Jehova Gud införde den här grundläggande tidsindelningen på första ”dagen” av den tidsperiod då han beredde jorden för människan, när indirekt ljus uppenbarligen trängde igenom molnlagren, så att den vattentäckta jorden upplevde sin första dag och natt allteftersom den roterade kring sin axel i solljuset. ”Gud skilde ljuset från mörkret. Och Gud kallade sedan ljuset dag, och mörkret kallade han natt.” (1Mo 1:4, 5) Här betyder ordet ”dag” de ljusa timmarna i motsats till nattens mörka timmar. Men i fortsättningen av skildringen används ordet ”dag” om andra tidsenheter av varierande längd. I både de hebreiska och de grekiska skrifterna i Bibeln används ordet ”dag” (hebr.: jōm; grek.: hēmẹra) i bokstavlig och överförd eller symbolisk bemärkelse.

Ordet ”dag” används också i betydelsen ”dygn”. Ett dygn, som är en grundläggande tidsenhet, är den tid det tar för jorden att rotera ett varv kring sin axel.

För hebréerna började dagen på kvällen efter solnedgången och slutade nästa dag vid solnedgången. Dagen sträckte sig således från kväll till kväll. ”Från kväll till kväll skall ni fira er sabbat.” (3Mo 23:32) Därmed följdes mönstret för Jehovas skapelsedagar, som framgår av 1 Moseboken 1:5: ”Det blev kväll, och det blev morgon, den första dagen.” (Jfr Dan 8:14.)

Hebréerna var inte de enda som räknade dagen från kväll till kväll. Det gjorde också fenicierna, numiderna och athenarna. Babylonierna däremot räknade dagen från soluppgång till soluppgång, medan egyptierna och romarna räknade den från midnatt till midnatt (vilket också är allmänt i vår tid).

Även om hebréerna officiellt började dagen på kvällen, uttryckte de sig ibland som om den började på morgonen. Det sägs i 3 Moseboken 7:15: ”Köttet från hans gemenskapsoffer, framburna som ett tackoffer, skall ätas på den dag då han frambär sin offergåva. Han skall inte spara något av det till morgonen.” Detta var utan tvivel endast ett praktiskt sätt att uttrycka sig på och betydde ”över natten”.

Som framgår av skapelseberättelsen benämns också de ljusa timmarna dag. (1Mo 1:5; 8:22) I Bibeln är dagen indelad i naturliga perioder: gryningen, då det ljusnar strax innan dagen börjar vid soluppgången och morgonrodnaden syns (Ps 119:147; 1Sa 30:17; Job 3:9), morgonen (1Mo 24:54), mitt på dagen eller middagstiden (5Mo 28:29; 1Ku 18:27; Jes 16:3; Apg 22:6), tiden för solnedgången, som markerar dagens slut, följd av skymningen eller kvällsmörkret (1Mo 15:12; Jos 8:29; 2Ku 7:5, 7). De fasta tider då prästerna skulle frambära vissa offer eller bränna rökelse var allmänt kända och användes också som tidsangivelser. (1Ku 18:29, 36; Lu 1:10)

Vad avses med tiden ”mellan de två kvällarna”?

I samband med slaktandet av påskalammet den 14 nisan talas det i Bibeln om ”de två kvällarna”. (2Mo 12:6) I några kommentarer till judisk tradition framhålls det att detta avser tiden från middagen (när solen börjar dala) fram till solnedgången. Men den korrekta förståelsen tycks vara att den första kvällen motsvarar solnedgången och den andra kvällen den tid då det kvardröjande ljuset från solen försvinner och mörkret faller. (5Mo 16:6; Ps 104:19, 20) Den här uppfattningen framfördes också av den spanske rabbinen Abraham ben Meir Ibn Esra (1092–1167), och den stöds även av samarierna och karaiterna.  Det är också den åsikt som framförs av sådana lärda som Michaelis, Rosenmüller, Gesenius, Maurer, Kalisch, Knobel och Keil.

