Det att en person kommer under en osynlig ond andes inflytande och kontroll. På Bibelns tid plågades demonbesatta personer på olika sätt: några var stumma, några var blinda, några uppförde sig som sinnessjuka och några hade övermänsklig styrka. Alla blev mycket illa behandlade av dessa osynliga tyranner. (Mt 9:32; 12:22; 17:15; Mk 5:3–5; Lu 8:29; 9:42; 11:14; Apg 19:16) Män, kvinnor och barn var deras offer. (Mt 15:22; Mk 5:2) Plågan förvärrades ibland ytterligare när flera demoner besatte en person på samma gång. (Lu 8:2, 30) När demonen drevs ut återfick personen sitt sunda förnuft och blev normal igen. Det är skillnad mellan sjukdom som orsakas av demonbesatthet och vanlig fysisk sjukdom, för båda typerna av lidande nämns som exempel på vad Jesus botade. (Mt 8:16; 17:18; Mk 1:32, 34)

Några av Jesu största underverk bestod i att han befriade besatta människor ur demonernas grepp. Demonerna var maktlösa mot Jesus. Men inte alla uppskattade att han drev ut demoner. Fariséerna anklagade Jesus för att stå i förbund med demonernas härskare, Beelsebub, fastän det egentligen var de själva som var Djävulens avkomma, som Jesus påpekade. (Mt 9:34; 12:24; Mk 3:22; Lu 11:15; Joh 7:20; 8:44, 48–52) Jesus visste varifrån han fick den kraft som gav honom övertaget över demoner. Han erkände öppet att han drev ut dem med hjälp av Jehovas ande. (Mt 12:28; Lu 8:39; 11:20) Demonerna själva visste vem Jesus var och tilltalade honom som ”Guds Son”, ”Guds Helige” och ”Jesus, du Guds, den Högstes, Son”. (Mt 8:29; Mk 1:24; 3:11; 5:7; Lu 4:34, 41; Apg 19:15; Jak 2:19) Men Jesus tillät dem aldrig att avge vittnesbörd om vem han var. (Mk 3:12) Däremot uppmanade han en man som befriats ur demonernas grepp att berätta för sina släktingar ”om allt vad Jehova ... [hade] gjort för” honom. (Mk 5:18–20)

Jesus gav också sina 12 apostlar, och senare de 70 som han sände ut, myndighet över demonerna, så att de i Jesu namn kunde bota demonbesatta. (Mt 10:8; Mk 3:15; 6:13; Lu 9:1; 10:17) Även en som inte var nära förbunden med Jesus eller hans apostlar kunde driva ut en demon i Jesu namn. (Mk 9:38–40; Lu 9:49, 50) Efter Jesu död hade apostlarna fortfarande denna myndighet. Paulus beordrade ”en spådomsdemon” att fara ut ur en tjänsteflicka, till hennes giriga ägares stora förargelse. (Apg 16:16–19) Men när vissa bedragare, prästen Skevas sju söner, försökte driva ut en demon på grundval av ”Jesus, som Paulus predikar”, gav sig den demonbesatte mannen på dem, misshandlade dem och slet av dem kläderna. (Apg 19:13–16)

Mentalt obalanserade personers vilda och okontrollerade uppträdande kan ofta ha sin orsak i att de är besatta av dessa osynliga hantlangare till Satan. Det berättas ibland om att andemedier har drivit ut demoner, vilket för tanken till Jesu ord: ”Många skall säga till mig på den dagen: ’Herre, Herre, profeterade vi inte i ditt namn och drev ut demoner i ditt namn ...?’ Och likväl skall jag då bekänna för dem: Jag har aldrig känt er!” (Mt 7:22, 23) Det finns därför goda skäl att följa råden: ”Var på er vakt”, och: ”Ta på er den fullständiga vapenrustningen från Gud, så att ni kan stå fasta mot Djävulens [och hans demoners] listiga anslag.” (1Pe 5:8; Ef 6:11)