[Cỵrus] Cyrus (grek.: Kyros)

grundade det persiska riket och erövrade Babylon. Han kallas ”Cyrus den store”, ett uttryck som skiljer honom från hans farfar, Cyrus I.

Enligt det kilskriftsdokument som kallas Cyruscylindern sade Cyrus (II) följande sedan han hade erövrat det babyloniska väldet: ”Jag är Cyrus, världens kung, den store kungen, den rättmätige kungen, kung av Babylon, kung av Sumer och Akkad, kung över (jordens) fyra hörn, son till Kambyses (Ka-am-bu-zi-ia), den store kungen, kung av Anshan, sonson till Cyrus [I], ... avkomling av Teispes ... av en släkt (som) alltid (har utövat) kungamakt.” (Ancient Near Eastern Texts, utgiven av J. B. Pritchard, 1974, sid. 316) Detta citat visar att Cyrus härstammade från kungarna i Anshan, en stad eller ett område vars läge är relativt osäkert, men de flesta menar att det låg öster om Elam. Den kungasläkt det är fråga om kallas akemeniderna efter Achaemenes, Teispes far.

Det är inte mycket man känner till om Cyrus II:s tidiga år. Man är huvudsakligen hänvisad till tämligen fantasifulla berättelser skrivna av Herodotos (en grekisk historiker på 400-talet f.v.t.) och Xenofon (en annan grekisk historiker, som levde ca 50 år senare). Båda berättar dock att Cyrus var son till den persiske kungen Kambyses och hans hustru Mandane, som var dotter till Astyages, medernas kung. (Herodotos historia, 2000, sid. 64; En persisk furstes uppfostran [Kyrou paideia], 1998, I, 2, 1) Men enligt Ktesias, en annan grekisk historiker från samma period, var Cyrus inte förenad med mederna genom blodsband. Ktesias hävdar i stället att Cyrus blev Astyages svärson genom att gifta sig med hans dotter Amytis.

Cyrus efterträdde sin far Kambyses I som kung över Anshan, som då var underlagt den mediske kungen Astyages. Diodorus (1:a årh. f.v.t.) anger att Cyrus regeringstid började i det första året av den 55:e olympiaden, dvs. 560/559 f.v.t. Herodotos berättar att Cyrus gjorde uppror mot det mediska herraväldet och att han vann en lätt seger och kunde inta medernas huvudstad, Ekbatana, tack vare att de mediska styrkorna övergav Astyages. Nabonidkrönikan berättar att kung Ishtuwegu (Astyages) ”samlade sina styrkor och drog mot Cyrus, Anshans kung, för att mö[ta honom i ett slag]. Ishtuwegus här gjorde uppror mot honom och över[lämnade honom] till Cyrus i bojor.” (Ancient Near Eastern Texts, sid. 305) Cyrus lyckades vinna medernas lojalitet, och därefter stred mederna och perserna enade under hans ledning. Under de följande åren ryckte Cyrus fram för att lägga under sig den västra delen av medernas rike och trängde ända fram till det lydiska rikets östra gräns vid floden Halys i Mindre Asien.

Cyrus besegrade därefter den rike kung Kroisos (Krösus) av Lydien och intog Sardes. Han kuvade sedan de joniska städerna och lade hela Mindre Asien under persiskt herravälde. Inom några få år hade Cyrus därigenom blivit Babylons och den babyloniske kungen Nabonids störste rival.

Erövringen av Babylon. Cyrus förberedde sig nu för en konfrontation med det mäktiga Babylon, och det är särskilt från denna tid och framåt som han förekommer i uppfyllelsen av Bibelns profetior. I Jesajas inspirerade profetia om återställelsen av Jerusalem och templet nämndes denne persiske härskare som den som var utvald av Jehova Gud till att störta Babylon och befria de landsflyktiga judarna. (Jes 44:26–45:7) Trots att den här profetian skrevs mer än 150 år innan Cyrus kom till makten och trots att Juda tydligen blev ödelagt innan Cyrus ens var född, tillkännagav Jehova att Cyrus skulle tjäna som hans ”herde” till nytta för det judiska folket. (Jes 44:28; jfr Rom 4:17.) Eftersom Cyrus således var utvald på förhand, kallades han Jehovas ”smorde” (hebr.: mashịach, messias; grek.: khristọs, kristus). (Jes 45:1) Att Gud kallade Cyrus vid namn (Jes 45:4) i detta tidiga skede betyder inte att han gav honom hans namn vid födseln, utan att han i förväg visste att en man med detta namn skulle framträda. Han kallade alltså inte en anonym  och okänd person, utan han kallade en särskild man som han nämnde vid namn.

