Ett upphettat utrymme för bränning av tegel, lergods, kalk och annat. Det hebreiska ord som återges med ”brännugn” i Bibeln, kivshạn, avser aldrig ugnar för tillagning av mat. (Se UGN.)

Eftersom man redan före den stora översvämningen på Noas tid kunde smida verktyg av koppar och järn (1Mo 4:22), är det troligt att man utvecklat bränn- och smältugnar tidigt i människans historia. Mycket tyder på att man använde sådana ugnar på Nimrods tid, även om detta inte uttryckligen nämns. I samband med byggandet av staden Babel och Babels torn i landet Shinar en tid efter översvämningen sade man: ”Kom! Låt oss göra tegelstenar och bränna dem med hjälp av en bränningsprocess.” (1Mo 11:3) Ruiner av det forntida Babylon visar att man sedan gammalt har använt ugnsbränt tegel. Man använde sådant hållbart tegel i viktigare byggnadsverk till väggar som skulle kläs med andra material och till väg- och golvbeläggning. Några hus som har grävts fram i Ur (Abrahams hemstad) har en nedre våning som byggts av bränt tegel, medan den andra våningen av allt att döma var byggd av soltorkat tegel. Det soltorkade teglet var inte lika hållbart som det ugnsbrända, men det var billigt, enkelt att framställa och lämpade sig för ett torrt klimat. (Se TEGEL.)

Egyptiska keramikugnar såg ut som kägelformade skorstenar. Längst ner i ugnen fanns eldstaden, och mellan den och brännkammaren ovanför fanns det en perforerad platta. Det som skulle brännas placerades i kammaren innan elden tändes. Hur man hettade upp ugnen på rätt sätt var en välbevarad yrkeshemlighet bland egyptiska krukmakare, och det krävdes stor skicklighet för att slutprodukterna skulle få de önskade egenskaperna. Draget som bildades av luften som strömmade upp från eldstaden drev upp flammorna genom hålen i plattan, så att de kunde svepa runt lerkärlen och försvinna ut genom skorstenen.

Som en upptakt till den sjätte plågan över Egypten och den stolte farao gav Jehova Mose och Aron denna befallning: ”Ta båda händerna fulla med sot från en brännugn, och Mose skall slunga det mot himlen inför faraos ögon.” Då ”tog de sot från en brännugn och trädde fram inför farao, och Mose slungade det mot himlen, och det blev till bölder med blåsor som bröt ut på människor och djur”. (2Mo 9:8–10)

De palestinska bränn- eller smältugnar som man har funnit i Megiddo är U-formade och ca 2,5 × 3 m. I dessa fanns eldstaden i böjen mellan de två armarna, och luften som drogs in under luckan till eldstaden tvingade tydligtvis flammorna genom de två brännkamrarna och ut genom de två rökfången på ugnens baksida.

Kalkugnar. I Palestina finns det stora förekomster av kalksten, och redan i forntiden användes kalkugnar där. På senare tid har man i detta område byggt sådana ugnar på sluttningar, där sluttningen utgör en del av bakväggen. Ugnarna byggdes av ohuggen sten utan murbruk; mellanrummen mellan stenarna fylldes med lera. Upptill fanns ett stort, öppet rökfång. När ugnen hade fyllts med krossad kalksten tände man eld med ris och kvistar i eldstaden nederst i ugnen. En stark luftström som drogs in genom en kanal i botten av ugnen förde upp de heta flammorna bland kalkstenen, så att den brändes till kalk. Processen tog normalt flera dagar. (Se KALK.)

Första gången en brännugn nämns i Bibeln är i 1 Moseboken 19:28, där den tjocka, svarta röken från en brännugn används för att beskriva den syn som mötte Abraham när han såg ner över Sodom och Gomorra och ”Distriktets hela landområde” och fick se att ”tjock rök steg upp från landet lik den tjocka röken från en brännugn”.

När israeliterna samlades vid foten av berget Sinai för att ”möta den sanne Guden” fick de se ett vördnadsbjudande skådespel; berget  ”omgavs av rök, därför att Jehova steg ner på det i eld; och röken från det fortsatte att stiga upp som röken från en brännugn, och hela berget skälvde mycket”. (2Mo 19:17, 18)

Återgivningen av 2 Samuelsboken 12:31 i en del bibelöversättningar ger intrycket att David straffade ammonitiska fångar genom att låta dem ”gå genom tegelugnar”. (KJ, Åk; jfr Me.) Men genom en rättelse av en bokstav i den hebreiska texten blir betydelsen i stället att han lät dem ”arbeta med tegeltillverkning”. (NV, RS; jfr SFB, 2000.)