En särskild ”dag” eller period då vissa grupper, nationer eller mänskligheten i allmänhet ställs till svars inför Gud. Det kan vara en tid då några som redan är dömda till döden får sin dom verkställd, men det kan också vara en domsperiod som ger möjlighet för några att bli befriade och till och med få evigt liv. Jesus Kristus och hans apostlar pekade fram emot en kommande ”domens dag” som skulle beröra inte bara de levande utan också dem som tidigare hade dött. (Mt 10:15; 11:21–24; 12:41, 42; 2Ti 4:1, 2)

Tidigare domsperioder. Vid olika tillfällen i det flydda har Jehova ställt folk och nationer till svars för deras handlingar och sedan verkställt domarna genom att tillintetgöra dem. När dessa domar har verkställts har det inte varit fråga om en godtycklig uppvisning av rå styrka och överväldigande kraft. Det hebreiska ordet för ”dom” (mishpạt) återges också ibland med ”rätt” och ”det som är rätt”. (Esr 7:10; 1Mo 18:25) Eftersom Bibeln framhåller att Jehova ”älskar rättfärdighet och rättvisa”, finns både rättfärdighet och rättvisa med i bilden när han verkställer sina domar. (Ps 33:5)

Ibland verkställdes Guds domar som en följd av människors onda handlingssätt i det  dagliga livet. Städerna Sodom och Gomorra är exempel på det. Jehova inspekterade städerna och konstaterade att invånarnas synd var mycket svår. Han beslöt sig därför för att förstöra städerna. (1Mo 18:20, 21; 19:14) Längre fram skrev Judas att de städerna hade undergått ”det rättsliga straffet [grek.: dịkēn; ”dom”, Da; ”rättvisa”, Yg; ”rättvis vedergällning”, ED] bestående av evig eld”. (Jud 7) Dessa städer fick alltså uppleva en domens ”dag”.

Jehova förde en rättssak mot det forntida Babylon, som länge hade varit en fiende till Gud och hans folk. På grund av att babylonierna hade varit onödigt grymma mot judarna och hade haft för avsikt att hålla dem kvar i fångenskap även efter de 70 åren och dessutom hade tillskrivit Marduk segern över Guds folk skulle Gud verkställa dom över dem. (Jer 51:36; Jes 14:3–6, 17; Dan 5:1–4) Detta skedde 539 f.v.t. när mederna och perserna erövrade Babylon. Eftersom det var Jehovas dom som verkställdes, kunde den här perioden kallas ”Jehovas dag”. (Jes 13:1, 6, 9)

På liknande sätt profeterade Jeremia att Gud skulle gå till doms med Edom och andra. (Jer 25:17–31) Edom, som hade visat hat mot Jehova och hans folk, drabbades av en förintelsedom på ”Jehovas dag”. (Ob 1, 15, 16)

När Juda och Jerusalem handlade otroget och ådrog sig Guds misshag sade Gud: ”I din mitt skall jag verkställa rättsliga beslut.” (Hes 5:8) År 607 f.v.t. kom ”Jehovas förgrymmelses dag” då hans förintelsedom verkställdes. (Hes 7:19) Men ännu en ”dag”, eller period, av dom för Jerusalem var förutsagd. Joel profeterade att anden skulle utgjutas före ”Jehovas stora dag som inger fruktan”. (Joel 2:28–31) På pingstdagen 33 v.t. förklarade Petrus under inspiration att man då var med om en uppfyllelse av den här profetian. (Apg 2:16–20) ”Jehovas stora dag” kom år 70 när de romerska härarna verkställde Guds dom över judarna. Som Jesus hade förutsagt var detta ”dagar för rättskipning”. (Lu 21:22; se TILLINTETGÖRELSE.)