Det finns inget som tyder på att hebréerna delade in dygnet i timmar före landsflykten i Babylon. Ordet ”timma” i Daniel 4:19 i några äldre bibelöversättningar (v. 16 i Me, 1541, 1703) är översatt från det arameiska ordet sha‛ạh, som ordagrant betyder ”en blick” och mera korrekt kan översättas med ”ögonblick”. Efter landsflykten blev det däremot vanligt bland judarna att dela in dygnet i timmar. ”Skuggan på trappstegen”, som omtalas i Jesaja 38:8 och 2 Kungaboken 20:8–11, kan möjligen avse något sätt att mäta tiden med hjälp av ett slags solur, där en skugga kastades på en rad trappsteg. (Se SOLEN [Skuggan som gick tio steg tillbaka].)

Babylonierna använde ett sexagesimalsystem, ett talsystem med basen 60. Från detta talsystem kommer vår indelning av dygnet i 24 timmar och varje timme i 60 minuter och varje minut i 60 sekunder.

På Jesu tid var bruket att dela in den ljusa delen av dygnet i timmar allmänt utbrett. I Johannes 11:9 sade Jesus: ”Är det inte tolv timmars dagsljus?” Dessa timmar räknades vanligen från soluppgång till solnedgång, dvs. från omkring kl. 6 till kl. 18. ”Tredje timmen” var därför omkring kl. 9, och det var vid den tidpunkten som den heliga anden utgöts vid pingsten. (Mt 20:3; Apg 2:15) När Jesus, uttröttad efter en vandring, satt vid Jakobs källa var det omkring ”sjätte timmen”, alltså vid middagstid, och det var vid ”sjätte timmen” som Petrus blev mycket hungrig i Joppe. (Joh 4:6; Apg 10:9, 10) Det var också vid middagstid som det blev mörker över hela jorden till ”nionde timmen”, omkring kl. 15, när Jesus dog på tortyrpålen. (Mt 27:45, 46; Lu 23:44, 46) Nionde timmen kallades också ”bönetimmen”. (Apg 3:1; 10:3, 4, 30) ”Sjunde timmen” var således omkring kl. 13 och ”elfte timmen” omkring kl. 17. (Joh 4:52; Mt 20:6–12) Natten delades också in i timmar på den tiden. (Apg 23:23; se NATT.)

När hebréerna använde uttrycken ”dag” eller ”dag och natt” avsåg de ibland endast en del av ett dygn på 24 timmar. I Första Kungaboken 12:5, 12 talas det till exempel om att Rehabeam sade till Jerobeam och israeliterna att ”gå bort i tre dagar” och sedan komma tillbaka till honom. Att han inte menade tre hela 24-timmarsdygn, utan delar av tre dygn, framgår av att folket kom tillbaka till honom ”på tredje dagen”. I Matteus 12:40 används uttrycket ”tre dagar och tre nätter” i samma betydelse om den tid Jesus var i Sheol. Som skildringen visar blev han uppväckt på ”tredje dagen”. De judiska prästerna förstod helt klart Jesu ord så, för när de försökte hindra hans uppståndelse hänvisade de till Jesu ord: ”Efter tre dagar skall jag bli uppväckt”, och sedan bad de Pilatus ge order om att graven skulle göras ”säker ända till tredje dagen”. (Mt 27:62–66; 28:1–6; se andra exempel i 1Mo 42:17, 18; Est 4:16; 5:1.)

Hebréerna hade inga namn på veckodagarna, förutom på den sjunde dagen som kallades sabbat. (Se SABBATSDAG.) De benämnde dagarna efter deras nummerordning. På Jesu och hans apostlars tid kallades dagen före sabbaten tillredningsdag. (Mt 28:1; Apg 20:7; Mk 15:42; Joh 19:31; se VECKA.) Bruket att uppkalla dagarna efter planeterna och andra himlakroppar var hedniskt. Romarna gav dagarna namn efter solen, månen, Mars, Mercurius, Jupiter, Venus och Saturnus. I norra Europa ersattes senare fyra av dessa namn med de germanska motsvarigheterna till de romerska gudar som dagarna representerade.

Orden ”dag” och ”sabbat” ingår också i uttryck som anger vägsträckor, till exempel uttrycken ”en dagsresa” och ”en sabbatsresa”. (4Mo 11:31; Apg 1:12; se MÅTT OCH VIKT.)

