Betyder ”domare”.

1. Den femte av Jakobs 12 söner; född i Paddan-Aram. (1Mo 35:25, 26) Dan var den förstfödde sonen till Rakels tjänarinna, Bilha, som  på sin ofruktsamma matmors vägnar blev bihustru till Jakob. Det var därför Rakel genast adopterade pojken och gav honom namnet Dan, och hon sade: ”Gud har varit min domare ..., så att han har gett mig en son.” (1Mo 30:6) Dan fick en helbror som hette Naftali. När Jakob senare flyttade till Egypten med hela sitt hushåll, hade Dan själv en son som hette Husim (kallad Suham i 4Mo 26:42). (1Mo 46:7, 23, 26) När den döende Jakob sjutton år senare kallade sina söner till sin dödsbädd, var Dan juridiskt jämställd med de övriga 11 sönerna som överhuvud för en av Israels 12 stammar. Jakob välsignade honom med orden: ”Dan skall döma sitt folk som en av Israels stammar. Låt Dan visa sig vara en orm vid vägen, en hornorm vid stigen, som biter hästen i hälarna så att dess ryttare faller baklänges. Jag skall vänta på räddning från dig, Jehova.” (1Mo 49:16–18)

2. En av Israels stammar, uppkallad efter Jakobs femte son. Dans son Husim kallades också Suham, och suhamiterna var den enda släkt som registrerades under Dans stam. (4Mo 26:42) När Dan kom till Egypten hade han bara denne son, men omkring 200 år senare, efter befrielsen ur slaveriet, räknade Dans stam 62 700 män från 20 års ålder och uppåt. (1Mo 46:23; 4Mo 1:1, 38, 39) Dans stam var den näst största när det gäller antalet män i vapenför ålder. Under vandringen i vildmarken hade Dans stam, med Ahieser som hövding, sin tilldelade lägerplats norr om tältboningen, tillsammans med Asers stam och Naftalis stam. Vid förflyttningar hade stammen den mycket viktiga uppgiften att bilda eftertrupp, vilket vittnar om dess medlemmars mod, lojalitet och pålitlighet. (4Mo 2:25–31; 10:25)

När det utlovade landet fördelades visade det sig att Dans stam, representerad av hövdingen Bukki, Joglis son, fick ett av de minsta områdena, trots att stammen fortfarande var näst störst till antalet. Dans lott, den sjunde, föll emellertid på ett mycket eftertraktat område som sträckte sig från Shefelas bördiga dalar till slätterna vid Medelhavskusten och gränsade till Judas, Efraims och Benjamins stammars områden. Men på grund av att Dans stam inte drev ut de folk som bodde i området, vilket Jehova hade befallt, fick stammen lida svårt. (4Mo 26:43; 34:22; Jos 19:40–46; Dom 1:34) Av den orsaken drog en del av stammen upp till den nordligaste delen av Palestina och intog staden Lesem (Lajis) och kallade den ”Dan”. (Jos 19:47, 48; Dom 18:11–31) Under denna expedition rövade daniterna en skulpterad bild från en man som hette Mika och ställde upp den som sin egen gud, trots att medlemmar av Dans stam många år tidigare hade utvalts till att stå på berget Ebal och uttala förbannelsen, som bland annat löd: ”Förbannad är den man som gör en skulpterad bild eller en gjuten bildstod – en avskyvärdhet för Jehova.” (5Mo 27:13–15) När domaren Barak stred mot Siseras styrkor, fick han ingen som helst hjälp av Dans stam. (Dom 5:17)

