[Dekạpolis] Betyder ”[område med] tio städer”.

Förbund av tio städer (av grek. dẹka, ”tio”, och pọlis, ”stad”). Namnet användes också om det område där de flesta av dessa städer låg. (Mt 4:25)

Efter Alexander den stores erövring av Syrien och Palestina omkring 332 f.v.t. uppstod det grekiska kolonier i dessa områden,  tydligen genom att veteraner från hans härar och därefter grekisktalande invandrare bosatte sig där. I många fall växte kolonierna fram på platser där det tidigare hade legat judiska städer, men många kolonier grundades också på nya platser, i synnerhet öster om Jordan. De blomstrade under det seleukidiska herraväldet i Syrien och det ptolemeiska herraväldet i Egypten, men det mackabeisk-judiska rikets framväxt (från ca 168 f.v.t.) utgjorde ett allvarligt hot mot deras förhållandevis oberoende ställning. Även om det säkert bodde många judar i dessa städer var de ändå centrum för grekisk kultur och förvaltning och hade därför en helt annan inriktning än mackabéerna. När Pompejus erövrade och reorganiserade Palestina 63 f.v.t. kom dessa hellenistiska städer under romerskt beskydd och fick en gynnad ställning. De fick prägla egna mynt och i stor utsträckning vara självstyrande, även om de fortfarande lydde under Rom och det syriska provinsstyret och var pliktiga att betala skatt och ställa folk till förfogande för militärtjänst.

Bildandet av förbundet. Det var troligen någon gång mellan Pompejus erövring och Herodes den stores död (ca år 1 f.v.t.) som tio av dessa hellenistiska städer bildade ett löst förbund som kallades Dekapolis. Orsaken till att det här förbundet bildades verkar ha varit ett gemensamt intresse av att ha nära handelsförbindelser och av att skydda sig mot antihellenistiska krafter i Palestina eller mot aggressiva nomadstammar i ökenområdet i öster. Ordet ”Dekapolis” förekommer första gången i de kristna grekiska skrifterna och därefter i Josephus och i Plinius den äldres skrifter (båda från det 1:a årh. v.t.). De tio ursprungliga städerna var enligt Plinius följande: Damaskus, Filadelfia, Rafana, Skytopolis, Gadara, Hippo (Hippos), Dion, Pella, Gerasa och Kanata. Men han medgav att det redan rådde delade meningar om saken. (Naturalis historia, V, XVI) Av dessa städer var det bara Skytopolis (Bet-Sean) som låg väster om Jordan, och med sitt strategiska läge vid Esdrelonslätten (Jisreeldalen) var staden en viktig knutpunkt på vägen till Medelhavskusten och hamnarna där. Damaskus, som låg långt norrut i Syrien, införlivades tydligen i förbundet på grund av sin betydelse som handelscentrum. Filadelfia (forntida Rabba, nutida Amman) låg längst söderut av de tio städerna, bara 40 km nordöst om Döda havets norra ände. De övriga städerna låg i det bördiga Gilead eller i det intilliggande Basan. De flesta av dem anses ha legat vid eller i närheten av huvudvägarna i området. Kanata är förmodligen samma plats som Kenat i 4 Moseboken 32:42.

 På 100-talet v.t. namngav Ptolemaios 18 städer som tillhörde ”Dekapolis”, vilket tyder på att det blivit ett begrepp med vidare betydelse och att antalet städer varierade. Somliga forskare menar att Abila, som Ptolemaios nämner, och inte Rafana, var en av de tio ursprungliga städerna. Det verkar i varje fall vara så att Dekapolis område inte hade några exakta gränser och att städernas myndighet inte omfattade hela det mellanliggande landområdet utan bara det område som hörde till respektive stad.

Jesu tjänst och Dekapolis. Bland de skaror som samlades för att höra Jesus undervisa i Galileen fanns det människor från Dekapolis (Mt 4:25), men det sägs ingenstans att Jesus tog sig tid att predika i någon av Dekapolis hellenistiska städer. Jesus kom in i Dekapolis område när han under sin tjänst i Galileen tog sig över Galileiska sjön och kom till gerasenernas land (eller gadarenernas land, enligt Mt 8:28). (Mk 5:1) Men sedan han hade drivit ut demoner och gett dem tillåtelse att fara in i en svinhjord, vilket slutade med att svinen dog, bönföll folket från den närliggande staden och landsbygden honom om att ”gå bort från deras område”. Han gjorde som de önskade, men mannen som han hade befriat från demonerna lydde hans befallning att vittna för sina släktingar, och mannen förkunnade om Jesu botande i Dekapolis. (Mk 5:2–20) Somliga forskare menar att förekomsten av en svinhjord är ett ytterligare vittnesbörd om det icke-judiska inflytandet i området.

Efter påsken år 32 kom Jesus – på väg tillbaka från området kring Tyros och Sidon i Fenicien – ”till Galileiska sjön, upp mitt igenom Dekapolis område”. (Mk 7:31) Någonstans i detta område botade han en döv man som också hade svårt att tala, och senare gav han genom ett underverk mat åt en folkskara på 4 000. (Mk 7:32–8:9)

Senare historia. Enligt Eusebios flydde de kristna i Judeen före Jerusalems ödeläggelse år 70 till staden Pella i Dekapolis i Gileads bergstrakt, och på det sättet visade de att de lyssnade till Jesu profetiska varning. (Lu 21:20, 21; Kyrkohistoria, 1995, sid. 84)

Städerna i Dekapolis var långt ifrån de enda i Palestina som påverkats av hellenismen, men det var i dessa städer som det grekiska inflytandet märktes tydligast. De anses ha haft sin glansperiod på 100-talet v.t., och under det följande århundradet började förbundet lösas upp. Vittnesbörd om det starka grekiska inflytandet och städernas välstånd kan ses i de imponerande lämningarna av teatrar, amfiteatrar, tempel, badinrättningar, akvedukter och andra byggnadsverk i Gerasa (nutida Jerash) och andra städer.