Demon
En osynlig, ond andevarelse med övermänskliga krafter. Det vanliga grekiska ordet för demon (daimōn) förekommer endast en gång i de kristna grekiska skrifterna, i Matteus 8:31; på andra ställen förekommer ordet daimọnion. I några fall används det grekiska ordet för ”ande”, pneuma, om onda andar, dvs. demoner. (Mt 8:16) Det används också ofta tillsammans med ord som ”ond”, ”oren”, ”stum” och ”döv”. (Lu 7:21; Mt 10:1; Mk 9:17, 25; se ANDE [Andevarelser].)
Demonerna skapades inte som demoner av Gud. Den förste som gjorde sig till en demon var Satan, Djävulen (se SATAN), som blev härskare över andra av Guds änglasöner som också gjorde sig till demoner. (Mt 12:24, 26) På Noas tid materialiserade sig olydiga änglar, gifte sig med kvinnor, frambringade en bastardavkomma som kallades nefilim (se NEFILIM) och dematerialiserade sig sedan när den stora översvämningen kom. (1Mo 6:1–4) Men när de återvände till andevärlden återfick de inte sin ursprungliga upphöjda ställning, utan som det sägs i Judas 6: ”De änglar som inte behöll sin ursprungliga ställning utan övergav sin egen tillbörliga boningsort har han hållit i förvar med eviga bojor under tätt mörker till domen på den stora dagen.” (1Pe 3:19, 20) Det är alltså endast i detta tillstånd av tätt andligt mörker som de nu kan bedriva sin verksamhet. (2Pe 2:4) Även om de tydligen inte längre tillåts materialisera sig, har de ändå stor kraft och kan påverka människors sinnen och liv. De kan till och med tränga in i och besätta människor och djur, och fakta visar att de även använder livlösa ting som hus, fetischer och amuletter. (Mt 12:43–45; Lu 8:27–33; se DEMONBESATTHET.)
Syftet med all sådan demonisk verksamhet är att vända människor mot Jehova och den rena tillbedjan av honom. Enligt Jehovas lag var därför alla former av demonism strängt förbjudna. (5Mo 18:10–12) Ändå gick de egensinniga israeliterna så långt att de offrade sina söner och döttrar åt demonerna. (Ps 106:37; 5Mo 32:17; 2Kr 11:15) När Jesus var på jorden var demonernas inflytande mycket utbrett, och några av hans största underverk bestod i att han drev ut onda andar ur besatta personer. (Mt 8:31, 32; 9:33, 34; Mk 1:39; 7:26–30; Lu 8:2; 13:32) Jesus gav samma makt åt sina 12 apostlar och de 70 som han sände ut, så att de kunde driva ut demoner i hans namn. (Mt 10:8; Mk 3:14, 15; 6:13; Lu 9:1; 10:17)
Demonernas inflytande på människans angelägenheter är inte mindre uppenbart i dag. Det är fortfarande så att ”det som nationerna offrar, det offrar de åt demoner”. (1Kor 10:20) I Bibelns sista bok, den ”uppenbarelse genom Jesus Kristus, som Gud gav honom för att visa sina slavar vad som inom kort måste ske”, ges profetiska varningar för ökad demonisk verksamhet på jorden. (Upp 1:1) ”Så blev den store draken nerslungad, den ursprunglige ormen, han som kallas Djävul och Satan, han som vilseleder hela den bebodda jorden; han slungades ner till jorden, och hans änglar [demoner] slungades ner med honom. ... Ve jorden och havet, ty Djävulen har kommit ner till er i stor förbittring, eftersom han vet att han har en kort tidsfrist.” (Upp 12:9, 12) Orena, grodliknande uttalanden ”är i själva verket uttalanden inspirerade av demoner och gör tecken, och de går ut till kungarna på hela den bebodda jorden för att församla dem till kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”. (Upp 16:13, 14)
De kristna måste därför kämpa en hård kamp mot dessa osynliga onda andar. När Jakob argumenterar för att det inte räcker med att bara ha tro säger han: ”Du tror att det finns en enda Gud, eller hur? Det gör du rätt i. Också demonerna tror, och de ryser.” (Jak 2:19) Paulus sade varnande: ”I senare tidsperioder skall några avfalla från tron och ägna uppmärksamhet åt vilseledande inspirerade uttalanden och demoners läror.” (1Ti 4:1) Man kan inte äta vid Jehovas bord och samtidigt äta vid demonernas bord. (1Kor 10:21) En trogen kristen måste därför kämpa en hård kamp mot Djävulen och hans demoner, ”mot världshärskarna i detta mörker, mot de onda andemakterna i de himmelska regionerna”. (Ef 6:12)
Vad betydde ordet ”demon” för de greker som Paulus predikade för?
Bibelns användning av ordet ”demon” är snäv och specifik jämfört med de uppfattningar antikens filosofer hade och hur ordet användes i klassisk grekiska. I en biblisk ordbok sägs det angående detta: ”Innebörden i detta adjektiv [daimọnios] visar tydligt egenarten i den grekiska demonföreställningen, eftersom det betecknar allt som ligger utom mänsklig förmåga och som därför måste tillskrivas högre makters ingripande, antingen till nytta eller till skada. ... [To daimọnion] används av förkristna författare i betydelsen ’gudomlig’.” (Theologisches Wörterbuch zum Neuen Testament, utgiven av G. Kittel, 1935, bd II, sid. 9) När epikureiska och stoiska filosofer gav sig i ordskifte med Paulus drog några av dem slutsatsen: ”Han tycks vara en förkunnare av främmande gudomligheter [grek.: daimonịōn].” (Apg 17:18)
När Paulus talade till athenarna använde han ett sammansatt uttryck där det grekiska ordet daimōn ingick: ”Ni ... tycks vara mer benägna än andra att frukta gudomligheterna [grek.: deisidaimonestẹrous; Vulgata: ”mer vidskepliga”].” (Apg 17:22) I en kommentar till detta sammansatta ord säger Frederick F. Bruce: ”Sammanhanget måste avgöra om detta ord används i positiv eller negativ mening. Det var faktiskt lika vagt som ’religiös’ är på engelska, och här översätter man det bäst med ’mycket religiösa’. Men ordet ’vidskepliga’ i AV [King James Version] är inte helt felaktigt; sett med Paulus ögon byggde deras religion till största delen på vidskepelse, vilket den också gjorde, fast på andra grunder, sett med epikuréernas ögon.” (The Acts of the Apostles, 1970, sid. 335)
När Festus talade med kung Herodes Agrippa II, sade han att judarna hade vissa dispyter med Paulus om deras ”tillbedjan av gudomligheten [grek.: deisidaimonịas; Vulgata: ”vidskepelse”]”. (Apg 25:19) Frederick F. Bruce påpekar att detta grekiska ord ”mindre hövligt kunde återges med ’vidskepelse’ (som i AV). Det motsvarande adjektivet förekommer med samma dubbeltydighet i [Apostlagärningarna] 17:22.” (Commentary on the Book of the Acts, 1971, sid. 483)
