Eftersom människan är skapad till Guds avbild (1Mo 1:26; Ps 37:28; Mal 2:17) har hon ända från början haft rättskänsla (Jes 58:2; Rom 2:13–15). Den första dom Jehova avkunnade för att skipa rättvisa var den han avkunnade över det första människoparet och över ormen, dvs. Djävulen. Straffet för deras olydnad mot Gud, som var detsamma som uppror mot den suveräne Härskaren över universum, var döden. (1Mo 2:17) När Kain hade dödat sin bror Abel insåg han att andra människor på grund av sin rättskänsla skulle vilja ta livet av honom för att hämnas Abel. Jehova bemyndigade emellertid inte någon att döda Kain utan förbehöll sig rätten att straffa honom, vilket han gjorde genom att låta alla som tillhörde Kains släktlinje gå under i den stora översvämningen på Noas tid. (1Mo 4:14, 15) Omkring 700 år före översvämningen kungjorde Enok att Gud skulle verkställa dom över dem som hade gjort sig skyldiga till ogudaktiga handlingar. (1Mo 5:21–24; Jud 14, 15)

Efter den stora översvämningen. Efter den stora översvämningen stiftade Gud fler lagar. För första gången bemyndigade han då människor att verkställa straffet för mord. (1Mo 9:3–6) Senare sade Jehova om Abraham: ”Jag har ju lärt känna honom för att han skall befalla sina söner och sitt hushåll efter sig att de skall hålla sig till Jehovas väg genom att utöva rättfärdighet och rätt.” (1Mo 18:19) Detta visar att man i det patriarkaliska samhället kände till Guds lagar och lydde under dem.

Jehova gav uttryck åt sin syn på äktenskapsbrott och straffet för det när han sade till Abimelek att han var så gott som död på grund av att han hade låtit hämta Sara i avsikt att ta henne till hustru (dock utan att veta att hon tillhörde Abraham). (1Mo 20:2–7) Juda dömde Tamar till döden när han fick höra att hon hade betett sig som en sköka. (1Mo 38:24)

Guds lag till Israel. När Israel blev organiserat som en nation blev Gud dess kung, lagstiftare och domare. (Jes 33:22) Han gav israeliterna ”de tio orden”, eller ”de tio budorden”, som innehöll de grundläggande principerna för en lagsamling som bestod av omkring 600 andra lagar. Han inledde ”de tio orden” med att säga: ”Jag är Jehova, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land.” (2Mo 20:2) Detta var det viktigaste skälet att lyda hela lagen. Olydnad var inte bara ett brott mot statsöverhuvudets lag utan också ett brott mot den högste religiöse ledaren, deras Gud. Det var hädelse, och hädelse innebar majestätsbrott och högförräderi.

Under den mosaiska lagen gällde samma principer som i det patriarkaliska samhället. Lagen var emellertid mer detaljerad och reglerade alla sidor av tillvaron. Hela den lag som framställs i Moseböckerna befann sig på en så hög moralisk nivå att alla som försökte följa hela denna lag kände sig dömda av den som syndare, som ofullkomliga. ”Budet är heligt och rättfärdigt och gott”, och ”lagen är andlig”, skrev aposteln Paulus. ”Den blev tillagd för att göra överträdelserna påtagliga.” (Rom 7:12, 14; Gal 3:19) Den utgjorde hela Guds lag till Israel, en fullständig lagsamling som innehöll Jehovas principer och offentliga beslut, inte bara en samling med fall som kunde uppstå eller redan hade behandlats.

 De straff som föreskrevs i lagen skulle därför låta synden framstå som ”långt mera syndig”. (Rom 7:13) Talionsprincipen, dvs. lagen om lika för lika, krävde noggrann rättvisa. När israeliterna följde lagen var det till skydd för dem, och de fick frid och ro. Individen skyddades mot brottslingar, och lagen fastställde att ersättning skulle ges när något hade blivit stulet eller förstört.

