En mycket gammal och viktig stad i Aram (Syrien). Damaskus (nutida ash-Sham eller Dimashq) ligger vid foten av bergmassivet Antilibanon, och öster om staden breder den närliggande Syriska öknen ut sig. (HV 7:4) I sydväst reser sig det 2 814 m höga snöklädda berget Hermon, som utgör den sydligaste delen av Antilibanon.

Sluttningarna väster om Damaskus är relativt karga, men från en klyfta i bergen strömmar det kalla vattnet i floden Barada (Abana i 2Ku 5:12) ut på den slätt där staden ligger. Med hjälp av konstbevattning har man skapat en blomstrande oas, som är 16 km bred och 48 km lång. Den rikliga vattentillgången gjorde Damaskus till en knutpunkt på de forntida vägar som trupper och handelsmän använde för att färdas mellan länderna i östra Medelhavsområdet, Mesopotamien och Orienten. Även bergmassiven Libanon och Antilibanon bidrog till att leda trafiken via Damaskus, eftersom de utgjorde ett naturligt hinder för karavantrafiken till och från Medelhavskusten.

Nordväst om staden finns en öppning i Antilibanon. Den här öppningen anknöt redan i forntiden till den huvudväg genom Koilesyrien (Bekadalen) som gick söderut till Hasor och sedan längs västra sidan av Galileiska sjön, över Megiddos slätter, mot havskusten och vidare söderut genom Filisteen och ner till Egypten. Öster om Antilibanon gick en väg söderut från Damaskus till Hasor och norrut till Hamat, Aleppo och Karkemish. En annan viktig väg, allmänt kallad kungsvägen (jfr 4Mo 21:22), gick rakt söderut från Damaskus, följde randen av högslätten öster om Jordan och gick vidare ner till Röda havet och Arabiska halvön. Det var på de här vägarna som Egyptens, Assyriens, Babylons och Persiens härar marscherade. Karavanerna till Mesopotamien gick i en tredje riktning, först österut från Damaskus till Tadmor och därifrån till Eufratområdet.

Damaskus ligger på en högslätt omkring 700 m över havet, och staden har ett behagligt klimat med en medeltemperatur på 7 °C på vintern och 29 °C på sommaren. Jorden är mycket bördig och lämpar sig utmärkt för odling av oliver, fikon, aprikoser och spannmål. Men Damaskus välstånd berodde huvudsakligen på karavantrafiken och på att staden var ett naturligt handelscentrum för nomadstammar. Profeten Hesekiel säger att Damaskus ”drev köpenskap” med Tyros, tydligen genom att man bytte till sig hantverksprodukter från Tyros mot vin från grannstaden  Helbon och mot rödgrå ull. (Hes 27:18) När Ben-Hadad II erbjöd Ahab ”gator” i Damaskus, var det tydligen för att Ahab skulle kunna upprätta basarer och marknader där och främja sina kommersiella intressen i den arameiska huvudstaden. (1Ku 20:34)

Historia. Damaskus tidigaste historia är okänd. Josephus (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], I, 145 [vi, 4]) för fram den traditionella judiska uppfattningen att staden grundades av Us, Arams son och Sems sonson, men det finns sådant som tyder på att Us avkomlingar bodde längre söderut. (1Mo 10:21–23; se US nr 4.) Abraham färdades antagligen förbi eller genom Damaskus på väg till det utlovade landet. Hans tjänare Elieser var ”en man från Damaskus”. (1Mo 15:2) När Abrahams brorson Lot hade blivit tillfångatagen, förföljde Abraham de angripande kungarna till en plats norr om Damaskus, Hoba, för att befria honom. (1Mo 14:1–16)

Fiende till Israel. Därefter dröjer det nästan tusen år innan Damaskus nämns igen i Bibelns skildring, och när staden då omtalas är det oftast som en fiende till Israels nation. Vid den tiden hade staden blivit centrum för ett av de många arameiska rikena. När David stred mot Sobas kung och besegrade honom, kom ”araméerna från Damaskus” till förlorarnas hjälp. David besegrade dem också, förlade garnisoner i damaskenernas rike och tvingade Damaskus att betala tribut till Israel. (2Sa 8:3–6; 1Kr 18:5, 6) Men under Salomos regering tog Reson, som hade flytt från det arameiska riket Soba, makten över Damaskus och gjorde sig till kung. Han visade sitt hat mot Israel genom upprepade angrepp. (1Ku 11:23–25)

Kung Ben-Hadad I av Damaskus ingick först ett förbund med Basa, som var kung i nordriket Israel, men svek honom till förmån för kung Asa i Juda (977–937 f.v.t.) och invaderade sin tidigare bundsförvants område. (1Ku 15:18–20; 2Kr 16:2–4) Som ledare för ett förbund mellan 32 allierade kungar angrep även den efterföljande kungen, Ben-Hadad II, nordriket Israel. Han gjorde ett nytt försök efter att ha omorganiserat sina trupper och ställt dem under 32 ståthållare, men han blev besegrad båda gångerna. (1Ku 20:1, 16–34) Vid det andra tillfället blev han tillfångatagen, men kung Ahab (ca 940–920 f.v.t.) frigav honom. Längre fram, i slaget vid Ramot-Gilead, sände Ben-Hadad II sina stridsvagnar mot Judas och Israels förenade styrkor och besegrade dem, varvid Ahab blev dödligt sårad. (1Ku 22:29–37) När kung Jehoram regerade över Juda (ca 917–905 f.v.t.), gjorde Ben-Hadad II ett sista försök att erövra Samaria, men blev jagad på flykten genom ett ingripande från Jehova. (2Ku 6:24; 7:6, 7)

