Bland en del hedniska folk brändes eller ristades olika märken in i huden på slavar, så att man kunde se vem de tillhörde. Jehova förutsade att Judas högmodiga kvinnor skulle få ”brännmärke [hebr.: ki] i stället för skönhet” som slavar åt främmande erövrare. (Jes 3:24)

Avgudadyrkare brände eller ristade ibland in sin guds namn, symbol eller bild på kroppen för att visa att de tillhörde den guden. Under den mosaiska lagen var det förbjudet att avsiktligt vanställa sin kropp. (3Mo 19:28) Det  enda märke som fick sättas på en slav var det märke som uppstod när man genomborrade slavens öra, något man bara gjorde om slaven själv bad om att få bli sin herres slav ”till oöverskådlig tid”. (5Mo 15:16, 17)

Paulus skrev till galaterna: ”På min kropp bär jag en Jesu slavs brännmärken [grek.: stịgmata].” (Gal 6:17) Paulus hade blivit fysiskt misshandlad många gånger under sin kristna tjänst, och det hade utan tvivel lämnat ärr och märken på hans kropp, ett vittnesbörd om att han med rätta kunde hävda att han var en trogen Jesu Kristi slav. (2Kor 11:23–27) Det kan ha varit dessa märken han syftade på. Det är också möjligt att han tänkte på det liv han levde som kristen, hur han frambringade andens frukt och utförde sin kristna tjänst. (Se MÄRKE.)