Det hebreiska ordet för ”blind” är ‛iwwẹr, och det grekiska är tyflọs; båda orden används i såväl bokstavlig som bildlig betydelse. (5Mo 27:18; Jes 56:10; Mt 15:30; 23:16)

Blindhet verkar ha varit ganska vanligt i forntidens Mellanöstern. Förutom talrika hänvisningar i Bibeln är företeelsen ofta nämnd i icke-bibliska källor, till exempel i Papyrus Ebers från Egypten, där olika former av och symtom på blindhet omtalas, ögonbad ordineras och några av de kirurgiska instrument som man använde omnämns. Israels lag om vedergällning, som krävde själ för själ, öga för öga, tand för tand, hand för hand och fot för fot, betonade inte bara principen om livets helgd utan inpräntade också i israeliterna att de måste vara noga med att inte tillfoga varandra fysisk skada. Den betonade också att man måste vara helt säker på att det vittnesmål som lades fram inför rätta var sant och tillförlitligt, eftersom den som vittnade falskt själv skulle drabbas av det straff som han planerade att låta en oskyldig drabbas av. (2Mo 21:23, 24; 5Mo 19:18–21; 3Mo 24:19, 20) Om en slavägare var orsak till att en slav förlorade ett öga fick han inte själv ett öga utstucket, men han var tvungen att frige slaven. (2Mo 21:26) Även om slavägaren hade rätt att kräva att slaven arbetade och kunde slå honom om han var upprorisk, gjorde  denna bestämmelse honom medveten om vikten av att inte vara alltför hård.

Bland assyrierna och babylonierna var det vanligt att sticka ut ögonen på krigsfångar. Simson gjordes blind av filistéerna och kung Sidkia av Nebukadnessar. (Dom 16:21; 2Ku 25:7; Jer 39:7) Nahas, ammoniternas kung, sade till invånarna i Jabesh i Gilead att han kunde acceptera stadens kapitulation på ett villkor: ”Att högra ögat sticks ut på var och en av er, och jag skall göra det till en smälek för hela Israel.” (1Sa 11:2; se NAHAS nr 1.)

Bibeln nämner flera fall av blindhet till följd av ålderdomssvaghet. I dessa fall står det ingenting om någon ögonsjukdom, utan det sägs helt enkelt att ögonen hade blivit ”svaga” eller ”stela”. Det var en sådan svaghet som ledde till att Isak välsignade den som förtjänade det, nämligen Jakob. Översteprästen Elis syn började bli svag en tid innan han dog, 98 år gammal. Jerobeams hustru försökte utnyttja att den åldrande profeten Ahia var blind, men Jehova omintetgjorde hennes plan. (1Mo 27:1; 1Sa 3:2; 4:14–18; 1Ku 14:4, 5) Om den 120 år gamle Mose sägs det emellertid: ”Hans ögon hade inte försvagats.” (5Mo 34:7)

Jehova, som har gjort ögat, kan också göra människor blinda. (2Mo 4:11) Han varnade israeliterna och sade att om de förkastade hans stadgar och bröt hans förbund skulle han låta dem drabbas av en brinnande feber som skulle få ögonen att försvagas. (3Mo 26:15, 16; 5Mo 28:28) De onda männen i Sodom och trollkarlen Elymas slogs med blindhet. (1Mo 19:11; Apg 13:11) Saul från Tarsos blev blind av det starka ljus som strålade när Jesus visade sig för honom ”såsom för en som är född för tidigt”. Han återfick synen när Ananias lade sina händer på honom, och då ”föll det från hans ögon vad som liknade fjäll”. (1Kor 15:8; Apg 9:3, 8, 9, 12, 17, 18) Jehova förutsade genom profeten Sakarja att de stridshästar som kom mot Jerusalem skulle slås med blindhet (Sak 12:4) och att alla de folk som drog ut i krig mot Jerusalem på den dag som tillhörde Jehova skulle drabbas av en hemsökelse som bland annat medförde att ögonen skulle ”ruttna i sina hålor” (Sak 14:1, 12).

Den blindhet som den arameiska militärstyrkan drabbades av på Elisas ord var uppenbarligen en mental form av blindhet. Om hela hären hade drabbats av fysisk blindhet skulle varje enskild soldat ha behövt ledas vid handen. Men i berättelsen heter det bara att Elisa sade till dem: ”Det är inte den här vägen, och det är inte den här staden. Följ mig.” William James skriver följande om detta fenomen: ”En högst intressant följd av rubbningar i synbarken är den s. k. själsblindheten. Detta slags blindhet består icke så mycket i okänslighet för optiska intryck som i oförmåga att tyda dem. Psykologiskt måste den tolkas som förlust av associationerna mellan synintrycken och deras innebörd och borde alltså uppstå, så snart de banor, som leda mellan syncentra och centra för andra föreställningar, på något sätt avbrytas.” (Psykologi, 1925, sid. 116) Det var tydligtvis denna form av blindhet som Jehova slog araméerna med och som han avlägsnade när de hade kommit in i Samaria. (2Ku 6:18–20) Det kan också ha varit en sådan mental blindhet som drabbade männen i Sodom, eftersom berättelsen visar att de inte blev upprörda för att de hade förlorat synen utan fortsatte med att försöka finna dörren till Lots hus. (1Mo 19:11)

