En profetisk bok. I svenska biblar är den placerad bland de större profeterna, omedelbart efter Hesekiel. Detta motsvarar ordningsföljden i den grekiska Septuaginta och i den latinska Vulgata. I den hebreiska kanon placeras Daniels bok bland Ketuvim, dvs. Skrifterna.

Skribent. Boken anger själv att det är Daniel som har skrivit den. Det sägs: ”Under Belsassars, Babylons kungs, första år såg Daniel en dröm och syner i sitt huvud medan han låg på sin säng. Sedan skrev han ner drömmen. Han gav en fullständig redogörelse för alltsammans.” (Dan 7:1) Att Daniel har skrivit boken framgår också av att kapitlen 7–12 är skrivna i första person.

Kapitlen 1–6 är skrivna i tredje person, men det motsäger inte att Daniel är skribenten. Han intog ställningen som en iakttagare som beskrev vad som hände honom själv och andra. En annan bibelskribent, Jeremia, gör ibland på samma sätt. (Se Jer 20:1–6; 21:1–3 och kap. 26, 36.) Andra gånger skriver Jeremia i första person. (Jer 1, 13, 15, 18; se DANIEL nr 2.)

Bakgrund och tidpunkt för skrivandet. Bokens handling utspelar sig i Babylon, men en av synerna uppenbaras i Susa vid vattendraget Ulaj. Om Daniel verkligen befann sig i  Susa eller om han bara var där i synen är oklart. Boken fullbordades ca 536 f.v.t. och omfattar perioden från 618 till ca 536 f.v.t. (Dan 8:1, 2)

Äkthet. Somliga kritiker ifrågasätter äktheten hos Daniels bok och har samma uppfattning som en hednisk filosof och fiende till kristendomen på 200-talet, Porfyrios. Han hävdade att Daniels bok var skriven av en palestinsk jude på Antiochos Epifanes tid. Enligt Porfyrios teori skildrade denne bedragare händelser som redan hade ägt rum och fick dem att framstå som profetior. Bokens äkthet ifrågasattes emellertid inte på allvar förrän i början av 1700-talet. Ett starkt bevis för äktheten är att Jesus Kristus erkände Daniels profetia. (Mt 24:15; Dan 11:31)

Historiska vittnesbörd. Flera handskrifter med delar av Daniels bok har hittats i grottorna vid Döda havet. Den äldsta handskriften dateras till första hälften av det första århundradet f.v.t. Vid den tiden var Daniels bok erkänd som en del av de inspirerade Skrifterna och var så välkänd bland judarna att många avskrifter redan hade gjorts. Att boken erkändes som kanonisk vid den tiden stöds av att författaren till den apokryfiska, men historiska, Första Mackabéerboken (2:59, 60) nämner att Daniel befriades ur lejongropen och de tre hebréerna ur eldsugnen.

Vidare har vi ett vittnesbörd från den judiske historikern Josephus. Han berättar att man visade Daniels profetior för Alexander den store när denne drog in i Jerusalem. Detta skedde ca 332 f.v.t., mer än 150 år före mackabéertiden. Josephus berättar: ”Då man vid detta tillfälle visade honom Daniels bok, hvari denne profet förutsade, att en grekisk konung skulle förstöra persernas välde, sade han det vara sin öfvertygelse, att han sjelf var den åsyftade personen.” (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], XI, 337 [viii, 5]; i den sv. utgåvan Judarnes gamla historia av Flavius Josefus, 1889, sid. 980) Historien berättar också att Alexander visade judarna stor ynnest, och man menar att det berodde på det Daniel hade skrivit om honom i profetian.

Språk. Daniel 1:1–2:4a och 8:1–12:13 är skrivet på hebreiska, medan Daniel 2:4b–7:28 är skrivet på arameiska. Angående ordförrådet i den arameiska delen av Daniels bok  sägs det i ett bibliskt uppslagsverk: ”När man undersöker det arameiska ordförrådet i Daniels bok, visar det sig att nio tiondelar av det finns direkt belagda i västsemitiska inskrifter eller papyrer från 400-talet f.Kr. eller tidigare. De resterande orden har återfunnits i nabateiska och palmyrenska arameiska texter från tiden efter 400-talet f.Kr. Även om det åtminstone teoretiskt sett är möjligt att denna lilla återstod av ordförrådet plötsligt uppstod efter 400-talet f.Kr., kan man lika gärna argumentera för att en skriftlig form från 400-talet f.Kr. hade sitt ursprung i en tidigare, talad form. Den allra troligaste förklaringen är dock att den tiondel som saknas bara är en lucka i vår nuvarande kunskap om språkförhållandena, en lucka som vi tryggt kan vänta oss kommer att fyllas med tiden.” (The International Standard Bible Encyclopedia, utgiven av G. W. Bromiley, 1979, bd 1, sid. 860)