Utan att Cyrus, som sannolikt var anhängare av zoroastrismen, var medveten om det hade Jehova Gud bildligt talat ”fattat tag i” hans ”högra hand” för att leda eller styrka honom, spänna bältet om honom och jämna ut vägen framför honom, så att han skulle kunna fullborda Guds avsikt: erövringen av Babylon. (Jes 45:1, 2, 5) Som den som ”från början berättar om slutet och från svunnen tid om de ting som inte har skett” hade den allsmäktige Guden låtit förhållandena på jorden utveckla sig så att hans beslut kunde genomföras. Han hade kallat på Cyrus ”från soluppgången”, dvs. från Persien (öster om Babylon), där Cyrus favorithuvudstad, Pasargadae, låg. Cyrus skulle vara som en ”rovfågel” som snabbt slog ner på Babylon. (Jes 46:10, 11) Det är värt att lägga märke till att ”perserna bar en örn som var fäst vid änden på en lans och att solen, som de betraktade som sin gudom, också var representerad på deras standar, vilka ... vaktades med största hängivenhet av härens tappraste män”. (The Encyclopædia Britannica, 1910, bd X, sid. 454)

Hur ledde Cyrus bort vattnet i Eufrat?

I Bibelns profetior om Cyrus erövring av Babylon förutsades det att floderna skulle torka ut, att portarna inte skulle vara stängda, att staden skulle invaderas plötsligt och att Babylons krigare inte skulle göra motstånd. (Jes 44:27; 45:1, 2; Jer 50:35–38; 51:30–32) Herodotos berättar att Babylon omgavs av en djup och bred vallgrav och att man kom in i staden genom en rad portar av brons (eller koppar) i de inre murarna längs Eufrat, som delade staden i två delar. I sin beskrivning av belägringen säger Herodotos om Cyrus: ”Genom en kanal ledde han floden in i sjön [den konstgjorda sjö som drottning Nitokris tidigare lär ha anlagt], som då var ett träsk. När vattnet i floden rann undan, blev det således möjligt att gå över den gamla strömfåran. När detta var gjort och floden Eufrats vatten hade sjunkit, så att det ungefär räckte upp till halva låret på en man, ryckte perserna fram, som var uppställda just för detta ändamål, genom strömfåran in i Babylon. Om nu babylonierna hade märkt det i förväg eller fått veta, vad Kyros förehade, hade de kunnat låta perserna komma in i staden och sedan ömkligen förgjort dem. De hade blott behövt stänga alla portarna ned till floden och så själva stigit upp på murarna, som gick utmed flodens bräddar, så hade de fångat dem såsom i en ryssja. Nu däremot kom perserna oförmodat över dem. Det berättas av invånarna, att när de yttersta delarna av staden blivit tagna, visste de babylonier, som bodde mitt i staden inte alls, att deras stad var tagen – så stor var den. De råkade händelsevis fira en högtid, och de dansade nu under tiden och festade, till dess de till sist nogsamt fick veta vad som hänt. [Jfr Dan 5:1–4, 30; Jer 50:24; 51:31, 32.] Detta var det sätt varpå staden Babylon då för första gången blev intagen.” (I, 191, 192; i den sv. utgåvan Herodotos historia, 2000, sid. 96, 97)

Xenofons berättelse stämmer i stora drag med Herodotos skildring, men avviker något när det gäller vissa detaljer. Xenofon säger att Cyrus betraktade det som närmast omöjligt att storma Babylons väldiga murar och berättar sedan hur Cyrus belägrade staden och ledde bort vattnet i Eufrat med hjälp av diken. Medan invånarna i staden festade sände han upp sina trupper längs flodbädden och in genom murarna. Under ledning av Gobryas och Gadatas överrumplade de vakterna och trängde in i palatset genom portarna. På en enda natt hade ”staden intagits och kungen dödats”, och de babyloniska soldater som befann sig på borghöjderna överlämnade sig på morgonen. (En persisk furstes uppfostran [Kyrou paideia], 1998, VII, 5, 33; jfr Jer 51:30.)

Den judiske historikern Josephus återger en berättelse om Cyrus erövring skriven av den babyloniske prästen Berossos (som levde på 200-talet f.v.t.). Den lyder: ”I det 17:e året av hans [Nabonids] regering drog Cyrus ut från Persien med en stor här, och sedan han hade erövrat resten av riket ryckte han fram mot Babylonien. Nabonid underrättades om hans framryckning och drog ut med sin här för att strida mot honom, men blev besegrad och flydde därefter med några få följeslagare och stängde in sig i staden Borsippa [Babylons tvillingstad]. Cyrus intog Babylon, och sedan han hade gett order om att stadens yttermurar skulle rivas därför att de gav ett skräckinjagande intryck, fortsatte han till Borsippa för att belägra Nabonid. Nabonid överlämnade sig utan att vänta på en belägring och blev därför vänligt behandlad av Cyrus, som sände bort honom från Babylonien och lät honom bosätta sig i Karmanien. Där tillbringade Nabonid återstoden av sitt liv, och där dog han.” (Contra Apionem [Mot  Apion], I, 150–153 [20]) Denna berättelse skiljer sig huvudsakligen från de andra genom upplysningarna om vad Nabonid gjorde och hur Cyrus behandlade honom. Men den stämmer med den bibliska skildringen, som uppger att Belsassar, och inte Nabonid, var den kung som blev dödad natten då Babylon föll. (Se BELSASSAR.)