 I Bibelns historia är några medlemmar av Dans stam särskilt framträdande. Oholiab, Ahisamaks son, som fick gudomlig vishet till att bistå Besalel, var mycket skicklig i att brodera och väva dyrbara tyger till inredningen i tältboningen. (2Mo 31:1–6; 35:34, 35; 38:22, 23) Simson, som troget tjänade Jehova som Israels domare i 20 år, uppfyllde både Jakobs profetia på dödsbädden (”Dan skall döma sitt folk”) och Moses förutsägelse (”Dan är en lejonunge”). (1Mo 49:16; 5Mo 33:22; Dom 13:2, 24, 25; 15:20) När David blev kung fanns det 28 600 daniter bland hans lojala soldater. Azarel, Jerohams son, omtalas senare som furste över stammen. (1Kr 12:35; 27:22) Modern till den ”kunnige man” som Tyros kung sände till Salomo för att han skulle hjälpa till med tempelbygget var av Dans stam. (2Kr 2:13, 14)

3. Stad i den allra nordligaste delen av Palestina. Innan staden erövrades av Dans stam kallades den av sina hedniska invånare Lesem eller Lajis. (Jos 19:47; Dom 18:7, 27) Daniterna återuppbyggde den ödelagda staden och kallade den ”Dan, efter namnet på deras fader, Dan”. (Dom 18:28, 29) Staden är emellertid omnämnd omkring 400 år tidigare under namnet Dan, nämligen i skildringen av hur Abraham förföljde Kedorlaomer och hans allierade ”ända till Dan”. (1Mo 14:14) Det finns inget som talar emot att namnet Dan fanns på Abrahams tid och användes om området i fråga. Att detta tidiga namn sammanfaller med namnet på Dans stams förfader kan ha varit en tillfällighet, men det kan också förklaras med att det skedde under Guds vägledning.

Namnet Dan förekommer på ett annat ställe i Pentateuken, i 5 Moseboken 34:1, där det nämns i beskrivningen av gränserna för det område Mose såg från berget Nebo, då han i slutet av sitt liv blickade ut över det utlovade landet. Eftersom Dan ligger vid foten av Antilibanon (och inte långt från berget Hermon), kan det betyda att Mose kunde blicka upp mot denna bergskedja. Att namnet Dan används här kan motsvara att det användes i förbindelse med Abraham, men det kan också bero på att den avslutande delen av Femte Moseboken, som innefattar händelser efter Moses död, skrevs av Josua.

Dan låg på ”lågslätten som tillhörde Bet-Rehob”, och detta område, norr om Meroms vatten och strax nedanför Libanon, var ett bördigt och mycket eftertraktat välbevattnat område. (Dom 18:28) Platsen där staden låg har identifierats med Tall al-Qadi (Tel Dan), ett arabiskt namn som betyder ”domarens höjd”, och därigenom har betydelsen i det hebreiska namnet ”Dan” bevarats. Två källflöden förenas här och bildar Nahr al-Leddan, den vattenrikaste av de strömmar som några kilometer längre bort flyter samman och bildar Jordan. Staden låg på en höjd strax söder om berget Hermon, med utsikt över det vidsträckta Hulebäckenet. Staden hade också ett strategiskt läge vid den viktiga handelsvägen mellan Tyros och Damaskus.

Dan blev synonymt med Israels nordligaste ände, vilket det vanligt förekommande uttrycket ”från Dan till Beersheba” visar. (Dom 20:1; 1Sa 3:20; 2Sa 3:10; 1Ku 4:25; 2Kr 30:5) Visserligen fanns det andra städer som låg längre norrut än Dan, precis som det fanns flera städer som låg längre söderut än Beersheba, men tydligen var Dan en betydande stad i norr liksom Beersheba var det i söder. På grund av sitt läge var Dan helt naturligt bland de första städer som drabbades när landet angreps norrifrån, som när den arameiske kungen Ben-Hadad invaderade landet. (1Ku 15:20; 2Kr 16:4) Det är utan tvivel detta som återspeglas i Jeremias profetiska uttalanden i Jeremia 4:15 och 8:16. Efter rikets delning ställde Jerobeam upp guldkalvar i Dan och i Betel för att förmå sina undersåtar att inte dra upp till templet i Jerusalem. (1Ku 12:28–30; 2Ku 10:29)