Brev av officiell, privat och affärsmässig art var redan i forntiden ett kommunikationsmedel som användes vida omkring. (2Sa 11:14; 2Ku 5:5–7; 10:1, 2; 2Kr 30:1; Esr 4:7; Jes 37:14; Jer 29:1; Apg 9:1, 2; 28:21; 2Th 2:2; Heb 13:22)

Det hebreiska ordet sẹfer betecknar allt slags skrivet material och kan bland annat betyda ”bok”, ”brev”, ”skrift”, ”intyg”, ”kontrakt”, ”skrivelse”. Det grekiska ordet grạmma kan användas om en av alfabetets bokstäver eller om en skrivelse, t.ex. ett brev. (2Kor 3:7; Apg 28:21) Det grekiska uttrycket epistolẹ̄ används bara om ett skriftligt budskap. (1Kor 5:9)

Konfidentiella brev förseglades vanligen. (1Ku 21:8) Sanballat sände respektlöst ett öppet brev till Nehemja, kanske för att de falska anklagelser som brevet innehöll skulle bli allmänt kända. (Neh 6:5)

Förutom papyrus använde man i forna tider bland annat ostraka (lerskärvor) och lertavlor till att skriva brev på. Man har funnit tusentals lertavlor i Babylonien och på andra håll. Sedan leran tvättats och rengjorts gjorde man en tavla av den jämna massan, och medan leran ännu var fuktig skrev man kilformiga tecken på tavlan med en griffel. De här tavlorna lades ofta i en kapsel av lera som tjänade som ”kuvert”. När det handlade om kontrakt, upprepades texten ibland på kapseln. Kapslarna förseglades och brändes sedan i en brännugn eller fick torka i solen för att bli hårda och hållbara. (Se ARKEOLOGI.)

Brev skrevs ofta av professionella skrivare. Sådana skrivare fanns tillgängliga vid hoven, bland annat vid det persiska, så att de kunde tillkallas och efter diktamen skriva ner officiella brev som skulle sändas ut. (Est 8:9; Esr 4:8) Skrivare stod också att finna på torgen nära stadsportarna, där de som behövde deras tjänster kunde anlita dem till att skriva brev och föra protokoll över affärsuppgörelser.

Brev sändes ibland med budbärare (2Ku 19:14), löpare (2Kr 30:6) eller kurirer (Est 3:13; 8:14). Fram till romartiden tycks posttrafiken ha varit begränsad till officiell korrespondens. Skulle vanligt folk skicka ett brev, fick de sända det med bekanta eller köpmän som var på resande fot.

I forna tider förekom det också rekommendationsbrev. Men aposteln Paulus behövde inte sådana brev till eller från de kristna i Korinth för att bevisa att han var en Ordets tjänare. Han hade hjälpt dem att bli kristna och kunde därför säga: ”Ni själva är vårt brev, som är inskrivet i våra hjärtan och som är känt och blir läst av alla människor.” (2Kor 3:1–3)

Under det första århundradet v.t. bidrog brev från Paulus, Jakob, Petrus, Johannes, Judas och den styrande kretsen i Jerusalem till att den kristna församlingen växte till och att dess enhet och renhet bevarades. (Apg 15:22–31; 16:4, 5; 2Kor 7:8, 9; 10:8–11)