Konstgjort hålrum under markytan som vanligtvis används till lagring av vatten. Till skillnad från brunnar, som grävs för att hämta upp grundvatten, är cisterner konstruerade för att samla upp och hålla regnvatten eller vatten som rinner från källor. Cisterner är inte öppna som dammar, utan vanligtvis övertäckta. Det hebreiska ordet bōr, som återges med ”cistern”, används om cisterner både med och utan vatten. (1Mo 37:20–29; 2Sa 23:20) Det återges även med ”fängelsehåla” och ”grop” när cisternen används som fängelse (1Mo 40:15; Sak 9:11) och med ”gravens djup” när det avser eller används parallellt med ”Sheol” (Ps 30:3; Ord 1:12; Hes 31:14, 16).

I det utlovade landet var cisterner livsviktiga. De var många gånger den enda möjligheten att trygga vattenförsörjningen, eftersom det inte fanns så många brunnar och källor i bergstrakterna, och de som fanns torkade ofta ut mot slutet av sommaren. Dessa uthuggna cisterner gjorde det även möjligt för samhällen att bildas på platser där vattentillgången i annat fall var för knapp, som i Negev. Jehova lovade sitt folk att de skulle finna redan uthuggna vattencisterner när de kom in i det utlovade landet. (5Mo 6:10, 11; Neh 9:25) Det sägs om kung Ussia att han högg ut ”många cisterner” i hela Juda. (2Kr 26:1, 10) Från övre Galileen ner till Negev fanns det bokstavligt talat tusentals cisterner. Många av dessa har nu upptäckts; på vissa platser ligger de mycket tätt. Det verkar som om varje hushåll föredrog att ha sin egen cistern, och detta var också fallet bland moabiterna. Enligt Mesastenen, som är från 800-talet f.v.t., sade den moabitiske kungen Mesa: ”Det fanns inga cisterner i staden Qorchah,  och jag sa till hela folket: ’Var och en bygge sin egen cistern i sitt eget hus!’” (Illustrerat Bibellexikon, 1988, bd 5, sid. 39) Sanherib försökte locka Jerusalems invånare att kapitulera och lovade att om de gjorde det skulle var och en av dem få dricka ”vattnet ur sin egen cistern”. (2Ku 18:31; Jes 36:16)

Cisterner höggs vanligtvis ut i berggrunden. Om den var fast och utan sprickor, var risken att vattnet skulle sippra ut liten, men i den porösa kalksten som är så vanlig i Palestina var det nödvändigt att putsa väggarna invändigt med murbruk för att göra cisternen vattentät. Cisterner som grävdes ut i jorden bekläddes med tegel eller sten och putsades sedan för att väggarna skulle bli vattentäta. Dessa cisterner var i regel päronformade – bredare nertill och avsmalnande upptill; ibland var öppningen endast 30–60 cm i diameter. När man utvidgade eller anpassade naturligt förekommande grottor för att använda dem som cisterner, lät man pelare som höggs ut i berggrunden stötta taket, eller också byggde man valv i cisternen som förstärkning, vilket man har gjort i några av de cisterner man har funnit i Negev. Kanaler i bergssluttningen ledde in regnvatten i dessa underjordiska reservoarer.

I Predikaren 12:6 nämns ”vattenhjulet till cisternen”, men vanligtvis hämtades vattnet upp med hjälp av krukor som hängde i ett rep. Ibland gick sådana krukor sönder, och det förklarar varför man har funnit lerskärvor på bottnen av de flesta cisterner. Den uråldriga seden att kasta jord i en cistern med stillastående eller förorenat vatten för att få smutsen att sjunka till botten är utan tvivel en förklaring till varför många cisterner delvis är fyllda med jord. För att vattnet inte skulle förorenas och för att förhindra att människor eller djur föll ner i cisternen täckte man över öppningen. Men om ett djur eller en människa föll ner i en cistern som inte var täckt och dog, blev vattnet inte ceremoniellt orent; däremot blev den som tog bort den döda kroppen oren. (2Mo 21:33; 3Mo 11:35, 36) Att cisternen var täckt bidrog också till att vattnet hölls svalt och till att avdunstningen minskade. (Jer 6:7) En del stora cisterner hade flera öppningar där vattnet kunde hämtas upp. I cisterner som var mycket stora och djupa fanns det trappor som ledde ner i dem, ibland ända till 30 m eller mer.

Andra användningsområden. I en del fall har cisterner använts till annat än att lagra vatten. Om de var skyddade mot fukt, råttor och insekter, utgjorde de i torra områden utmärkta lagerutrymmen för spannmål, och de var också lätta att kamouflera, så att tjuvar inte skulle upptäcka dem. Somliga cisterner som man funnit i områden där det inte finns någon naturlig vattenkälla byggdes uppenbarligen främst som spannmålsmagasin. Tomma cisterner användes ibland som fängelser. (Sak 9:11) Josef blev kastad i en sådan cistern av sina bröder (1Mo 37:20–24), och senare sattes han i en fängelsehåla (ordagr.: ”cistern”) i Egypten (1Mo 40:15, not; 41:14). Den tionde plågan över Egypten drabbade ”den förstfödde av fången som var i fängelsehålan [ordagr.: ”cisternhuset”]”. (2Mo 12:29) Jeremia spärrades in i ”cisternhuset” och kastades senare i en dyig cistern. (Jer 37:16; 38:6–13) När israeliterna en gång flydde från filistéerna var det några som gömde sig i cisterner, och en annan gång användes Asas stora cistern som massgrav för 70 lik. (1Sa 13:6; Jer 41:4–9) På grund av sin permanenta karaktär tjänade en del cisterner som geografiska riktmärken. (1Sa 19:22; 2Sa 3:26; 2Ku 10:14)

Bildspråk. På två ställen i Bibeln används ordet ”cistern” bildligt. Jehova säger att de som har övergett honom för att söka skydd och hjälp på annat håll egentligen har övergett ”källan med levande vatten, för att hugga ut åt sig cisterner, spruckna cisterner, som inte kan hålla vatten”. (Jer 2:13, 18) Salomo uppmanade till äktenskaplig trohet med orden: ”Drick vatten ur din egen cistern.” (Ord 5:15)