[Claudius] Roms fjärde kejsare.

Han var son till Tiberius bror Drusus och farbror till Caligula, som han efterträdde på tronen år 41 v.t. Claudius hade ingen stark  fysik och ingen stark vilja. Trots att han var intresserad av historia och av att skriva och ägna sig åt annan akademisk verksamhet, ansåg hans föregångare att han var för obegåvad för att överta regeringsmakten och föredrog därför andra som tronföljare. Men under det tumult som följde efter lönnmordet på Caligula fick pretoriangardet övertaget och lät utropa Claudius till kejsare. En av dem som stödde Claudius i denna maktkamp var Herodes Agrippa I, och Claudius belönade honom genom att befästa hans kungadöme och även ge honom områdena Judeen och Samarien. Claudius lyckades också vinna senatens gunst. Enligt vissa uppgifter förgiftade hans fjärde hustru honom med en svamprätt år 54, i hans 14:e regeringsår. Därefter kom Nero till makten.

Profeten Agabos förutsade ”att en stor hungersnöd skulle komma över hela den bebodda jorden”, och ”den inträffade också på Claudius tid”. Detta fick de kristna i Antiokia att ”sända understöd” till sina bröder i Jerusalem och Judeen. (Apg 11:27–30) Josephus nämner en sådan hungersnöd i Palestina under Claudius regering och kallar den för ”den stora hungersnöden”, och den dateras till omkring år 46. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], XX, 49–53 [ii, 5]; XX, 101 [v, 2])

I Bibeln sägs det att Claudius gav ”order om att alla judar skulle bege sig av från Rom”. Detta dekret utfärdades i hans nionde regeringsår, dvs. år 49 eller i början av år 50. Den romerske levnadstecknaren och historikern Suetonius bekräftar att Claudius fördrev judarna från Rom. (Kejsarbiografier, 2001, sid. 249 [Claudius, 25]) Som en följd av denna utvisningsorder lämnade två kristna judar, Aquila och Priscilla, Rom och reste till Korinth, där de strax efter sin ankomst träffade aposteln Paulus, som troligtvis kom dit under hösten år 50. (Apg 18:1–3) I början av sin regering var Claudius vänligt inställd till judarna. Han befallde till och med att man skulle visa dem tolerans, och han gav dem vissa friheter i riket. Men det verkar som om många judar i Rom var upproriska, vilket resulterade i att Claudius fördrev dem från staden.