En blind man kunde inte tjäna som präst vid Jehovas helgedom. (3Mo 21:17, 18, 21–23) Jehova godtog inte heller att man frambar ett blint djur som offer. (5Mo 15:21; Mal 1:8) Men Jehovas lag återspeglade omtanke om och medkänsla med de blinda. Den som lade ett hinder i vägen för en som var blind eller ledde honom vilse skulle vara förbannad. (3Mo 19:14; 5Mo 27:18) Guds rättfärdige tjänare Job sade: ”Jag var ögon åt den blinde.” (Job 29:15) Jehova visar dessutom att han en dag skall göra slut på all blindhet. (Jes 35:5)

När Jesus Kristus var på jorden gjorde han underverk och gav många blinda synen tillbaka. (Mt 11:5; 15:30, 31; 21:14; Lu 7:21, 22) I närheten av Jeriko botade han Bartimeus och en annan blind man. (Mt 20:29–34; Mk 10:46–52; Lu 18:35–43) Också vid ett annat tillfälle botade han två blinda på samma gång. (Mt 9:27–31) Dessutom botade han en demonbesatt som var både blind och stum. (Mt 12:22; jfr Lu 11:14.) En annan man fick synen tillbaka gradvis. Avsikten med detta kan ha varit att låta denne man, som var van vid mörker, vänja sina ögon vid det skarpa solljuset. (Mk 8:22–26) En man som hade varit blind från födelsen och som blev botad satte tro till Jesus. (Joh 9:1, 35–38) I de två sistnämnda fallen använde Jesus saliv eller saliv blandad med lera. Den påstådda likheten mellan detta tillvägagångssätt och folkmedicin berövar emellertid inte dessa botanden deras karaktär av underverk. Mannen som hade varit blind från födelsen skulle gå och tvätta sig i  dammen Siloam innan han kunde se. (Joh 9:7) Detta tjänade utan tvivel som ett prov på hans tro, precis som Naaman skulle bada sig i Jordan innan han befriades från sin spetälska. (2Ku 5:10–14)

Bildspråk. Det sätt varpå en blind famlar omkring används ofta för att illustrera hjälplöshet. (5Mo 28:29; Klag 4:14; Jes 59:10; Sef 1:17; Lu 6:39) Jebuséerna var så säkra på att deras citadell var ointagligt att de hånade David och sade att deras blinda och halta, hur svaga de än var, kunde försvara fästet Sion mot israeliterna. (2Sa 5:6, 8)

Justitiemord till följd av korruption liknades vid blindhet, och den mosaiska lagen innehöll många varningar för mutor, gåvor och fördomar, eftersom sådant kan förblinda en domare så att han inte dömer opartiskt. ”Mutor gör de klarseende blinda.” (2Mo 23:8) ”Mutor förblindar visas ögon.” (5Mo 16:19) Hur rättskaffens och omdömesgill en domare än är kan han, medvetet eller omedvetet, påverkas av en gåva från någon som är inblandad i fallet. Guds lag nämner också den förblindande inverkan som känslor kan ha: ”Du skall inte behandla den ringe partiskt, och du skall inte favorisera en framstående person.” (3Mo 19:15) En domare fick alltså inte låta känslorna eller en önskan att bli populär bland folket få honom att fälla ogynnsamma domar mot de rika bara därför att de var rika. (2Mo 23:2, 3)

Andlig blindhet. I Bibeln läggs mycket större vikt vid betydelsen av den andliga synförmågan än vid den fysiska. När Jesus hade botat mannen som hade varit blind från födelsen tog han tillfället i akt och påpekade att fariséerna var klandervärda därför att de hävdade att de var seende i andlig bemärkelse, när de i själva verket var blinda och önskade förbli i detta tillstånd. De liknade sådana som älskade mörkret mer än ljuset. (Joh 9:39–41; 3:19, 20) Aposteln Paulus skrev till de kristna i Efesos att deras hjärtas ögon hade blivit upplysta. (Ef 1:16, 18) Jesus säger att de som påstår sig vara kristna men som inte är medvetna om sitt andliga behov är blinda och nakna och att de inte urskiljer sitt ömkansvärda tillstånd, där de famlar i mörker. (Upp 3:17) Man kan bli bokstavligt blind av att befinna sig i mörker en längre tid, och på samma sätt framhåller aposteln Johannes att en kristen som hatar sin broder planlöst vandrar i ett mörker som förblindar honom. (1Jo 2:11) Och Petrus varnar för att den kristne som inte bär frukt, framför allt kärlek, är ”blind, i det han sluter sina ögon för ljuset”. (2Pe 1:5–9) Källan till detta mörker och denna andliga blindhet är Satan, Djävulen. Han omskapar sig till en ljusets ängel men är i själva verket ”denna tingens ordnings gud” och mörkrets gud, den som har förblindat de icke troendes sinne så att de inte urskiljer de goda nyheterna om Kristus. (Lu 22:53; 2Kor 4:4; 11:14, 15)