I Daniels bok förekommer det några så kallade persiska ord, men med tanke på att judarna hade så mycket med babylonier, meder, perser och andra folk att göra är detta inget ovanligt. Dessutom är de flesta utländska ord som Daniel använder juridiska uttryck eller beteckningar på ämbetsmän, klädesplagg och liknande som det uppenbarligen inte fanns några lämpliga hebreiska eller arameiska beteckningar för på den tiden. Daniel skrev för judarna, och de flesta judar befann sig då i Babylonien. Många var också utspridda på andra platser. Han skrev därför på ett språk som de kunde förstå.

Läropunkter. Somliga kritiker menar att boken inte kan vara äkta eftersom Daniel anspelar på uppståndelsen. (Dan 12:13) De menar att läran om uppståndelsen utvecklades senare eller lånades in från hedendomen. Men omnämnandet i Daniels bok stämmer med resten av de hebreiska skrifterna, som innehåller uttalanden som vittnar om tron på en uppståndelse. (Job 14:13, 15; Ps 16:10) Dessutom finns det konkreta exempel på människor som fick uppstå. (1Ku 17:21, 22; 2Ku 4:22–37; 13:20, 21) Och ingen mindre än aposteln Paulus sade att Abraham trodde på de dödas uppståndelse (Heb 11:17–19) och att också andra trogna Guds tjänare i forna tider såg fram mot uppståndelsen. (Heb 11:13, 35–40; Rom 4:16, 17) Jesus själv sade: ”Men att de döda blir uppväckta har också Mose gett till känna, i berättelsen om törnbusken, när han kallar Jehova ’Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud’.” (Lu 20:37)

De som hävdar att boken inte är profetisk utan skrevs efter det att händelserna inträffat skulle behöva flytta fram tiden för skrivandet till efter Jesu jordiska tjänst, eftersom det nionde kapitlet obestridligen innehåller en profetia om Messias framträdande och offerdöd. (Dan 9:25–27) Dessutom går profetian ännu längre och berättar om de kungariken som skulle härska ända fram till ”ändens tid”, då de skulle tillintetgöras av Guds rike med hans Messias som kung. (Dan 7:9–14, 25–27; 2:44; 11:35, 40)

Bokens värde. Daniels bok utmärker sig särskilt genom att den omtalar profetiska tidsperioder: De 69 (års)veckorna från det att påbudet om att återuppbygga Jerusalem utgick till Messias ankomst; de händelser som skulle inträffa i den 70:e veckan och ödeläggelsen av Jerusalem, som skulle följa strax därefter (Dan 9:24–27); de ”sju tiderna”, som Jesus kallade ”nationernas fastställda tider” och som – enligt vad han visade – fortfarande pågick när han var på jorden och skulle utlöpa långt senare (Dan 4:25; Lu 21:24); perioderna på 1 290, 1 335 och 2 300 dagar samt ”en fastställd tid, fastställda tider och en halv”. Alla dessa tidsprofetior har stor betydelse för förståelsen av Guds handlande med sitt folk. (Dan 12:7, 11, 12; 8:14; se NATIONERNAS FASTSTÄLLDA TIDER; SJUTTIO VECKOR.)

Daniel ger också detaljerade upplysningar om världsväldens uppgång och fall, från det forntida Babylons tid ända till den tid då Guds kungarike tillintetgör dem för evigt. Profetian riktar uppmärksamheten på Guds rike med Guds förordnade kung och ”de heliga” som regenter och visar att denna regering skall bestå för evigt, till välsignelse för alla som tjänar Gud. (Dan 2:44; 7:13, 14, 27)

Ängelns inspirerade förklaring av profetian om djuren som representerar världsvälden (Dan 7:3–7, 17, 23; 8:20, 21) är till stor hjälp när det gäller att förstå vad djuren i Uppenbarelseboken symboliserar. (Upp 13:1–18; se DJUR, SYMBOLISKA.)