Domsperioder i framtiden. Förutom de domsperioder som är förutsagda i de hebreiska skrifterna och som har inträffat i det flydda nämner Bibeln uttryckligen framtida dagar då dom skall verkställas. Uppenbarelseboken pekar fram emot den tid då ”det stora Babylon” fullständigt skall brännas upp i eld. Det rättsliga straffet drabbar denna ”sköka” för att hon bedriver otukt med nationerna och är berusad av Jesu vittnens blod. (Upp 17:1–6; 18:8, 20; 19:1, 2) Petrus förutsäger en ”dag då de ogudaktiga människorna skall dömas och förintas” och hänvisar i det sammanhanget till ett tidigare tillfälle när dom verkställdes, nämligen på Noas tid. (2Pe 3:7) Enligt Uppenbarelseboken skall den här tillintetgörelsen verkställas av ”Guds Ord”, som skall slå nationerna med ett långt svärd. (Upp 19:11–16; jfr Jud 14, 15.) I det första århundradet hade domen över Satan, Djävulen, redan avkunnats, och demonerna, som står under hans ledning, visste att de liksom han skulle bli kastade i avgrunden. (1Ti 3:6; Lu 8:31; Upp 20:1–3) Det innebär att den dom som väntar dem helt enkelt är verkställandet av en dom som redan har avkunnats. (Jud 6; 2Pe 2:4; 1Kor 6:3)

En dom behöver inte vara ogynnsam. På de flesta ställen där ordet ”dom” (grek.: krịsis och krịma) förekommer i de kristna grekiska skrifterna är det klart och tydligt fråga om ett fördömande eller en ogynnsam dom. I Johannes 5:24, 29 ställs ”dom” som en motsats till ”liv” och ”evigt liv”, vilket visar att det handlar om en förkastelsedom som medför att man förlorar livet, dvs. dör. (2Pe 2:9; 3:7; Joh 3:18, 19) Men en ogynnsam dom behöver inte oundvikligen leda till tillintetgörelse. Ett exempel på det finns i 1 Korinthierna 11:27–32, där Paulus skriver om hur Herrens kvällsmåltid bör högtidlighållas. Om någon inte klart förstod vad han gjorde, kunde han äta och dricka ”sig själv till dom”. Paulus tillägger: ”När vi döms, tuktas vi av Jehova, för att vi inte skall bli fördömda tillsammans med världen.” Man skulle alltså kunna få en ogynnsam dom men undgå att bli tillintetgjord för evigt om man ångrade sig.

Att en dom inte behöver medföra fördömelse framgår också av 2 Korinthierna 5:10, där det sägs om dem som ställs inför domarsätet: ”Var och en skall få igen sitt ... enligt vad han har ägnat sig åt, vare sig det är gott eller ont.” Det dömande som nämns i Uppenbarelseboken 20:13 får uppenbarligen en gynnsam utgång för många. De av de döda som får en ogynnsam dom slungas i ”eldsjön”, men de övriga överlever domen eftersom de finns skrivna i ”livets bok”. (Upp 20:15)

Domens dag då alla ställs till svars personligen. De förkristna hebréerna visste att Gud skulle hålla dem personligen ansvariga för deras handlingar. (Pre 11:9; 12:14) De kristna grekiska skrifterna förklarar att det i framtiden kommer en särskild period, eller  ”dag”, då alla människor, både levande och döda, skall bli dömda individuellt. (2Ti 4:1, 2)

De som är domare. I de hebreiska skrifterna kallas Jehova ”hela jordens domare”. (1Mo 18:25) I de kristna grekiska skrifterna kallas han något liknande, nämligen ”allas domare”. (Heb 12:23) Han har dock gett sin Son i uppdrag att döma åt honom. (Joh 5:22) I Bibeln sägs det att Jesus är den som ”skall döma”, att han är ”bestämd till att vara domare” och att Gud har ”förordnat” honom att döma. (Apg 10:42; 17:31; 2Ti 4:1) Att Jesus är bemyndigad av Gud är alltså förklaringen till den skenbara motsägelsen mellan Romarna 14:10, där det sägs att alla skall ”stå inför Guds domarsäte”, och 2 Korinthierna 5:10, där det sägs att alla skall ”göras uppenbara inför Kristi domarsäte”.