De kilskriftstavlor som arkeologerna har funnit bekräftar Babylons plötsliga fall för Cyrus, även om de inte innehåller några närmare detaljer om hur erövringen gick till. I Nabonidkrönikan berättas det att Cyrus i månaden tishri (september/oktober) i det som skulle bli Nabonids sista regeringsår (539 f.v.t.) angrep de babyloniska styrkorna vid Opis och besegrade dem. Det sägs vidare: ”På 14:e dagen blev Sippar intaget utan strid. Nabonid flydde. Den 16:e dagen drog Gobryas (Ugbaru), ståthållare över Gutium, och Cyrus här in i Babylon utan strid. Nabonid fängslades i Babylon när han återvände. ... I månaden arahshamnu [marcheshvan (oktober/november)], på tredje dagen, tågade Cyrus in i Babylon.” (Ancient Near Eastern Texts, sid. 306) Med hjälp av den här inskriften kan Babylons fall dateras till 16 tishri 539 f.v.t. och Cyrus intåg till 3 marcheshvan, 17 dagar senare.

Ett jafetitiskt världsvälde grundas. Genom denna seger gjorde Cyrus slut på det semitiska herraväldet i Mesopotamien och Mellanöstern och grundade det första världsväldet av jafetitiskt ursprung. På Cyruscylindern, ett kilskriftsdokument som historiker menar var ämnat att offentliggöras i Babylon och som har ett mycket religiöst innehåll, tillskriver Cyrus guden Marduk, Babylons högste gudom, äran för sin seger: ”Han [Marduk] spejade ut över alla länder och genomsökte dem för att finna en rättfärdig härskare som var beredd att leda honom ... (i den årliga processionen). (Sedan) uttalade han namnet Cyrus (Ku-ra-as), kungen av Anshan, och utropade honom (ordagr.: uttalade [hans] namn) till att bli härskare över hela världen. ... Den store herren Marduk, en beskyddare av sitt folk/sina tillbedjare, såg med välbehag på hans (dvs. Cyrus) goda gärningar och hans uppriktiga sinne (ordagr.: hjärta) (och) gav honom (därför) befallning om att dra ut mot sin stad Babylon (Ká.dingir.ra). Han fick honom att bege sig ut på vägen till Babylon (DIN.TIR^ki) och gick vid hans sida som en verklig vän. Hans omfattande trupper – vilkas antal var lika omöjligt att beräkna som vattnet i en flod – vandrade vid hans sida med sina vapen nerpackade. Utan strid fick han honom att gå in i sin stad Babylon (Su.an.na) och skona Babylon (Ká.dingir.ra^ki) från olycka.” (Ancient Near Eastern Texts, sid. 315)

Varför förklarar Cyruscylindern Babylons fall på ett annat sätt än Bibeln?

I motsats till denna hedniska tolkning av händelserna visar Bibeln att Cyrus erkände följande i sitt påbud om att de landsflyktiga judarna fick vända tillbaka till Jerusalem och återuppbygga templet: ”Alla jordens kungariken har Jehova, himlens Gud, gett mig, och han har gett mig i uppdrag att bygga ett hus åt honom i Jerusalem, som är i Juda.” (Esr 1:1, 2) Detta betyder naturligtvis inte att Cyrus omvände sig till den judiska tron, utan det visar helt enkelt att han kände till den bibliska bakgrunden till sin seger. Med tanke på den höga administrativa ställning som Daniel hade, både före och efter Babylons fall (Dan 5:29; 6:1–3, 28), skulle det vara mycket osannolikt att Cyrus inte blev informerad om de profetior som Jehovas profeter hade nedtecknat och uttalat, däribland Jesajas profetia, som till och med innehöll Cyrus namn. När det gäller Cyruscylindern, som citerats tidigare, erkänner man att andra än kungen kan ha varit inblandade i utformningen av dokumentet. I boken Biblical Archaeology av G. Ernest Wright nämns ”kungen eller det ämbetsverk som utformade dokumentet” (1962, sid. 203; jfr tillvägagångssättet vid Darius hov i Dan 6:6–9), medan dr Emil G. Kraeling kallar Cyruscylindern ”en propagandaskrift författad av de babyloniska prästerna”. (Rand McNally Bible Atlas, 1966, sid. 328) Det är mycket möjligt att texten skrevs under inflytande av de babyloniska prästerna (Ancient Near Eastern Texts, sid. 315, not 1) som ett försök att bortförklara att Marduk (också känd som Bel) och de andra babyloniska gudarna inte hade kunnat rädda staden. Man gick då så långt att man gav Marduk äran för det som Jehova hade genomfört. (Jfr Jes 46:1, 2; 47:11–15.)