I de tio budorden, som finns återgivna i 2 Moseboken, kapitel 20, och i 5 Moseboken, kapitel 5, nämns inte några specifika straff för de olika lagöverträdelserna, men de fastställda straffen nämns på andra ställen. Överträdelse av de sju första buden medförde dödsstraff. Den som hade stulit fick som straff lämna tillbaka det som hade blivit stulet och betala ersättning. Den som avlade falskt vittnesbörd fick det straff som skulle ha drabbat den som han vittnade falskt emot. Brott mot det sista budet, som gällde girighet och orätta begär, var inte belagt med något straff som jordiska domare kunde utdöma. Detta bud gick längre än några lagar som stiftats av människor på så sätt att individen fick ansvar att bevaka sig själv och genom att det gick till roten med det som orsakade överträdelse av de andra buden. Om ett orätt begär tilläts växa skulle det med tiden yttra sig i överträdelse av ett av de andra nio buden.

Allvarliga brott under den mosaiska lagen. Brott som var belagda med dödsstraff. Lagen föreskrev dödsstraff för 1) hädelse (3Mo 24:14, 16, 23); 2) tillbedjan av någon annan gud än Jehova, alla former av avgudadyrkan (3Mo 20:2; 5Mo 13:6, 10, 13–15; 17:2–7; 4Mo 25:1–9); 3) trolldom, spiritism (2Mo 22:18; 3Mo 20:27); 4) falskt profeterande (5Mo 13:5; 18:20); 5) överträdelse av sabbatsbudet (4Mo 15:32–36; 2Mo 31:14; 35:2); 6) mord (4Mo 35:30, 31); 7) äktenskapsbrott (3Mo 20:10; 5Mo 22:22); 8) osant hävdande av jungfrulighet i samband med giftermål (5Mo 22:21); 9) sexuellt umgänge med en förlovad kvinna (5Mo 22:23–27); 10) incest (3Mo 18:6–17, 29; 20:11, 12, 14); 11) homosexuella handlingar (3Mo 18:22; 20:13); 12) tidelag (3Mo 18:23; 20:15, 16); 13) människorov (2Mo 21:16; 5Mo 24:7); 14) våld mot eller skymfande av förälder (2Mo 21:15, 17); 15) avläggande av falskt vittnesbörd i ett fall som kunde medföra dödsstraff för den man vittnade mot (5Mo 19:16–21); 16) obehörig vistelse i närheten av tältboningen (4Mo 17:13; 18:7).

I många fall sägs det att den skyldige skulle ”utrotas”, ett straff som vanligtvis verkställdes genom stening. Det var inte bara om man syndade uppsåtligt och talade skymfligt och respektlöst om Jehova som man kunde dömas till döden (4Mo 15:30, 31), utan också om man till exempel underlät att bli omskuren (1Mo 17:14; 2Mo 4:24), medvetet försummade att fira påsken (4Mo 9:13), underlät att högtidlighålla försoningsdagen (3Mo 23:29, 30), framställde eller använde den heliga smörjelseoljan till vardagligt bruk (2Mo 30:31–33, 38), åt blod (3Mo 17:10, 14), åt av ett offer medan man var oren (3Mo 7:20, 21; 22:3, 4, 9), åt syrat bröd under det osyrade brödets högtid (2Mo 12:15, 19), offrade på någon annan plats än vid tältboningen (3Mo 17:8, 9), åt av ett gemenskapsoffer på tredje dagen efter själva offrandet (3Mo 19:7, 8), underlät att rena sig (4Mo 19:13–20), olovligt rörde vid något heligt (4Mo 4:15, 18, 20), hade sexuellt umgänge med en kvinna som hade menstruation (3Mo 20:18) eller åt fettet på ett offerdjur (3Mo 7:25). (Se också UTROTNING, AVSKÄRANDE.)

Straff under den mosaiska lagen. De straff som föreskrevs i den mosaiska lagen bidrog till att hålla landet rent och obesmittat i Guds ögon. De som utövade något som var avskyvärt blev utrotade ur folket. Straffen hade dessutom en avskräckande effekt och främjade respekt för livets helgd, landets lag och dess lagstiftare, Gud, och för medmänniskan. När israeliterna höll lagen skyddades nationen mot ekonomiska kriser och mot moraliskt förfall och de fysiskt nedbrytande sjukdomar som det förde med sig.

