Plundringsgods som erövrats från en besegrad fiende eller, mer sällan, föremål som stulits av rövare. (Lu 11:21, 22) Även om israeliterna tog byte från sina besegrade fiender, var det inte det som var motivet till att de förde krig. Bytet utgjorde emellertid en del av Jehovas belöning till dem därför att de gjorde hans vilja och verkställde hans domar.

Sedan Abraham befriat Lot från Kedorlaomers styrkor vägrade han att av kungen i Sodom ta emot något av bytet för egen del, så att ingen skulle kunna säga att det var Sodoms kung och inte Jehova som hade gjort Abraham rik. (1Mo 14:1–24; Heb 7:4)

Delning av byte. När israeliterna tog hämnd på midjaniterna för att de hade varit orsak till många israeliters synd och död (4Mo 25) blev bytet stort. Det delades upp så att de 12 000 som tog del i striden fick den ena hälften och de som stannat hemma den andra. Sedan gick en femhundradel från krigsmännens hälft till prästerna, och en femtiondel av den andra hälften till leviterna. Soldaterna gav frivilligt mycket av guldet som de hade tagit som byte, i synnerhet smycken och prydnadsföremål, till helgedomen som ett uttryck för uppskattning av att Jehova hade beskyddat dem i striden så att inte en enda man gick förlorad. (4Mo 31:3–5, 21–54)

Det är inte säkert att bytet delades upp på exakt samma sätt i senare fall, men det verkar ändå som om det här tillvägagångssättet bildade ett visst mönster. (1Sa 30:16–20, 22–25; Ps 68:12) Längre fram, under kungatiden, togs en del av bytet undan till kungen eller till helgedomen. (2Sa 8:7, 8, 11, 12; 2Ku 14:14; 1Kr 18:7, 11)

Vid erövringen av Kanaan. Städerna i de sju kanaaneiska nationerna skulle vigas åt tillintetgörelse. Alla invånare skulle dödas, och det var bara husdjur och annat som israeliterna kunde ta som byte. (5Mo 20:16–18; 7:1, 2; Jos 11:14) Som en förstling av erövringarna i Kanaan var Jeriko ett undantag. Det enda israeliterna tog vara på var föremål av metall, som skänktes till helgedomen. (Jos 6:21, 24) Rahab och hennes hushåll skonades på grund av hennes tro. (Jos 6:25) Om städer i andra nationer måste intas med vapenmakt skulle jungfrur och barn skonas. (5Mo 20:10–15) Allt som togs som byte skulle renas: Tyg, skinn eller trä skulle tvättas, medan föremål av metall skulle renas med eld. (4Mo 31:20–23)

Avfälliga städer. Städer i Israel som blev avfälliga skulle bli fullständigt utplånade tillsammans med alla sina invånare. Bytet skulle brännas på torget, och staden skulle bli ”en ruinhög till oöverskådlig tid”. (5Mo 13:12–17)

Kristus tar byte från Satans hus. När Jesus Kristus var på jorden kunde han ta byte från eller ”plundra” Satans hus genom att befria dem som hölls i fångenskap av demoner och bota de sjukdomar som demonerna hade orsakat dem. (Mt 12:22–29) Dessutom sägs det att ”när han steg upp i höjden förde han bort fångar; han gav gåvor i form av människor”. Dessa förde han bort så att de inte längre stod under Satans myndighet, och han gav dem som gåvor för att bygga upp församlingen. (Ef 4:8, 11, 12)

Anhängare av falsk religion. Kristus sade att de skriftlärda och fariséerna precis som rövare var ”fulla av rofferi”, tydligtvis i den bemärkelsen att de utövade utpressning mot änkor och andra försvarslösa människor och även i den bemärkelsen att de hade ”tagit bort kunskapens nyckel” och hållit folket i religiöst slaveri. (Mt 23:25; Lu 11:52) Judarnas religiösa ledare bar också en stor del av ansvaret för att de kristnas tillhörigheter rövades bort. (Heb 10:34)