Det grekiska ordet bạptisma syftar på neddoppning, dvs. fullständig nedsänkning och uppresande; det är avlett av verbet bạptō, som betyder ”doppa”. (Joh 13:26) I Bibeln är ”döpa” detsamma som ”sänka ner”. Som ett exempel på detta återger en bibelöversättning (The Holy Bible, An Improved Edition) Romarna 6:3, 4 på följande sätt: ”Eller är ni okunniga om att alla vi som blev döpta (nedsänkta) till Kristus Jesus blev döpta (nedsänkta) till hans död? Vi blev därför begravda med honom genom vårt dop (vår nedsänkning) till hans död.” (Se också ED, Ro.) Den grekiska Septuaginta använder en form av samma ord för ”doppa” i 2 Moseboken 12:22 och 3 Moseboken 4:6. (Se NV, noter.) När man blir nedsänkt i vatten är man tillfälligtvis ”begravd” och ur sikte, och sedan blir man upprest igen.

Vi skall behandla fyra former av dop och några frågor som gäller dessa: 1) Johannes dop, 2) Jesu och hans efterföljares vattendop, 3) dop till Kristus Jesus och till hans död, 4) dop med eld.

Johannes dop. Den första människa som blev bemyndigad av Gud att utföra vattendop var Johannes, som var son till Sakarja och Elisabet. (Lu 1:5–7, 57) Att han var känd som ”Johannes döparen” och ”Johannes, han som döpte” (Mt 3:1; Mk 1:4), visar att det i synnerhet var genom honom som folk fick kännedom om vattendopet. Bibeln visar att hans tjänst och dop kom från Gud och inte var något han själv hade hittat på. Ängeln Gabriel förutsade Johannes arbete och visade att det var från Gud (Lu 1:13–17), och Sakarja profeterade genom helig ande att Johannes skulle vara den Högstes profet och göra Jehovas vägar redo (Lu 1:68–79). Jesus bekräftade att Johannes tjänst och dop var från Gud. (Lu 7:26–28) Lärjungen Lukas berättar att ”Guds tillkännagivande [kom] till Johannes, Sakarjas son, i vildmarken. Han kom så ... och predikade dop.” (Lu 3:2, 3) Aposteln Johannes säger om honom: ”Det framträdde en man som var utsänd som en Guds representant; hans namn var Johannes.” (Joh 1:6)

Om man jämför olika återgivningar av Lukas 3:3, kan man få ytterligare hjälp att förstå vad Johannes dop betydde. Johannes kom och ”predikade dop som en symbol för sinnesändring till förlåtelse för synder” (NV); ”dop som är beroende av ånger” (CB); ”dop varigenom människor visade ånger för att få sina synder förlåtna” (Kx); ”dop som ett tecken på ånger till syndernas förlåtelse” (NE); ”förkunnade ... att människorna skulle omvända sig och låta döpa sig för att få förlåtelse för sina synder” (Hd). Som det framgår av de här återgivningarna var det inte dopet utan ånger och sinnesändring som tvättade bort synder, och dopet var en symbol för detta.

Det dop Johannes utförde var därför ingen speciell rening från Gud genom hans tjänare Johannes, utan det var ett offentligt uttryck och en symbol för att personen ångrade sina synder mot Moses lag, som skulle leda judarna till Kristus. (Gal 3:24) Johannes gjorde därmed folket redo att ”se Guds medel till räddning”. (Lu 3:6) Hans arbete tjänade till att ”göra redo åt Jehova ett folk som är berett”. (Lu 1:16, 17) Jesaja och Malaki hade profeterat om att ett sådant arbete skulle utföras. (Jes 40:3–5; Mal 4:5, 6)

 En del forskare menar att vissa enskilda handlingar i forntiden (1Mo 35:2; 2Mo 19:10) och reningsceremonier under Moses lag (2Mo 29:4; 3Mo 8:6; 14:8, 31, 32; Heb 9:10, not) var tidiga paralleller till Johannes dop och det kristna dopet. Men de handlingarna hade inte alls samma innebörd som dessa dop utan gällde tvättning som gav ceremoniell renhet. Det är bara vid ett tillfälle det är tal om något som liknar en fullständig neddoppning av kroppen i vatten, nämligen i fallet med den spetälske Naaman, som doppade sig i vatten sju gånger. (2Ku 5:14) Den handlingen förde honom inte in i ett särskilt förhållande till Gud utan botade honom bara från spetälska. Dessutom blev proselyter enligt Bibeln omskurna, inte döpta. Den som ville äta av påskmåltiden eller tillbe i helgedomen måste bli omskuren. (2Mo 12:43–49)

