Levande själar som inte är människor. (Jfr 4Mo 31:28.) Det hebreiska ordet behemạh betecknar större djur med fyra ben, för det mesta husdjur, men ibland även vilda djur. Det återges med ”husdjur”, ”fyrfotadjur” och ”boskap”. (1Mo 1:26; 9:10; 34:23) Det hebreiska ordet rẹmes betecknar ”djur som rör sig” eller ”krypande djur” och kommer från verbroten ramạs, som betyder ”röra sig (myllra)”, ”krypa (kräla)”. (1Mo 6:20; Hes 8:10; 1Mo 1:28, not) Ordet chajjạh, som ordagrant betyder ”levande skapelse”, används om ”vilda djur” och ”vilddjur”. (1Mo 1:28; 3:14; 37:20; Jes 56:9) Det motsvarande grekiska ordet är zōion (levande skapelse), som också översätts med ”djur”. (Upp 4:7; 2Pe 2:12)

Jehova Gud har skapat alla djuren i den bemärkelsen att alla djurarter kan härledas från de första djuren av respektive art som skapades, för det sägs att Gud skapade djuren ”enligt deras arter”. (1Mo 1:25) I den här artikeln tar vi i första hand upp de landlevande djuren.

Med tanke på att Gud satte den fullkomliga människan till att råda över de olika djurarterna på jorden var det lämpligt att Adam fick i uppgift att namnge djuren. (1Mo 1:26; 2:19, 20) Att människan skulle råda över djuren innebar att hon blev betrodd med ett förvaltarskap som Gud alltid skulle hålla henne ansvarig för. (Lu 12:48)

Djuren blev skapade på ett sådant sätt att de kände en viss fruktan för människan som sin herre. (1Mo 9:2, 3) Enligt naturforskare är vilda djur, till exempel leoparder och kungskobror, normalt skygga och drar sig undan människor, men de kan angripa om de blir provocerade, skadade, överraskade eller trängda. Man menar att tigrar blir människoätare därför att omständigheterna tvingar dem till det. Ålderdom eller skador kan begränsa tigerns möjligheter att jaga sina vanliga bytesdjur, och på grund av människans jakt kan bestånden av tigerns bytesdjur reduceras kraftigt.

Redan före den stora översvämningen dödade man djur för att göra kläder av skinnet eller för att frambära dem som offer. (1Mo 3:21; 4:4) Men det var först efter den stora översvämningen som Jehova gav Noa och hans familj tillåtelse att äta kött, under förutsättning att de lät blodet rinna av. (1Mo 9:3, 4) Därmed fick människorna tillåtelse att döda djur för att få den mat de behövde. Men de fick inte döda bara för nöjets eller spänningens skull eller för att visa sitt mod, så som Nimrod utan tvivel gjorde, han som gjorde uppror mot Gud. (1Mo 10:9)

Några har hävdat att det förhållandet att det finns djur på isolerade kontinenter och öar som Australien och Nya Zeeland visar att inte alla landdjur utanför arken omkom i den stora översvämningen. Havsforskare menar emellertid att områden som i dag är isolerade tidigare har haft förbindelser med fastlandet. Oceanografiska undersökningar antyder till exempel att det en gång kan ha funnits en höjdrygg som utgjorde en landbrygga tvärs över Atlanten. Det kan ha funnits andra liknande landbryggor, och innan dessa sjönk ner under havsytan kan djuren ha vandrat över dem. Andra undersökningar har gett resultat som visar att det i södra Stilla havet har funnits en stor kontinent där Australien och många av öarna i Oceanien ingick. Om det var så, hade landdjuren naturligtvis inga större svårigheter att ta sig till dessa områden.

Rena och orena djur. Gud befallde Noa att ta sju av alla rena djur och två av de orena med sig in i arken. I dessa anvisningar kan man se en indelning av djuren. (1Mo 7:2, 3, 8, 9) Med tanke på att det ännu inte var tillåtet att äta kött, var den här indelningen i rena och orena djur troligen grundad på vilka djur som var godkända som offer åt Jehova. När Noa gick ut ur arken visste han därför vilka djur som var rena och lämpliga att offra på altaret. (1Mo 8:20) Vid den tiden fanns det inga restriktioner angående vilka djur Noa och hans familj kunde äta, något som framgår av vad Jehova sade: ”Allt som rör sig och lever skall tjäna som föda åt er.” (1Mo 9:3)

