[Debọra] Betyder ”bi”.

1. Rebeckas amma. När Rebecka lämnade sin far Betuels hushåll för att bege sig till Palestina och gifta sig med Isak följde Debora med henne. (1Mo 24:59) Efter att ha tjänat i många år i Isaks hushåll blev Debora – kanske efter Rebeckas död – medlem av Jakobs hushåll. Debora dog tydligen omkring 125 år efter det att Rebecka hade gift sig med Isak, och hon begravdes under ett stort träd vid Betel. Det namn trädet fick (Allon-Bakut, som betyder ”gråtens kraftiga träd”) visar hur kär hon hade blivit för Jakob och hans familj. (1Mo 35:8)

 2. En profetissa i Israel; Lappidots hustru. (Dom 4:4) Det finns inget som tyder på att Lappidot och Barak var samma person, som somliga menar. Deboras och Baraks samarbete gällde endast deras gemensamma intresse att befria Israel från kanaanéernas förtryck. Debora bodde under en palm i Efraims bergstrakt, mellan Rama och Betel, och ”Israels söner brukade gå upp till henne med sina rättstvister”. (Dom 4:5)

Jehova använde Debora till att kalla på Barak från Kedes-Naftali och meddela honom sin avsikt att låta 10 000 man besegra den kanaaneiske kungen Jabins väldiga här under härföraren Sisera. Jehova lovade Barak att han skulle ge fienden i hans hand, men Barak insisterade ändå på att Debora – trots att hon var kvinna – skulle gå med som Guds representant när han samlade hären och ledde den till berget Tabor. Debora var villig att lämna sitt förhållandevis säkra hem och gå med Barak, men hon profeterade och sade att ”den sköna utmärkelsen” för segern skulle bli en kvinnas. Dessa ord gick i uppfyllelse när Jael, en kvinna, dödade Sisera. (Dom 4:6–10, 17–22)

På segerdagen sjöng Debora och Barak en sång tillsammans. Sången är delvis skriven i första person, vilket tyder på att det var Debora som skrev den eller i varje fall delar av den. (Dom 5:7) Det var vanligt att kvinnorna firade en seger med sång och dans. (2Mo 15:20, 21; Dom 11:34; 1Sa 18:6, 7; Ps 68:11) Sången ger Jehova all ära och lovprisning för den seger han gav sitt folk. Sången är ett betydande komplement till den berättelse som föregår den, och för att få en fullständig bild av händelserna bör man betrakta båda delarna. Efter att ha beskrivit Jehovas makt och majestät och påmint om Israels situation före Baraks strid övergår sången till att lovorda de stammar som hörsammade kallelsen, och sedan frågas det efter dem som inte gjorde det. Sången ger en målande beskrivning av detaljer från striden och kanaanéernas vilda flykt, Jaels modiga handling när hon dödade Sisera och Siseras mors besvikelse när hon förgäves väntade på byte och slavar från Israel efter sonens förväntade seger. (Dom 5)