BARA 120 år efter det att Israel hade fått sin förste kung, Saul, delades nationen i två riken. Orsaken var kung Salomos avfall. För att behaga sina utländska hustrur tillät han avgudadyrkan i landet och byggde offerhöjder åt falska gudar. Den här blandningen av sann och falsk religion var avskyvärd i Jehovas ögon. Men av lojalitet mot sitt förbund med David förkastade Gud inte den davidiska dynastin. I stället bestämde han att en del av nationen skulle ”slitas bort”. (1Ku 11:7–13)

Detta skedde 997 f.v.t. när Salomos son Rehabeams egensinniga uppträdande provocerade tio av stammarna till att göra uppror och bilda ett eget kungarike, som huvudsakligen omfattade norra delen av landet men även simeonitiska enklaver i Judas område. Det var bara två stammar, Benjamin och Levi, som förblev lojala mot Judas rike i söder.

Jerobeam, den förste kungen i Nordriket, införde en egen religion, eftersom han var rädd att hans undersåtar skulle överge honom om de fortsatte att tillbe i Jerusalem. Han ställde upp två guldkalvar, en i Dan långt uppe i norr och en i Betel bara 17 km norr om Jerusalem. Han insatte också ett eget prästerskap och instiftade egna högtider. (1Ku 12:26–33)

Israel blev alltså ett splittrat land både politiskt och religiöst och därmed mer sårbart för angrepp utifrån. Den här splittringen ledde även till inbördeskrig. Tiostammarsriket, som blev avskuret från den rena tillbedjan av Jehova, sjönk djupt ner i moraliskt och andligt fördärv. Men Jehova fortsatte att sända sina profeter och uppmana folket att ändra sig.