Cyrus påbud om att de landsflyktiga kunde återvända. När Cyrus utfärdade det påbud som gjorde slut på judarnas landsflykt i Babylon, fullbordade han det uppdrag han hade fått som Jehovas smorde herde för Israel. (2Kr 36:22, 23; Esr 1:1–4) Uppropet gick  ut ”under den persiske kungen Cyrus första år”, dvs. under hans första år som härskare över det erövrade Babylon. I Daniel 9:1 talas det om ”Darius ... första år”, och detta år kan ha infallit mellan Babylons fall och ”Cyrus första år” som kung över Babylon. Om det förhåller sig så, kan Cyrus första år, som skribenten såg det, ha börjat sent under år 538 f.v.t. Även om man betraktar Darius som vicekung över Babylon, så att han regerade samtidigt med Cyrus, skulle Cyrus första regeringsår enligt babylonisk sed sträcka sig från nisan 538 till nisan 537.

Mot bakgrund av det som Bibeln säger utfärdades Cyrus påbud om judarnas frigivning sannolikt i slutet av år 538 eller i början av 537. Detta skulle ge de landsflyktiga judarna tillräckligt med tid att förbereda avresan från Babylon, företa den långa resan till Juda och Jerusalem (en resa som kunde ta ca fyra månader enl. Esr 7:9) och ändå vara bosatta ”i sina städer” i Juda ”i sjunde månaden” (tishri) år 537. (Esr 3:1, 6) Detta markerade slutet på de 70 år som Juda enligt profetian skulle ligga öde, en period som hade börjat i samma månad, tishri, 607 f.v.t. (2Ku 25:22–26; 2Kr 36:20, 21)

Cyrus vänlighet mot judarna stod i stark kontrast till hur hedniska härskare tidigare hade behandlat dem. Han lät dem få tillbaka de dyrbara tempelredskap som Nebukadnessar II hade fört bort till Babylon, gav dem kungligt tillstånd att importera cederstockar från Libanon och såg till att kostnaderna för tempelbygget betalades med medel från kungens hus. (Esr 1:7–11; 3:7; 6:3–5) Enligt Cyruscylindern (BILD, bd 2, sid. 332) var denne persiske kung på det hela taget human och tolerant i sin behandling av de kuvade folken i riket. Enligt inskriften säger han: ”Till [vissa tidigare nämnda] heliga städer på andra sidan Tigris, vilkas helgedomar hade legat i ruiner, sände jag tillbaka de gudar som bodde där (förr) och byggde åt dem permanenta helgedomar. Jag samlade (också) alla deras (tidigare) invånare och förde dem tillbaka till deras boningsorter.” (Ancient Near Eastern Texts, sid. 316)

Förutom det kungliga upprop som citeras i Esra 1:1–4 omtalar Bibeln ännu ett dokument av Cyrus, ett ”memorandum”, som förvarades i arkivet i Ekbatana i Medien och som man fann där under persern Darius regering. (Esr 5:13–17; 6:1–5) Angående detta dokument säger professor G. Ernest Wright: ”[Det] kallas uttryckligen dikrona, vilket är en officiell arameisk beteckning för ett memorandum som innehöll en nedtecknad redogörelse för en muntlig bestämmelse från kungen eller en ämbetsman och som satte i gång det administrativa maskineriet. Det var aldrig menat att offentliggöras, utan var uteslutande ämnat att läsas av en särskild ämbetsman, varefter det förvarades i de statliga arkiven.” (Biblical Archaeology, sid. 203)

Hans död och profetiska betydelse. Cyrus anses ha stupat i ett slag 530 f.v.t., men de närmare omständigheterna kring detta är osäkra. Innan han dog hade hans son Kambyses II tydligen blivit hans medregent, och efter faderns död besteg Kambyses den persiska tronen som enväldig härskare.

Profetiorna om det symboliska stora Babylons plötsliga fall, vilka finns i Uppenbarelseboken, utgör i väsentliga avseenden en parallell till beskrivningen av Cyrus erövring av det bokstavliga Babylon. (Jfr Upp 16:12; 18:7, 8 med Jes 44:27, 28; 47:8, 9.) Den kung som leder de mäktiga härar som beskrivs direkt efter berättelsen om det symboliska Babylons fall är emellertid inte någon jordisk kung utan en himmelsk, ”Guds Ord”, Jehovas sanne smorde herde, Kristus Jesus. (Upp 19:1–3, 11–16)