Dessutom sade Jesus till sina apostlar att när han ”i återskapelsen” skulle sätta sig på sin tron skulle de ”själva sitta på tolv troner” för att döma. (Mt 19:28; Lu 22:28–30) Paulus visade att kristna som hade blivit ”kallade att vara heliga” skulle döma världen. (1Kor 1:2; 6:2) Och aposteln Johannes såg i en syn att några fick ”makt att döma”. (Upp 20:4) Med tanke på ovanstående bibelverser omfattar dessa uppenbarligen apostlarna och de övriga av de heliga. Den slutsatsen stöds av senare delen av Uppenbarelseboken 20:4, där det talas om dem som härskar tillsammans med Kristus i tusenårsriket. Dessa skall alltså vara kungar och domare tillsammans med Jesus.

Att dömandet på domens dag kommer att vara rättvist behöver ingen betvivla, för Jehovas ”domar är sanna och rättfärdiga”. (Upp 19:1, 2) Och även det dömande som han bemyndigar andra att utföra är rättfärdigt och sant. (Joh 5:30; 8:16; Upp 1:1; 2:23) Rättvisan kommer inte att förvrängas, och inga fakta kommer att undanhållas.

Inbegriper en uppståndelse. När Jesus använde uttrycket ”domens dag” antydde han i sammanhanget att de döda skulle få en uppståndelse. Han sade att det skulle kunna hända att en stad avvisade apostlarna och deras budskap och tillade sedan: ”Det skall vara mer uthärdligt för Sodoms och Gomorras land på domens dag än för den staden.” (Mt 10:15) Även om Jesus uppenbarligen använde en hyperbol (eftersom Sodom och Gomorra hade straffats med evig tillintetgörelse) visade hans uttalande att åtminstone några från en sådan judisk stad i det första århundradet skulle bli dömda någon gång i framtiden. (Jfr Mt 11:22–24; Lu 10:13–15; Jud 7.) Jesus gjorde ett tydligare uttalande när han sade: ”Söderns drottning skall väckas upp vid domen.” (Mt 12:41, 42; Lu 11:31, 32) I Bibeln sägs det att Jesus skall döma ”de levande och de döda”, ett uttalande som man kan förstå mot bakgrund av att det skall ske en uppståndelse på domens dag. (Apg 10:42; 2Ti 4:1)

Slutligen visar orden i Uppenbarelseboken 20:12, 13 att många av dem som blir dömda på domens dag är sådana som har uppstått. Johannes fick se människor ”stå inför tronen”. De döda nämns, och det sägs att döden och Hades ger tillbaka de döda som är i dem och att dessa människor blir dömda.

Tidpunkten för domens dag. Enligt Jesu Kristi ord i Johannes 12:48 skall dömandet äga rum på ”den sista dagen”. Uppenbarelseboken 11:17, 18 tidsbestämmer dömandet av de döda till efter det att Gud har tagit sin stora makt och börjat härska som kung i en särskild bemärkelse. Uppenbarelseboken, kapitlen 19 och 20, belyser saken ytterligare genom att ange i vilken ordning vissa händelser skall inträffa. Där kan man läsa om ett krig under vilket ”kungarnas Kung” förgör ”jordens kungar och deras härar”. (Tidigare i Uppenbarelseboken [16:14] kallas det för ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”.) Därefter blir Satan bunden för tusen år, och under de tusen åren tjänar några som kungar och domare tillsammans med Kristus. I det sammanhanget talas det om uppståndelsen och dömandet av de döda. Detta är alltså en indikation om när domens dag kommer. Ur biblisk synvinkel är det inte omöjligt att betrakta en tusenårsperiod som en ”dag”, eftersom Bibeln själv gör den jämförelsen. (2Pe 3:8; Ps 90:4)

Grunden för domen. När det i Uppenbarelseboken 20:12 beskrivs vad som skall ske på jorden under domsperioden sägs det att de döda som har uppstått blir ”dömda efter vad som stod skrivet i skriftrullarna, enligt sina gärningar”. De uppståndna döms inte på grundval av de gärningar de har gjort i sitt tidigare liv, för regeln i Romarna 6:7 lyder: ”Den som har dött har ... blivit frikänd från sin synd.”

Jesus sade emellertid att domens dag skulle vara svår att uthärda för dem som inte gav akt på hans kraftgärningar och ändrade sinne och för dem som var oemottagliga för Guds budskap. (Mt 10:14, 15; 11:21–24)