[Cỵpern]

En ö i nordöstra Medelhavet. Ön ligger 70 km från Kilikiens kust i Mindre Asien och 100 km från Syriens kust. Cypern är den tredje största ön i Medelhavet efter Sicilien och Sardinien. Ön är 160 km lång, om man bortser från en smal halvö som sträcker sig ytterligare 72 km ut i havet från det nordöstra hörnet. Ön är 97 km som bredast. Troodosbergen i sydväst har den högsta toppen, Olympus, som reser sig 1 951 m över havet. Ett annat bergmassiv sträcker sig längs den norra kusten, och mellan de båda bergmassiven ligger centralslätten. På vintern är det snö på bergstopparna, och på sommaren är slätterna varma och torra. Från forna tider har ön varit känd för sina rikliga kopparförekomster, och öns namn har också gett namn åt denna metall. (Ordet ”koppar” kommer från latinets cuprum, som ursprungligen betydde ”[metall] från Cypern”.)

Historiska vittnesbörd pekar huvudsakligen på att Cypern är det ”Kittim” som omtalas i de hebreiska skrifterna. (Jes 23:1, 12; Dan 11:30) Ön var inte bara känd för sin koppar utan också för sitt fina timmer, i synnerhet cypressträ, som tydligen exporterades till Tyros på den feniciska kusten för att användas till skeppsbygge. (Hes 27:2, 6)

På grund av sambandet med Bibelns Kittim kan man förvänta att den ursprungliga befolkningen på Cypern hade någon anknytning till Grekland. (Se 1Mo 10:4; Javan var stamfar till jonierna, de tidiga grekerna.) Och som det framkommer under uppslagsordet KITTIM fanns det mycket riktigt en sådan anknytning.

Kungarna i Cyperns stadsstater allierade sig med Alexander den store efter hans seger i slaget vid Issos 333 f.v.t. Efter Alexanders död fick den ptolemeiska dynastin i Egypten herraväldet över ön, och den förblev i stort sett under egyptiskt herravälde fram till år 58 f.v.t., då den annekterades av romarna. Även om det inte uttryckligen nämns, var cypriotiska judar sannolikt närvarande i Jerusalem vid pingsthögtiden år 33.  Leviten Josef, mer känd under namnet Barnabas, var född på Cypern. (Apg 4:36)

Kristendomen. På grund av den förföljelse som bröt ut mot de kristna efter det att Stefanus hade lidit martyrdöden skingrades lärjungarna, och några av dem färdades till Cypern, där de vittnade för de judar som var bosatta där. Somliga kristna från Cypern reste till staden Antiokia vid Syriens kust, mitt emot Cypern, och predikade med gott resultat för dem som i likhet med dem själva var grekisktalande. (Apg 11:19, 20) När Paulus och Barnabas, åtföljda av Johannes Markus, sändes ut från Antiokia på sin första missionsresa (ca år 47–48), var deras första distrikt Cypern, som Barnabas kom ifrån. När de kom till den betydande handelsstaden Salamis på öns östkust, fann de mer än en synagoga, vilket tyder på att det fanns en relativt stor judisk befolkning i staden. När de hade förkunnat Guds ord där färdades de över hela ön till Pafos på västkusten, som då var den romerska provinshuvudstaden. Här träffade de prokonsuln Sergius Paulus, som var intresserad av budskapet, och trollkarlen Elymas (Bar-Jesus), som motarbetade dem. (Apg 13:1–12)

Historikern Lukas omnämnande av en prokonsul på Cypern är korrekt. Ön hade år 22 f.v.t. blivit underställd den romerska senaten, och den högsta myndighetspersonen på ön hade därför inte längre titeln legat utan prokonsul, en titel som innehades av den ståthållare som styrde på senatens vägnar.

Från Pafos hamn seglade Paulus och hans följeslagare till Pamfylien på Mindre Asiens kust. (Apg 13:13) Omkring två år senare återvände Barnabas till sina hemtrakter tillsammans med Johannes Markus för att fortsätta med predikoarbetet där, medan Paulus gav sig i väg på sin andra missionsresa genom Mindre Asien (ca år 49). (Apg 15:36–41) Mot slutet av Paulus tredje missionsresa (ca år 56), då han seglade från Patara på Mindre Asiens sydvästra kust på väg till Fenicien, fick han ”sikte på Cypern” men lämnade ön bakom sig ”på vänster hand” och passerade tydligtvis öns sydvästra kust på väg mot Tyros. (Apg 21:1–3) När Paulus kom till Jerusalem inte långt därefter var han gäst hemma hos Mnason, som liksom Barnabas var från Cypern. (Apg 21:15, 16) Under Paulus resa till Rom seglade skeppet ”i lä av Cypern”, eftersom det ”hade motvind”. De rådande vindarna under den tiden på året är västliga och nordvästliga. Eftersom det skulle ha varit svårt att kryssa över öppet hav, seglade man tydligen runt Cyperns östra del och sedan längs Mindre Asiens kust, där landbrisen bidrog till att föra dem vidare västerut. (Apg 27:4, 5, 9, 12)