ställde honom i Matteus 24:3. Poängen med liknelsen kommer tydligt fram i Matteus 25:13.

På den tiden var det en viktig del av bröllopsceremonin att bruden högtidligt fördes från sin fars hem till brudgummens eller svärfaderns hem. Klädd i sina bästa kläder lämnade brudgummen sitt hem på kvällen för att gå till brudens föräldrahem, ledsagad av sina vänner. Tillsammans med musiker och sångare och vanligtvis några som bar lampor begav sig processionen därifrån till brudgummens hem. Människorna längs vägen visade stort intresse för processionen, och några slöt sig till den, särskilt unga kvinnor som bar lampor. (Jer 7:34; 16:9; Jes 62:5) Eftersom det inte fanns någon orsak till brådska kunde det dra ut på tiden, och några av dem som väntade längs vägen kunde därför bli dåsiga och somna. Sången och jubelropen kunde höras på långt håll, och de som hörde det ropade: ”Här är brudgummen!” När brudgummen och hans följe hade gått in i huset och stängt dörren, var det för sent för andra gäster att komma in. Lamporna som bars i processionen var oljelampor, som måste fyllas på med jämna mellanrum.

29. Talenterna (Mt 25:14–30). Den här liknelsen om en man som skulle resa utomlands framställde Jesus för fyra av sina lärjungar bara tre dagar före sin död, då det inte var lång tid kvar tills han skulle stiga upp till himlen. Också den ingår i Jesu svar på frågan i Matteus 24:3. (Mk 13:3, 4)

Slavarna i liknelsen om minorna fick bara en mina var (Lu 19:11–27), men slavarna i den här liknelsen får olika antal talenter, ”var och en efter hans förmåga”. De talenter som avses här är uppenbarligen silvertalenter, och en sådan motsvarade det som en arbetare kunde tjäna på omkring 20 år. Alla slavarna borde ha varit intresserade av det som tillhörde deras herre, och därför borde de ha gjort affärer på ett flitigt och klokt sätt med de medel som hade anförtrotts åt dem. Om de inte själva ville arbeta för att öka sin herres tillgångar, borde de  åtminstone lämna pengarna i förvar hos bankirerna, så att pengarna inte låg outnyttjade utan gav ränta. Men den onde och tröge slaven tog den talent han hade fått och gömde den i jorden och motarbetade därigenom sin herres intressen.

30. Fåren och getterna (Mt 25:31–46). Som det framgår av verserna 31, 32, 41 och 46 blir det i den här liknelsen belyst hur Människosonen skall skilja människor från varandra och döma dem när han kommer i sin härlighet. Liknelsen ingår i Jesu svar på lärjungarnas fråga: ”Vad skall vara tecknet på din närvaro och på avslutningen på tingens ordning?” (Mt 24:3)

Får och getter betar ofta tillsammans i Mellanöstern, men herden ser lätt skillnad på dem när han vill skilja dem åt. När Jesus i den här liknelsen talade om getter var det inte för att nedvärdera getter. (På den årliga försoningsdagen tjänade blodet av en getabock till att bringa försoning för Israels synder.) Getterna representerar helt enkelt en klass av människor och fåren en annan klass. Att fåren ställs på ”högra sidan” betyder att de får en ärofull ställning. (Apg 2:33; Ef 1:19, 20) Att getterna ställs på ”vänstra sidan” betyder vanära. (Jfr Pre 10:2.) Det är värt att lägga märke till att ”fåren”, som ställs på högra sidan av Människosonens tron, inte är desamma som Jesu Kristi ”bröder”, de som ”fåren” har gjort gott mot. (Mt 25:34–40; Heb 2:11, 12)

Uppenbarelseboken. I Uppenbarelseboken, den sista boken i Bibeln, finns ett rikare bildspråk än i någon annan bibelbok. Johannes, som skrev boken, berättar själv att den framställdes ”i tecken” för honom. (Upp 1:1) Man kan därför med rätta säga att Bibeln, från början till slut, utmärker sig genom sitt träffande bildspråk.

Bildspråk som Kristi lärjungar använde. Förutom att de kristna bibelskribenterna skrev ner de liknelser Jesus Kristus framställde använde de också själva olika former av bildspråk. I Apostlagärningarna återger Lukas de träffande jämförelser som aposteln Paulus använde när han talade till icke-judar i Athen. Paulus nämnde föremål för gudsdyrkan som de kände till och citerade deras egna skalder. (Apg 17:22–31) När man läser brevet till hebréerna ser man att samme apostel (Paulus antas i allmänhet ha skrivit detta brev) ofta använde belysande exempel från Guds folks historia. Då han skrev till korinthierna, som kände till grekiska idrotter, liknade han den kristnes liv vid ett tävlingslopp. (1Kor 9:24–27) Särskilt framträdande är liknelsen om olivträdet med dess varning för självbelåtenhet och efterföljande förmaning till de kristna att utföra förnuftsmässig helig tjänst åt Gud. (Rom 11:13–32; 12:1, 2)

Jesu halvbror Jakob vävde in exempel från det dagliga livet i sitt brev. För att inskärpa andliga sanningar skrev han bland annat om en man som ser sig i en spegel, om ett betsel till en häst och om ett roder på ett fartyg. (Jak 1:23, 24; 3:3, 4) Petrus och Judas använde sig mycket av händelser som hade berättats i tidigare nedtecknade inspirerade skrifter för att belysa det budskap som den heliga anden drev dem att förmedla. Alla dessa illustrerande berättelser, som framställdes under Guds andes ledning, bidrar till att göra Guds ord, Bibeln, till en levande bok.