Samling av små vattendroppar som svävar i luften; kan påminna om duggregn. När varm och fuktig luft stiger upp från marken och avkyls till daggpunkten kondenseras fuktigheten, eftersom kall luft inte kan hålla så mycket fukt som varm luft. Om detta inträffar nära marken bildas det dis eller dimma, och om det inträffar högre upp bildas det moln. (Ps 135:7; Ord 25:14, not; Jer 10:13; 51:16) Fukt som kondenserar på svala ytor, till exempel på marken eller på växter (något som vanligen sker om natten), kallas dagg. (2Mo 16:13, 14; Dom 6:36–40; se DAGG.)

Bibelns poetiska beskrivning av dessa geofysiska processer stämmer med vetenskapliga rön. Elihu berättar om hur Jehova, källan till all värme och energi, först drar upp fuktigheten från marken och sedan låter den sakta droppa ner igen i form av regn och dimma (hebr.: ’edh). (Job 36:27, 28)

Det hebreiska ordet ’edh förekommer bara en gång till i Bibeln, nämligen i Första Mosebokens berättelse om förhållandena här på jorden vid en viss tidpunkt under skapelsedagarna. ”Jehova Gud hade inte låtit det regna på jorden. ... Men en dimma steg upp från jorden [vattendragen, sjöarna och haven  inbegripna], och den vattnade hela marken.” (1Mo 2:5, 6) De som utarbetade några av de gamla bibelöversättningarna (LXX, Sy, Vg) uppfattade emellertid inte det hebreiska ordet som en ”dimma” utan som en ”källa”, och man antog att jorden bevattnades av ett underjordiskt vattendrag.

Bildspråk. När Paulus talade med prokonsuln Sergius Paulus i staden Pafos på Cypern motarbetades han av Bar-Jesus (Elymas), en trollkarl och falsk profet. Paulus sade till honom att Jehovas hand var över honom och att han skulle bli blind under en tid. ”I samma ögonblick föll ett tjockt töcken och mörker över honom.” Hans syn blev antagligen suddig eller dimmig, och omedelbart därefter förmörkades den helt. Läkaren Lukas använde den grekiska medicinska termen akhlỵs (tät dimma) för att beskriva vad som hände. (Apg 13:4–11)

När aposteln Petrus varnade för falska lärare, som skulle smyga sig in i den kristna församlingen och fördärva den, sade han: ”Dessa är källor utan vatten, och dimmor drivna av en våldsam storm, och åt dem har mörkrets svarthet hållits i förvar.” Resenärer i Mellanöstern visste vilken besvikelse det innebar att komma fram till en källa eller brunn i hopp om att få uppfriskande vatten och så upptäcka att den hade torkat ut eller sinat. Under augusti månad kommer det i Palestina då och då slöjmoln från väster som inte ger något regn. En jordbrukare som tar dessa tunna, dimliknande moln som ett löfte om vatten för sina grödor blir djupt besviken. På samma sätt skulle dessa falska lärare, dessa omoraliska män, bli en besvikelse, som Petrus vidare säger: ”De gör nämligen svulstiga uttalanden som inte kan ge någon behållning, och genom köttets begär och genom tygellösa gärningar lockar de dem som just har börjat komma bort från sådana som vandrar i villfarelse. Medan de lovar dem frihet är de själva fördärvets slavar.” (2Pe 2:1, 17–19)

De kristna påminns om att alltid ta Jehova med i beräkningen i alla sina planer och inte skryta med vad de har tänkt göra. De bör komma ihåg att livet i den här världsordningen är flyktigt och osäkert och att de själva är som ett ”dis” som snabbt försvinner. (Jak 4:14; se MOLN.)