[Dạniel] Betyder ”min domare är Gud”.

1. Davids andre son, född i Hebron av Abigajil. (1Kr 3:1) I 2 Samuelsboken 3:3 kallas han Kilab. När Davids förstfödde son, Amnon, hade dödats, kan Daniel ha hoppats på att bli kung efter David, men det nämns inget om att han försökte tillvälla sig makten, vilket kan betyda antingen att han respekterade Guds utväljande av Salomo eller att han dog före sin far.

2. En framträdande Jehovas profet av Judas stam. Han skrev den bok som bär hans namn. Mycket lite är känt om hans tidiga år, men han berättar att han fördes till Babylon, förmodligen som tonåring, tillsammans med andra ungdomar av kunglig eller ädel börd. (Dan 1:3–6) Detta var i Jehojakims tredje år (som vasallkung under Babylon), som började på våren 618 f.v.t. (Dan 1:1) Efter Jehojakims vanärande död regerade hans son Jehojakin några månader innan han gav sig. I början av 617 f.v.t. fördes Jehojakin och andra av ”de främsta männen”, däribland den unge Daniel  (2Ku 24:15), bort i fångenskap av Nebukadnessar.

Under babyloniskt herravälde. Medan många av de landsflyktiga fick bosätta sig vid floden Kebar utanför staden Babylon, blev Daniel och hans tre kamrater utvalda till att få särskild utbildning i kaldéernas skrift och språk, så att de skulle kunna träda i statens tjänst. Enligt seden fick de babyloniska namn, och Daniel kallades Beltesassar efter namnet på Nebukadnessars gud. (Dan 1:7; 4:8; se BELTESASSAR.) Eftersom de unga hebréerna inte ville befläcka sig med den mat som de fick att äta, mat som kunde innehålla sådant som var förbjudet enligt Moses lag eller var orent på grund av hedniska ritualer, bad Daniel att deras kost skulle begränsas till grönsaker och vatten. Jehova Gud gav dem ”kunskap och insikt i all skrift och vishet; och Daniel förstod sig på alla slags syner och drömmar”. (Dan 1:17) När de efter tre år fördes fram inför kungen, visade de sig vara ”tio gånger bättre än alla de magiutövande präster och besvärjare som fanns i hela hans kungarike”. (Dan 1:20)

Daniel fortsatte sin tjänst vid hovet fram till Babylons fall. I Daniel 1:19 sägs det att också hans tre kamrater ”trädde ... i kungens tjänst” (i Babylon). Det sägs inte om de levde och behöll sin ställning ända till Babylons fall, men det gjorde Daniel, och därefter tjänade han vid det persiska hovet, åtminstone till Cyrus tredje år. (Dan 10:1)

Nebukadnessars drömmar. Nebukadnessar hade i sitt andra år (troligen räknat från Jerusalems ödeläggelse 607 f.v.t.) en dröm som oroade honom. När ingen av de visa männen kunde uppenbara drömmen, kom Daniel inför kungen och kunde – genom en uppenbarelse från Gud – inte bara tala om vad kungen hade drömt, utan också meddela uttydningen, och han räddade därigenom sig själv och  de andra visa männen från att bli avrättade. I sin tacksamhet för detta gjorde Nebukadnessar Daniel till ”härskare över hela provinsen Babylon och till överste prefekt över alla de visa”. (Dan 2:48) Daniels tre kamrater fick höga ställningar utanför hovet, medan Daniel fortsatte att tjäna vid kungens hov.

Det går inte att avgöra varför Daniel inte nämns i samband med det lojalitetsprov som hans kamrater Sadrak, Mesak och Abed-Nego ställdes inför, när de blev befallda att tillbe den bildstod av guld som ställts upp på Duraslätten. (Dan 3) Bibeln säger inget om den saken. Men med tanke på Daniels tidigare livskurs och hans senare lojalitet mot Gud, till och med under dödshot – som det berättas om i kapitel 6 – kan man vara helt övertygad om att han, om han var närvarande eller vilka omständigheterna än var, inte kompromissade genom att böja sig ner för bildstoden. Att Daniel hade Jehovas fulla godkännande visas också av att han nämns tillsammans med Noa och Job. (Hes 14:14, 20; Mt 24:15; Heb 11:32, 33)

Senare uttydde Daniel Nebukadnessars dröm om det kolossala trädet, som höggs ner och sedan tilläts skjuta skott igen, och förklarade att trädet (i profetians första uppfyllelse) representerade den store babyloniske monarken själv. (Dan 4:20–22) Nebukadnessar skulle förlora förståndet och vara vansinnig i sju år. Sedan skulle han få tillbaka sitt förstånd och sitt kungarike. Nebukadnessar intygade senare själv att den av Gud inspirerade drömmen hade gått i uppfyllelse, och han lät kungöra händelsen i hela riket. (Dan 4:1, 2)

