[Cornẹlius]

En officer vid Italiska truppstyrkan. Han var centurion och förde således befäl över 100 soldater. (Se OFFICER.) Han var stationerad i Caesarea och hade ett eget hus där. Hans romerska namn kan tyda på att han tillhörde en överklassfamilj i Rom. Cornelius var ”en gudhängiven man”, och han ”lämnade många barmhärtighetsgåvor till folket och frambar ständigt ödmjuk bön till Gud”. Han var, som de sade, ”en rättfärdig man som fruktar Gud”, en man som ”är väl omtalad av hela den judiska nationen”. På hösten år 36 fick han i en syn se en ängel, som sade: ”Dina böner och barmhärtighetsgåvor har stigit upp till ett minne inför Gud.” Ängeln uppmanade också Cornelius att sända bud till Joppe och kalla till sig Petrus. (Apg 10:1–22)

När Petrus kom sade Cornelius till honom i närvaro av sina ”släktingar och närmaste vänner”: ”Så är vi alla i denna stund här inför Gud för att höra allt som du har blivit befalld av Jehova att säga.” (Apg 10:24, 33) ”Medan Petrus ännu talade ... föll den heliga anden på alla som hörde ordet.” De som var med vid det här tillfället, bland vilka Cornelius var den mest framträdande, blev därmed de första oomskurna icke-judar som fick ”den heliga andens fria gåva”. (Apg 10:44, 45) Omedelbart efter detta blev de döpta i vatten. Därefter ges det inga fler upplysningar om Cornelius liv och verksamhet.

Varför var Cornelius omvändelse en sådan anmärkningsvärd händelse?

Cornelius kände till profeternas skrifter, gav barmhärtighetsgåvor till judarna, fruktade Gud, bad ständigt till honom och använde namnet Jehova, men han var inte en proselyt som tillhörde det judiska samhället, som några hävdar. Det framgår tydligt av Bibeln att denne officer var en oomskuren icke-jude i fullaste bemärkelse. Om Cornelius hade varit proselyt skulle Petrus inte ha sagt att det var olagligt för honom, en jude, att umgås med denne ”man av ett annat folk”, med tanke på vad lagen sade om bofasta främlingar. (3Mo 19:33, 34; Apg 10:28) Om han hade varit proselyt skulle de sex andra judar som var tillsammans med Petrus inte ha blivit ”förundrade” över att se den heliga anden utgjutas ”över folk av nationerna”. (Apg 10:45; 11:12) Och om Cornelius hade varit proselyt skulle ”de som var anhängare av omskärelsen” inte ha haft anledning att tvista med Petrus om att han hade gått hem till Cornelius. (Apg 11:2)

Cornelius var i själva verket den förste oomskurne icke-juden som blev kristen. Detta visade att det från och med då inte längre var nödvändigt för icke-judar att bli judiska proselyter, som den etiopiske eunucken, innan de kunde bli medlemmar av den kristna församlingen. Denna historiska händelse fick Petrus att säga: ”Jag inser i sanning att Gud inte är partisk, utan han tar emot den som fruktar honom och som gör det som är rättfärdigt, vilken nation han än tillhör.” (Apg 10:34, 35) Vid pingsten var Petrus den förste som gav judarna tillträde till Vägen, och nu var  han den förste som förmedlade goda nyheter om räddning till oomskurna icke-judar. Jakob bekräftade också att detta var ”första gången” som Gud vände sin uppmärksamhet till ”nationerna”. (Apg 15:7, 14)