Lagen föreskrev inga grymma straff. Ingen kunde straffas för vad någon annan hade gjort. Det fanns tydliga principer att gå efter. Domarna hade möjlighet att bedöma varje enskilt fall och kunde ta hänsyn till omständigheterna, motivet och de anklagades inställning. Rättvisa skulle alltid skipas. (Heb 2:2) En mördare kunde inte köpa sig fri från dödsstraff. (4Mo 35:31) Den som ouppsåtligt hade dödat någon kunde fly till en av tillflyktsstäderna. Han fick inte bege sig utanför tillflyktsstadens gränser, och därigenom inpräntades det i honom att livet var heligt och att man inte kunde ta lätt på att döda någon, även om det skedde genom en olyckshändelse, och att det krävdes någon form av kompensation. Eftersom han utförde produktivt arbete i tillflyktsstaden låg han emellertid inte samhället till last. (4Mo 35:26–28)

Syftet med straffen för stöld och skadegörelse var att den drabbade skulle få full  kompensation. Om tjuven inte kunde betala det fastställda beloppet kunde han säljas som slav, antingen till den som han hade stulit från eller till någon annan, så att han kunde ge den drabbade ersättning samtidigt som han arbetade för sitt uppehälle. Därigenom var han inte en börda för samhället, som fallet är när fängelsestraff tillämpas. Dessa lagar var rättvisa och bidrog samtidigt till att rehabilitera lagöverträdare. (2Mo 22:1–6)

Under den mosaiska lagen verkställdes dödsstraffen vanligtvis genom stening. (3Mo 20:2, 27) Ibland användes svärd, särskilt när det var många som skulle avrättas. (2Mo 32:27; 1Ku 2:25, 31, 32, 34) Om en hel stad avföll skulle alla som bodde i den dödas med svärd. (5Mo 13:15) I 2 Moseboken 19:13 anspelas det på att döda någon med spjut, lans eller möjligen pil och båge. (Jfr 4Mo 25:7, 8.) Halshuggning nämns också, men det är möjligt att själva avrättningen skedde på annat sätt och att man därefter högg huvudet av liken. (2Sa 20:21, 22; 2Ku 10:6–8) När det gällde de mer avskyvärda brotten föreskrev lagen att den skyldige skulle brännas eller hängas upp på en påle. (3Mo 20:14; 21:9; Jos 7:25; 4Mo 25:4, 5; 5Mo 21:22, 23) Som det framgår av de bibelställen som det hänvisas till verkställdes en sådan dom först sedan brottslingen hade dödats.

Krigsfångar avrättades vanligen med svärd om Gud hade befallt att de skulle vigas åt tillintetgörelse. (1Sa 15:2, 3, 33) De som gav sig frivilligt sattes att utföra tvångsarbete. (5Mo 20:10, 11) Äldre bibelöversättningar ger i 2 Samuelsboken 12:31 intrycket att David lät tortera invånarna i Rabba och Ammon, men som det framgår av nyare översättningar satte han dem helt enkelt till tvångsarbete. (Se NV, SFB, 2000.)

Kung Amazja av Juda störtade ner 10 000 man från Seir från en brant klippa, men detta straff var inte föreskrivet i lagen. (2Kr 25:12) Folket i Nasaret försökte göra samma sak med Jesus. (Lu 4:29)

Rättvisa skipades genom lagen om vedergällning (lika för lika) när någon uppsåtligt tillfogade andra skada. (5Mo 19:21) Bibeln berättar om åtminstone ett fall där denna lag tillämpades. (Dom 1:6, 7) Domarna måste emellertid med hjälp av bevisen avgöra om brottet var uppsåtligt eller om det var en olyckshändelse eller något som berodde på vårdslöshet. Ett undantag från lagen om vedergällning var den bestämmelse som gällde om en kvinna försökte hjälpa sin man under ett slagsmål genom att fatta tag i den andre mannens könsdelar. I ett sådant fall skulle inte hennes fortplantningsorgan skadas, men hennes hand skulle huggas av. (5Mo 25:11, 12) Denna bestämmelse visar vilket värde Gud tillmäter fortplantningsorganen. Den tog dessutom barmhärtigt hänsyn till att kvinnans man hade rätt att få barn med sin hustru.