I profetior står ibland en dag för ett år. Det framgår av Hesekiel 4:6: ”Du skall i det andra fallet lägga dig på din högra sida, och du skall bära Judas hus missgärning i 40 dagar. En dag för ett år, en dag för ett år, det har jag gett dig.” (Se också 4Mo 14:34.)

Ett bestämt antal dagar nämns i samband med profetior: tre och en halv dag (Upp 11:9), 10 dagar (Upp 2:10), 40 dagar (Hes 4:6), 390 dagar (Hes 4:5), 1 260 dagar (Upp 11:3; 12:6), 1 290 dagar (Dan 12:11), 1 335 dagar (Dan 12:12) och 2 300 dagar (Dan 8:14).

Ordet ”dag(ar)” används också om en tidsperiod som sammanfaller med en viss persons livstid, som i uttrycken ”Noas dagar” och ”Lots dagar”. (Lu 17:26–30; Jes 1:1)

Andra exempel på hur ordet ”dag” används i vidare eller överförd bemärkelse är: ”den dag då Gud skapade Adam” (1Mo 5:1), ”Jehovas dag” (Sef 1:7), ”en dag av förgrymmelse” (Sef 1:15), ”räddningens dag” (2Kor 6:2), ”den dag då de ogudaktiga människorna skall dömas” (2Pe 3:7), ”Guds, den Allsmäktiges, stora dag” (Upp 16:14).

Att ordet ”dag” används i en vidare bemärkelse för att uttrycka tidsenheter av varierande  längd framgår tydligt av skapelseberättelsen i Första Moseboken. Där beskrivs en vecka på sex skapelsedagar som följs av en sjunde dag, en vilodag. Denna vecka utgjorde ett mönster för den vecka som Gud föreskrev för judarna under lagförbundet. (2Mo 20:8–11) I Bibeln avslutas beskrivningen av var och en av de sex skapelsedagarna med uttalandet: ”Och det blev kväll, och det blev morgon” den första, andra, tredje, fjärde, femte och sjätte dagen. (1Mo 1:5, 8, 13, 19, 23, 31) Avsnittet om den sjunde dagen däremot avslutas inte med de orden, och det visar att denna period, då Gud har vilat från sitt skaparverk med avseende på jorden, fortsatte. Av det som aposteln Paulus säger i Hebréerna 4:1–10 framgår det att Guds vilodag fortfarande pågick under hans tid, och det var mer än 4 000 år efter det att den sjunde dagen, vilodagen, började. Det visar tydligt att varje skapelsedag, eller arbetsperiod, var flera tusen år lång. Som det sägs i A Religious Encyclopædia (utgiven av P. Schaff, 1894, bd I, sid. 613): ”Skapelseberättelsens dagar var skapelsedagar, stadier i processen, inte 24-timmarsdagar.”

Alla sex tidsperioderna eller skapelsedagarna som det tog att bereda planeten jorden omtalas tillsammans i 1 Moseboken 2:4 som en enda ”dag”: ”Detta är en historisk berättelse om himlen och jorden vid den tid då de skapades, på den dag då Jehova Gud gjorde jord och himmel.”

Människans situation kan inte jämföras med Skaparens, som inte befinner sig i vårt solsystem och inte påverkas av himlakropparnas kretslopp och banor. Psalmisten säger om Gud, som är från oöverskådlig tid till oöverskådlig tid: ”Ty tusen år är i dina ögon som gårdagen, när den är förbi, och som en nattväkt.” (Ps 90:2, 4) Aposteln Petrus skriver också att ”en dag för Jehova är som tusen år och tusen år som en dag”. (2Pe 3:8) För människan är 1 000 år ungefär 365 242 dygn, men för Skaparen kan det vara en sammanhängande tidsperiod, under vilken han påbörjar något i ett visst syfte och fullbordar det, liksom när en människa påbörjar ett arbete på morgonen och slutför det vid dagens slut.

Jehova är den som har skapat universum, där tid, rum, rörelse, massa och energi har visat sig vara oupplösligt förbundna med varandra. Han styr allt detta enligt sin avsikt och fastställer bestämda tider för sitt handlande med sina skapelser på jorden, ända till ”dagen och timmen”. (Mt 24:36; Gal 4:4) Han håller sina tider exakt.