I Guds lag till israeliterna infördes en ny indelning, då den klassificerade en del djur som rena och lämpliga att äta och andra djur som orena som inte fick ätas. Det sades i lagen: ”Alla skapelser bland fyrfotadjuren som har helt kluvna klövar och som idisslar, dem får ni äta.” (3Mo 11:3) Vidare sades det: ”Du skall inte äta något som är avskyvärt. Detta är de fyrfotadjur som ni får äta: tjur, får och get, hjort och gasell och råbock och vildget och antilop och vildfår och gems; och alla fyrfotadjur som har klövar, helt kluvna i två halvor,  och som idisslar bland fyrfotadjuren.” (5Mo 14:3–6)

De som stod under lagförbundet fick inte äta djur som saknade det ena eller båda av de ovannämnda kännetecknen. Bland de djur som det var förbjudet att äta nämns kamelen, klippgrävlingen, haren och svinet. Det var också förbjudet att äta djur som ”går på tassar”. Dit räknades utan tvivel sådana djur som lejonet, björnen och vargen. (3Mo 11:4–8, 26, 27; 5Mo 14:7, 8)

De här begränsningarna av vad som fick ätas gällde bara för dem som stod under den mosaiska lagen, för det sägs i 3 Moseboken 11:8: ”De är orena för er”, dvs. för israeliterna. När den mosaiska lagen upphävdes i och med Kristi Jesu offerdöd, upphörde de här förbuden att gälla, och alla människor var återigen underställda samma allmänna bestämmelse som kungjordes för Noa efter den stora översvämningen. (Kol 2:13–17; 1Mo 9:3, 4)

Eftersom förbudet att äta orena djur togs bort tillsammans med resten av den mosaiska lagen, kan man undra varför Petrus omkring tre och ett halvt år senare ännu inte hade ätit något som var ”orent”. (Apg 10:10–15) Här måste man komma ihåg att det medförde stora förändringar i Kristi efterföljares liv när lagen upphävdes och att det helt naturligt tog sin tid innan de förstod vad allt detta innebar.

Bildspråk. Bibelskribenterna använder olika djurs speciella karaktärsdrag för att beteckna olika egenskaper och förmågor. Emellanåt används de för att skildra goda egenskaper hos både andevarelser och människor. (Hes 1:10, 11; Upp 4:6, 7) Vid andra tillfällen används djur som en bild av vilddjursliknande regeringar som förtrycker och kuvar hela folk. (Dan 7:2–7; 8:5–8, 20, 21; Upp 13:1–17; se DJUR, SYMBOLISKA.)

Rätt bruk av och rätt syn på djuren. Under den mosaiska lagen var nötboskap, får och getter bland de djur som kunde användas som offer i samband med tillbedjan. Sådana djur skulle vara felfria och friska, och det var inte tillåtet att frambära kastrerade djur. (3Mo 22:23–25) Det var förbjudet att använda djurblod till mat eller till något annat som inte hade med offer att göra. (3Mo 17:13, 14) Det var strängt förbjudet att tillbe en bild av ett djur eller av någon annan skapelse. (2Mo 20:4, 5)

Bibeln betonar att man skall behandla djuren på rätt sätt och med barmhärtighet. Jehova beskriver sig själv som den som kärleksfullt tar hand om djuren. (Ord 12:10; Ps 145:15, 16) Den mosaiska lagen föreskrev att man skulle ha tillbörlig omsorg om husdjuren. Om man hittade ett husdjur som irrade omkring skulle man föra det tillbaka till ägaren, och om ett husdjur sjönk ihop under en tung börda skulle det befrias från bördan. (2Mo 23:4, 5) De skulle behandlas väl och inte drivas för hårt. (5Mo 22:10; 25:4) Såväl djuren som människorna skulle ha nytta av sabbatsvilan. (2Mo 20:10; 23:12; 5Mo 5:14) Farliga djur skulle hållas under uppsikt eller avlivas. (1Mo 9:5; 2Mo 21:28, 29) Det var förbjudet att korsa två olika slags husdjur. (3Mo 19:19)

Gudfruktiga människor betraktar djuren som ett uttryck för Guds stora omsorg om människorna. Djuren har tjänat människor som lastdjur, försett dem med mat och kläder och fungerat som renhållningsarbetare och hjälpt dem med så viktiga arbetsuppgifter som plöjning och skörd. Deras variationer i form och färg är en fröjd för ögat, och deras beteenden och instinkter har varit och är ett vidsträckt område där man kan utforska undren i Guds skaparverk. Djuren dör på samma sätt som människor, men de har inte hoppet om en uppståndelse. (2Pe 2:12; se också artiklar om särskilda arter av däggdjur, fåglar, insekter och kräldjur under respektive uppslagsord; se också FISKAR; FÅGLAR; INSEKTER.)