Det hebreiska ordet be’ẹr, som återges med ”brunn”, betecknar vanligtvis en grop eller ett hål som grävts i marken för att hämta upp grundvatten. Ordet be’ẹr förekommer i många ortnamn, till exempel Beer-Lahaj-Roi (1Mo 16:14), Beersheba (1Mo 21:14), Beer (4Mo 21:16–18) och Beer-Elim (Jes 15:8). Ordet kan också betyda ”grop” (1Mo 14:10), och i Psalm 55:23 och 69:15 verkar ”grop” och ”brunn” beteckna graven. Det används metaforiskt om en hustru eller en älskad kvinna. (Ord 5:15; HV 4:15) Orden i Ordspråksboken 23:27, där den främmande kvinnan liknas vid en trång brunn, kan anspela på att det ofta innebar svårigheter att hämta vatten från en sådan brunn, eftersom lerkrukorna lätt slogs sönder mot brunnens insida. (Se KÄLLA.)

I länder med långa torrperioder, särskilt i ökenområden, har brunnar sedan urminnes tider varit av stor betydelse. Förr i tiden ansåg man tydligen att det var en kränkning av äganderätten om någon använde en brunn utan lov. (4Mo 20:17, 19; 21:22) Eftersom det var ont om vatten och förbundet med mycket arbete att gräva en brunn, var brunnar högt värderad egendom. Frågan om vem som hade äganderätten till en brunn var ofta orsak till konflikter och stridigheter. Det var därför som patriarken Abraham vid ett tillfälle fick det formellt fastslaget att han ägde en brunn i Beersheba. (1Mo 21:25–31; 26:20, 21) Efter Abrahams död nonchalerade emellertid filistéerna hans son Isaks rättigheter som arvinge och täppte till de brunnar som Abrahams tjänare hade grävt. (1Mo 26:15, 18)

Brunnar var ofta omgivna av en låg mur och övertäckta av stora stenar, utan tvivel för att hålla vattnet rent och för att hindra att djur och människor föll ner i dem. (1Mo 29:2, 3; 2Mo 2:15, 16) I anslutning till vissa brunnar fanns det hoar och rännor, och i dem kunde man ge husdjuren vatten. (1Mo 24:20; 2Mo 2:16–19) I Palestinas bergstrakter högg man ut brunnar i kalkstenen, och ofta var trappsteg som ledde ner till vattnet inhuggna i berget. I några brunnar behövde den som skulle hämta vatten bara gå nerför trappan och sänka ner kärlet direkt i vattnet. Om brunnen däremot var mycket djup drog man ofta upp vattnet med hjälp av ett läderämbar (4Mo 24:7) eller en lerkruka (1Mo 24:16) som satt fast i ett rep.

Det grekiska ordet för ”brunn” är frẹar. Aposteln Johannes använder det i sitt evangelium om brunnen vid Jakobs källa, där Jesus talade med den samariska kvinnan. (Joh 4:11, 12) I Uppenbarelseboken används det i uttrycket ”avgrundens brunn”, det bottenlösa djup som gräshopporna kommer upp ifrån. (Upp 9:1–3) Ordet frẹar används således både om en grävd brunn och om en djup grop eller avgrund. (Se AVGRUND; JAKOBS KÄLLA; TARTAROS.)