I Mishna nämns fyra metoder att verkställa dödsstraff: stening, bränning, halshuggning och strypning. De tre sistnämnda metoderna var dock varken påbjudna eller godkända enligt den mosaiska lagen utan var en del av de traditioner som lades till och som var i strid med Guds bud. (Mt 15:3, 9) Ett exempel på de barbariska straffmetoder som infördes bland judarna är metoden att bränna den dömde till döds. ”Stadgan angående dem som skall brännas: Man placerar honom i dynga upp till knäna och lägger ett tygstycke av grovt material inuti ett stycke av mjukare material och virar det om halsen på honom. Den ene [dvs. ett av vittnena] drar den ena änden åt sitt håll och den andre [det andra vittnet] drar den andra änden åt sitt håll tills han öppnar munnen. En veke [enligt Gemara (52a) var den av bly] antänds och kastas in i munnen på honom, så att den kommer ner i magen och bränner hans inälvor.” (Sanhedrin 7:2; efter H. Danbys övers. till engelska)

Eftersom människan ända från början har varit underställd antingen Guds lag eller samvetets lag, som Gud har nedlagt i människan, har det alltid visat sig att ju närmare hon har hållit sig den sanna tillbedjan, desto mer resonliga och humana har de straff som föreskrivits i lagarna varit, och ju längre bort hon har avlägsnat sig från den, desto mer har hennes rättsuppfattning förvrängts. Det framgår tydligt när man jämför forntidens hedniska nationers lagar med Israels lagar.

Egyptisk lag. Man vet inte så mycket om de straff som egyptierna tillämpade. De utdömde prygel (2Mo 5:14, 16), dränkning (2Mo 1:22), halshuggning, varefter liket hängdes på en påle (1Mo 40:19, 22), avrättning med svärd, samt fängelsestraff (1Mo 39:20).

Assyrisk lag. I det assyriska väldet var straffen mycket stränga. Man utdömde dödsstraff, stympning (t.ex. att man skar av öron, näsa, läppar eller kastrerade den dömde), spetsning på en påle, förlust av rätten till begravning, prygel, betalning av en viss mängd  bly samt tvångsarbete åt kungen. Enligt assyrisk lag utlämnades en mördare till den mördades närmaste släkting, som fick välja mellan att ta mördarens liv eller egendom. Detta kunde leda till blodsfejder, eftersom kontrollen var bristfällig och det inte fanns någon anordning med tillflyktsstäder som i Israel. Om en kvinna begick äktenskapsbrott var det upp till hennes man att bestämma straffet. Han kunde döda henne, stympa henne eller straffa henne på något annat sätt som han fann för gott, eller så kunde han låta henne gå fri. Han skulle ge den man som hade begått äktenskapsbrott med henne samma straff som hon fick. Många krigsfångar flåddes levande, fick ögonen utstuckna, fick tungan utriven; de spetsades på pålar, brändes till döds eller dödades på andra sätt.

Babylonisk lag. Hammurabis lag (som inte är en systematisk lagsamling i nutida mening) bygger visserligen på äldre lagstiftning men är snarare en samling beslut eller beskrivningar av tidigare fall. Den skrevs från början på lertavlor och överfördes senare (kanske med ett annat skrivsätt) till en stele i Marduks tempel i Babylon. Förmodligen fanns det kopior av den i andra städer. En erövrare förde senare stelen till Susa, där den återfanns 1902.

Var Hammurabis lag en föregångare till den mosaiska lagen?

Till skillnad från den mosaiska lagen fastställer inte Hammurabis lag principer. Den har uppenbarligen varit avsedd att hjälpa domarna att avgöra vissa saker genom att ge dem prejudikat från tidigare fall eller föreskriva ändringar av tidigare domslut för att visa hur liknande saker borde avgöras i framtiden. Hammurabis lag föreskriver till exempel inget straff för mord eftersom det redan fanns ett allmänt vedertaget straff för det, och samma sak gällde utan tvivel andra vanliga brott. Hammurabi försökte således inte åstadkomma en heltäckande lagsamling. Alla paragrafer i lagen börjar på ungefär samma sätt: ”Om en man har ...” Eftersom den behandlar konkreta fall snarare än fastställer principer, visar den bara hur man bör döma under vissa omständigheter. Den bygger till största delen på redan existerande lagar och syftar till att täcka in vissa svåra problem som förekom i dåtidens Babylonien.

