Det hebreiska ordet för ”blod” (dam; plur.: damịm) används ibland om den skuld man ådrar sig genom att utgjuta oskyldigt blod och återges då med ”blodskuld”. (2Mo 22:2, not; 1Ku 2:37, not)

Ända sedan den rättfärdige Abels blod ropade från marken har ”händer som utgjuter oskyldigt blod” hört till det som Jehova avskyr allra mest. (Ord 6:16, 17; 1Mo 4:10; Ps 5:6) Människan har länge varit medveten om att blodet är heligt. När Noa och hans familj kom ut ur arken fick de veta vilka allvarliga konsekvenser det skulle få för dem om de ådrog sig blodskuld. (1Mo 9:6; 37:21, 22; 42:22)

Med tiden infördes lagar som preciserade vilka brott som var belagda med dödsstraff, så att alla visste vad de måste undvika för att inte dra blod över sitt eget huvud. Andra lagar föreskrev att man skulle vidta förebyggande åtgärder för att inte ouppsåtligt utgjuta oskyldigt blod. Man skulle till exempel sätta räcken kring de platta hustaken för att ingen skulle falla ner från dem. (5Mo 22:8) Den som hade en tjur måste hålla den under uppsikt, så att den inte stångade någon. (2Mo 21:29) Om man dödade en tjuv som bröt sig in på natten drog man inte blodskuld över sig, men om det skedde på dagen var det en helt annan sak. (2Mo 22:2, 3) Man ordnade med tillflyktsstäder där den som ouppsåtligt dödade någon kunde söka skydd mot blodshämnaren. (4Mo 35:25; 5Mo 19:9, 10; Jos 20:2, 3; se BLODSHÄMNARE.) Om Hesekiel svek sitt uppdrag som Israels väktare skulle invånarnas blod komma över honom själv. (Hes 3:18, 20; 33:6, 8) Med tanke på detta förstår vi vad aposteln Paulus menade när han sade att han var fri från blodskuld. (Apg 18:6; 20:26)

I Bibeln talas det om både sådana som var fria från blodskuld och sådana som inte var det, och de sistnämnda utgör varnande exempel. Ett exempel är Saul, som vid ett tillfälle undgick att ådra sig blodskuld genom att inte  döda David men som senare drog blodskuld över hela sitt hus genom att låta döda många gibeoniter. (1Sa 19:5, 6; 2Sa 21:1) Det fanns också andra som på olika sätt drog blodskuld över sig. (Dom 9:24; 2Sa 1:16; 4:6–12) David undgick däremot att ådra sig blodskuld eftersom han lyssnade till Jehovas varning genom Abigajil. (1Sa 25:24–26, 31, 33) Staden Jerusalem ödelades 607 f.v.t. på grund av sin stora blodskuld. (Hes 22:2–4; 23:37, 45) De falska religiösa ledarna på Jesu tid kunde lika lite som ledarna på Jeremias tid förneka sin blodskuld, eftersom även deras mantelflikar hade färgats röda av blodet från Jehovas trogna tjänare. (Jer 2:34; Mt 23:35, 36; 27:24, 25; Lu 11:50, 51) Den stora ”skökan”, det stora Babylon, har så stor blodskuld att hon sägs vara berusad av Jehovas folks blod. (Upp 17:5, 6; 18:24)

De som bär på sådan blodskuld är, som David sade, inte värda att få uppleva hälften av sina dagar. (Ps 55:23) Alla bör i likhet med David be Jehova om att befria dem från blodskuld och från sådana som bär på blodskuld. (Ps 51:14; 59:2; 139:19) Som det är förutsagt i Uppenbarelseboken skall en väldig kör snart lovprisa Jehova för att de sista resterna av det stora Babylon kommer att ha lagts öde och blodet av alla de oskyldiga för evigt ha blivit hämnat. (Upp 19:1, 2)

I de kristna grekiska skrifterna nämns tre sätt varpå en kristen kan ådra sig blodskuld inför Gud: 1) genom att utgjuta blod, dvs. mörda; detta innefattar att man aktivt eller passivt stöder en organisation som bär på blodskuld (t.ex. det stora Babylon [Upp 17:6; 18:2, 4] eller andra organisationer som har utgjutit mycket oskyldigt blod [Upp 16:5, 6; jfr Jes 26:20, 21]); 2) genom att äta eller dricka blod i en eller annan form (Apg 15:20); och 3) genom att underlåta att predika de goda nyheterna om Riket och därigenom undanhålla andra dessa livräddande upplysningar. (Apg 18:6; 20:26, 27; jfr Hes 33:6–8.)