Profeten Elisa begav sig till Damaskus för att fullfölja ett uppdrag som getts åt hans föregångare, Elia. Elisa meddelade Hasael att denne skulle komma att ersätta Ben-Hadad II som kung över Aram. (1Ku 19:15; 2Ku 8:7–13) Före Ben-Hadads död var Damaskus centrum för Arams motstånd mot utbredningen av det assyriska riket, som hade föresatt sig att ta makten över länderna längs Medelhavet. Eftersom Damaskus dessutom var en knutpunkt på den viktiga vägen från Mesopotamien till Medelhavet, blev staden assyriernas främsta angreppsmål. Damaskus, som ledde en koalition av angränsande riken, motstod med viss framgång en rad angrepp från Assyriens kung Salmanassar III. En av Salmanassars inskrifter nämner hur Hasael bemäktigade sig tronen i Aram. Efter ett stort slag stängde Salmanassar in Hasael i Damaskus och belägrade staden, men lyckades inte inta den.

Som kung över Damaskus fortsatte Hasael att bedriva en fientlig politik mot Israel. (2Ku 10:32) Han utsträckte det område som lydde under Damaskus så långt som till den filisteiska staden Gat och invaderade även Juda, vilket gjorde kung Jehoas (898–859 f.v.t.) så rädd att han betalade en stor tribut för att Jerusalem skulle skonas från ett arameiskt angrepp. (2Ku 12:17, 18; 13:3, 22; 2Kr 24:23, 24) Under Hasaels efterträdare, Ben-Hadad III, blev Damaskus ok lättare för Israel genom att kung Jehoas av Israel (ca 859–845 f.v.t.) slog araméerna i strid vid tre tillfällen. (2Ku 13:24, 25) Sedan trängde kung Jerobeam II av Israel (ca 844–804 f.v.t.) djupt in i Aram, ända till ”ingången mot Hamat”, och ”återvann Damaskus och Hamat åt Juda i Israel”. (2Ku 14:23–28) Detta uppfattas allmänt som att dessa riken blev tributpliktiga, precis som de hade varit under Salomo. (1Ku 4:21)

Jehovas domar över Damaskus. Hundra år senare omtalas dock Damaskus återigen som ”Arams huvud”. (Jes 7:8) Under kung Ahas regering i Juda (761–746 f.v.t.) ryckte Resin, Damaskus kung, tillsammans med Peka, Israels kung, fram genom Juda ända till Elat vid Aqabaviken. Detta skrämde kung Ahas så mycket att han sände mutor till  Tiglat-Pileser III av Assyrien och bad honom om hjälp mot araméerna. Assyrierna gick ivrigt till angrepp mot Damaskus och intog staden, dödade Resin och förde många av invånarna i landsflykt. (2Ku 16:5–9; 2Kr 28:5, 16) På det sättet gick Jehovas profetior genom Jesaja och Amos i uppfyllelse. (Jes 8:4; 10:5, 8, 9; Am 1:3–5) Ahas reste till Damaskus för att träffa Tiglat-Pileser (troligen för att hylla honom). Där fick han se ett altare för falsk tillbedjan och lät dåraktigt nog göra en kopia av altaret, och senare frambar han offer på det åt ”Damaskus gudar”. (2Ku 16:10–13; 2Kr 28:23)

Därefter utgjorde Damaskus aldrig mer något hot mot Israel. Trots att staden var svag militärt sett återvann den tydligen sin ställning som handelscentrum, enligt vad som framgår av Hesekiels profetia. (Hes 27:18) Profeten Jeremia förutsade emellertid att det en gång så högt prisade Damaskus skulle lida kval till följd av en dålig rapport från Hamat och Arpad i norra Aram. Rapporten gällde troligen de arameiska rikenas fall för den babyloniske kungen Nebukadnessars framryckande styrkor. (Jer 49:23–27) Damaskus, öknens juvel, skulle inte undgå verkningarna av den erövringen. Ännu längre fram i tiden nämns Damaskus i ett domsbudskap som uttalades av Jehovas profet Sakarja. Profetian, som skrevs 518 f.v.t., gick troligen i uppfyllelse när Alexander den store intog Syrien (Aram) och Fenicien, sedan han vunnit slaget vid Issos 333 f.v.t. (Sak 9:1–4)

Under den seleukidiska perioden kom Antiokia att ersätta Damaskus som provinshuvudstad i Syrien. År 85 f.v.t. intogs staden av den nabateiske kungen Aretas III. Rom erövrade hela Syrien år 64/63 f.v.t., och år 33 v.t. var Damaskus fortfarande en romersk stad. Plinius (romersk historiker i det 1:a årh. v.t.) nämner den bland Dekapolis tio ursprungliga städer.

I det första århundradet v.t. Under sin förföljelsekampanj mot de kristna ville Saul från Tarsos resa till Damaskus, där det fanns flera judiska synagogor. (Apg 9:1, 2) Damaskus tillhörde då tydligen det område som den nabateiske kungen Aretas IV härskade över, och staden styrdes av en ståthållare. (2Kor 11:32, 33) Efter sin omvändelse blev den då blinde Saul förd till ett hus som låg på Raka gatan. (Se RAKA GATAN.) Paulus (Saul) predikade en tid i synagogorna i Damaskus, men på grund av en mordkomplott mot honom tvingades han fly om natten genom en öppning i stadsmuren. (Apg 9:11, 17–25; 26:20; Gal 1:16, 17)