Daniels berättelse om hur hans tre kamrater räddades ur den brinnande eldsugnen när de hade vägrat att falla ner för Nebukadnessars stora bildstod av guld (Dan 3) visar att Jehovas tjänares rätt att tjäna sin Gud med odelad hängivenhet blev lagligt stadfäst i det område som behärskades av det första världsväldet under ”hedningarnas tider”. Det hjälper de kristna att inse att det bara är i relativ  bemärkelse som de skall underordna sig de överordnade myndigheterna, som omtalas i Romarna 13:1, vilket också stämmer med apostlarnas handlingssätt. (Apg 4:19, 20; 5:29) Daniels berättelse ger de kristna styrka att bevara sin neutrala hållning till nationernas angelägenheter. Den visar att deras neutralitet kan medföra svårigheter för dem, men oavsett om Gud räddar dem eller tillåter att de blir dödade för sin ostrafflighet håller de fast vid att det bara är Jehova Gud de kommer att tillbe och tjäna. (Dan 3:16–18)

[Ruta på sidan 419]

HUVUDPUNKTER I DANIELS BOK

Profetior om jordiska regeringars uppgång och fall, från det forntida Babylon fram till dess att Guds kungarike krossar dem alla och övertar världsherraväldet

Skriven av Daniel, som var i Babylon från 617 f.v.t. till någon gång efter det att de landsflyktiga judarna återvände till Jerusalem 537 f.v.t.

Daniel och hans tre kamrater visar sin ostrafflighet mot Jehova under landsflykten i Babylon

Medan de förbereds för tjänst vid Nebukadnessars hov avstår de från hans vin och fina mat; Gud ger dem kunskap och insikt (1:1–21)

Sadrak, Mesak och Abed-Nego vägrar att tillbe Nebukadnessars väldiga bildstod; orubbligt säger de till den vrede kungen att de inte kommer att tillbe hans gudar; han låter binda dem och kasta dem i en överhettad ugn; en ängel befriar dem, och de är oskadda (3:1–30)

Avundsjuka ämbetsmän smider planer mot Daniel; trots att det är förbjudet fortsätter han att be till sin Gud och försöker inte dölja det; han kastas i lejongropen; en ängel befriar honom, och han är oskadd (6:1–28)

Profetiska drömmar och syner pekar fram mot Guds rike med hans Messias som kung

En kolossal bildstod krossas av en sten som bryts loss från ett berg, men inte med människohänder; bildstoden förebildar raden av världsvälden från Babylon fram till dess att de alla krossas och ersätts av Guds kungarike (2:1–49)

Ett kolossalt träd blir nerhugget och stubben bunden för sju tider; får sin första uppfyllelse när kungen blir sinnessjuk och lever som ett djur i sju år tills han erkänner att den Högste är härskare i mänsklighetens kungarike och att han ger makten åt den han utväljer (4:1–37)

En skrift visar sig på väggen när Belsassar använder kärlen från Jehovas tempel till att utbringa skålar för sina avgudar; Daniel blir tillkallad, tillrättavisar oförskräckt kungen, uttyder skriften och berättar för honom att hans rike har blivit givet åt mederna och perserna (5:1–31)

Raden av världsvälden framställs genom ett lejon, en björn, en leopard, ett fruktansvärt vilddjur med tio horn samt ett litet horn som skjuter upp på det sista djurets huvud; sedan ger den Gamle av dagar herraväldet över alla folk åt en som är lik en människoson (7:1–28)

En bagge, en getabock och ett litet horn förebildar världsvälden som skall uppträda efter Babylon; det lilla hornet trotsar Fursten över himlens här och krossas sedan, men inte med människohand (8:1–27)

Sjuttio (års)veckor; efter 7 + 62 veckor skall Messias framträda och därefter röjas ur vägen; (det abrahamitiska) förbundet skall hållas i kraft uteslutande för judarna under en vecka (9:1–27)

Kampen mellan Nordens kung och Söderns kung; Mikael träder fram som befriare; efterföljande händelser (10:1–12:13)