Syner. Under Belsassars första och tredje regeringsår fick Daniel två syner (Dan 7, 8) i vilka olika djur representerade raden av världsvälden fram till den tid då dessa välden skulle krossas med kraft och det himmelska herraväldet skulle ges åt ”en som var lik en människoson”. (Dan 7:11–14) Man vet inte om Daniel verkligen var i Susa när han fick den syn som finns nedtecknad i kapitel 8 eller om han bara såg sig själv där i denna syn. Det verkar som om Daniel under många år efter Nebukadnessars död inte alls, eller endast i mindre utsträckning, användes som rådgivare, eftersom drottningen (troligen Belsassars mor) fann det nödvändigt att påminna Belsassar om Daniels existens, när ingen av de visa männen kunde tyda den olycksbådande skriften på väggen i palatset under Belsassars tygellösa och hädiska fest. Alldeles som det utlovats blev Daniel offentligt utropad som ”den tredje härskaren i kungariket”, efter Nabonid som var den förste härskaren och hans son Belsassar som var den andre. Samma natt föll staden för mederna och perserna, och Belsassar dödades. (Dan 5:1, 10–31)

Under medo-persiskt herravälde. Under medern Darius regering var Daniel en av de tre höga ämbetsmän som sattes över de 120 satraper som skulle styra riket. Eftersom Daniel hade Guds ynnest, utmärkte han sig framför de andra i statens tjänst. Kungen tänkte därför sätta honom över hela riket, när missunnsamhet och svartsjuka fick de andra ämbetsmännen att anstifta en komplott för att få honom röjd ur vägen. När de inte kunde finna något att anklaga honom för, fick de kungen att utfärda en lag som riktade sig mot Daniels gudsdyrkan. Kungen måste därefter, om än motvilligt, tillämpa lagen, som enligt seden inte kunde ändras, och han lät kasta Daniel i lejongropen. Men eftersom Daniel höll fast vid sin ostrafflighet och tro, sände Jehova sin ängel och räddade honom från lejonens gap. Därefter dömde Darius dem som hade sammansvurit sig mot Daniel och lät kasta dem i samma lejongrop. (Dan 6)

Under Darius första regeringsår urskilde Daniel att de 70 år då Jerusalem skulle ligga öde – enligt vad som förutsagts i Jeremias skrifter – snart skulle utlöpa. (Jer 25:11, 12) Ödmjukt erkände Daniel sitt folks synder och bad att Jehova skulle låta sitt ansikte lysa över den ödelagda helgedomen i Jerusalem. (Dan 9:1, 2, 17) Som svar fick han en uppenbarelse genom ängeln Gabriel, som gav honom profetian om de 70 veckorna som visade vilket år Messias skulle framträda. Daniel fick uppleva glädjen att se judarna återvända under Serubbabel 537 f.v.t., men det sägs inget om att han själv följde med dem. Under Cyrus tredje regeringsår (536 f.v.t.) fick Daniel en syn, förmedlad av en ängel som för att fullgöra sitt uppdrag att besöka Daniel måste kämpa med Persiens furste. Ängeln sade: ”Jag har kommit för att låta dig urskilja vad som skall hända ditt folk i dagarnas slutskede, ty det är ännu en syn som gäller de dagar som skall komma.” (Dan 10:14) Han skildrade den historiska utvecklingen på förhand och började med Persiens kungar. Profetian uppenbarade att världsscenen skulle komma att domineras av två stora rivaliserande politiska makter, kallade ”Nordens kung” och ”Söderns kung”, en situation som skulle råda tills Mikael trädde fram, då en tid av stor nöd skulle följa. (Dan 11, 12)

Det är möjligt att Daniel dog ganska snart efter Cyrus tredje regeringsår. Om han var i tonåren när han fördes till Babylon 617 f.v.t., måste han ha varit nästan 100 år när han fick den syn som finns nedtecknad i kapitlen 10–12. Ängelns ord till Daniel: ”Du själv, gå du mot slutet; och du skall vila, men du skall stå upp till din lott vid dagarnas slut”, tycks antyda att Daniels liv närmade sig sitt slut men att han försäkrades om en uppståndelse. (Dan 12:13)

Daniel som skribent. Jesus Kristus hänvisade till Daniel (Mt 24:15), och det hänsyftas på Daniel i Hebréerna 11:33. Kritikerna har inte kunnat bevisa sin teori att den kanoniska Daniels bok eller delar av den skulle ha skrivits av en eller flera senare skribenter på mackabéertiden. Tre tillägg, nämligen Asarjas bön och de tre männens lovsång, berättelsen om Susanna och de äldste och berättelsen om Bel och ormguden i Babylon, är emellertid apokryfiska och skrivna senare. Dessa och andra skrifter som påstås vara skrivna av Daniel eller som tillskriver honom ovanliga bedrifter eller läror är mer att betrakta som myter grundade på det stora anseende Daniel hade och är inte tillförlitliga. (Se APOKRYFER; även DANIELS BOK.)

3. En präst av leviten Itamars hus; följde med Esra till Jerusalem 468 f.v.t. (Esr 8:2) Möjligen var det denne präst, eller en av hans avkomlingar, som med sigill bekräftade det bindande avtal som slöts på ståthållaren Nehemjas tid (Neh 10:6), men han är inte identisk med profeten Daniel, som var av Judas stam. (Dan 1:6)