Innehållet i Hammurabis lag visar att den inte alls var någon föregångare till den mosaiska lagen. Hammurabis lag föreskrev till exempel följande: ”Om det är husägarens son som dör [för att en byggmästare har byggt så dåligt att huset störtar samman och orsakar att sonen till husägaren dör] dödar man byggmästarens son.” (Mesopotamien, M. Trolle Larsen, sp. 115, § 230) I den lag som Gud gav genom Mose sägs det däremot: ”Fäder skall inte dödas för sina barns skull, och barn skall inte dödas för sina fäders skull.” (5Mo 24:16) Straffet för stöld av värdesaker var vanligtvis inte ersättningsskyldighet, som i den mosaiska lagen, utan döden. Vid vissa fall av stöld krävdes ersättning till ett värde som var 30 gånger så stort som värdet av det stulna. Om tjuven inte kunde betala detta skulle han dödas. Nebukadnessar lät hugga människor i stycken och kunde också låta bränna de dömda levande, som i fallet med de tre unga hebréer som kastades levande i den överhettade ugnen. (Dan 2:5; 3:19, 21, 29; Jer 29:22)

Persisk lag. Under medern Darius styre blev Daniel dömd till att kastas i lejongropen, och kungen vedergällde dem som falskeligen hade anklagat Daniel genom att låta dem, deras söner och deras hustrur dö på detta sätt. (Dan 6:24) Längre fram lät den persiske kungen Artaxerxes meddela Esra att han kunde döma alla som inte lydde Esras Guds lag eller kungens lag och att domen skulle verkställas omgående, ”antingen den lyder på död eller förvisning eller penningböter eller fängelse”. (Esr 7:26) De båda dörrvaktare som hade sökt bära hand på Ahasveros lät han hänga på var sin påle, och Haman lät han hänga på en påle som var 50 alnar (22 m) hög. (Est 2:21–23; 7:9, 10)

Man har funnit några få tavlor med lagar som stiftats av den persiske kungen Darius I. Enligt dessa lagar skulle en man som angrep någon annan med ett vapen och skadade eller dödade honom straffas med mellan 5 och 200 piskrapp. Ibland spetsades brottslingen på en påle. Enligt grekiska skribenter som omtalar persiska lagar straffades brott som berörde staten, kungen, kungafamiljen eller kungens egendom vanligtvis med döden, och dödsstraffet verkställdes ofta på ett grymt sätt. Man vet inte så mycket om straffen för vanliga brott, men det verkar som om det var vanligt att hugga av händer eller fötter på brottslingar eller sticka ut ögonen på dem.

 Andra folk i Mellanöstern. De icke-israelitiska folk som bodde i och i närheten av det utlovade landet satte människor i fängelse, slog dem i bojor, stympade dem, stack ut ögonen på dem, högg ner krigsfångar med svärd, skar upp havande kvinnor och slog ihjäl deras små barn mot murar eller stenar. (Dom 1:7; 16:21; 1Sa 11:1, 2; 2Ku 8:12)

Romersk lag. Förutom avrättning med svärd, till exempel genom halshuggning (Mt 14:10), var några av de vanligaste straffen att brottslingen pryglades, gisslades med en piska, vars remmar ibland hade knutar och ben- eller metallbitar eller vassa krokar i ändarna, hängdes, störtades ner från en hög klippa, dränktes, revs ihjäl av vilda djur på arenan, tvingades delta i gladiatorspel eller brändes ihjäl. Fångar sattes ofta i stocken (Apg 16:24) eller kedjades fast vid de soldater som vaktade dem (Apg 12:6; 28:20). Lagarna lex Valeria och lex Porcia fritog romerska medborgare från gissling – lex Valeria när medborgaren vädjade till folket och lex Porcia utan någon sådan vädjan.

Grekisk lag. I många fall tillämpade grekerna samma straff som romarna. Brottslingar störtades ner från en klippa eller ner i en djup håla, pryglades till döds, dränktes, förgiftades eller avrättades med svärd.

Ytterligare upplysningar finns i artiklarna om respektive brott och straffmetod.