Det finns heller ingen grund för påståendet att Johannes dop troligen hade övertagits från esséerna eller fariséerna. Båda dessa judiska sekter hade många tvagningsprocedurer som skulle upprepas ofta. Men Jesus visade att sådant bara var bud från människor som överträdde Guds bud genom sina traditioner. (Mk 7:1–9; Lu 11:38–42) Johannes döpte i vatten därför att han, som han själv sade, var sänd av Gud för att döpa i vatten. (Joh 1:33) Han var inte sänd av esséerna eller fariséerna. Hans uppdrag var inte att göra judiska proselyter utan att döpa dem som redan tillhörde den judiska församlingen. (Lu 1:16)

Johannes visste att hans arbete bara tjänade till att bereda väg för Guds Son, Messias, och att det sedan skulle lämna plats för dennes större verk. Skälet till att Johannes döpte var att Messias skulle göras känd för Israel. (Joh 1:31) Enligt Johannes 3:26–30 skulle Messias arbete växa medan Johannes arbete skulle minska. De som blev döpta av Jesu lärjungar under Jesu jordiska tjänst och som därför också blev Jesu lärjungar döptes som en symbol för sinnesändring. Det dopet hade alltså samma innebörd som Johannes dop. (Joh 3:25, 26; 4:1, 2)

Jesu dop i vatten. Jesu eget dop, som utfördes av Johannes, måste ha haft en annan innebörd och ett annat syfte än Johannes dop, eftersom det sägs om Jesus: ”Han begick ingen synd, inte heller blev något svek funnet i hans mun.” (1Pe 2:22) Han kunde därför inte genomgå en handling som symboliserade sinnesändring. Det var säkert därför Johannes invände mot att döpa Jesus. Men Jesus sade: ”Låt det ske denna gång, för på det sättet är det lämpligt för oss att fullgöra allt som är rättfärdigt.” (Mt 3:13–15)

Lukas berättar att Jesus bad vid sitt dop. (Lu 3:21) Och i Hebréerbrevet sägs det att när Jesus Kristus kom ”in i världen” (dvs. inte när han föddes och varken kunde läsa eller uttala dessa ord, utan när han framställde sig för dop och började sin tjänst) sade han det som står i Psalm 40:6–8 (LXX): ”Slaktoffer och offergåva önskade du inte, men en kropp beredde du åt mig. ... Se! Jag har kommit (i bokrullen står det skrivet om mig) för att göra din vilja, o Gud.” (Heb 10:5–9) Genom födseln var Jesus en del av den judiska nationen, som hade ingått ett förbund med Gud, lagförbundet. (2Mo 19:5–8; Gal 4:4) Han stod alltså redan i ett förbundsförhållande till Jehova Gud när han kom till Johannes för att bli döpt. Jesus gjorde här någonting mer än vad som krävdes av honom under lagen. Han framställde sig för sin Fader, Jehova, för att göra hans ”vilja” genom att offra sin kropp, som hade beretts åt honom, och röja undan de djuroffer som frambars enligt lagen. Aposteln Paulus säger: ”I kraft av nämnda ’vilja’ har vi blivit helgade genom offret av Jesu Kristi kropp en gång för alla.” (Heb 10:10) I Faderns vilja för Jesus ingick också en verksamhet som skulle utföras för Guds kungarikes skull, och det var även för denna tjänst som Jesus framställde sig. (Lu 4:43; 17:20, 21) Jehova godtog och erkände att hans Son framställde sig på det här sättet, för han smorde honom med helig ande och sade: ”Du är min Son, den älskade; jag har godkänt dig.” (Mk 1:9–11; Lu 3:21–23; Mt 3:13–17)

Jesu efterföljares vattendop. Johannes dop skulle ersättas av det dop som Jesus gav befallning om: ”Gör lärjungar av människor av alla nationerna, döp dem i Faderns och Sonens och den heliga andens namn.” (Mt 28:19) Detta var det enda vattendop som hade Guds godkännande från och med pingsten år 33. Några år efter år 33 undervisade den nitiske Apollos noggrant om Jesus, men han hade bara kännedom om Johannes dop och behövde få den här saken mer noggrant förklarad för sig. Så var det också för de lärjungar som Paulus mötte i Efesos. De hade blivit döpta med Johannes dop, men tydligen hade det skett när det dopet inte längre var giltigt, eftersom Paulus besökte Efesos omkring 20 år efter det att lagförbundet hade upphört. De blev då döpta i Jesu namn, och den heliga anden kom över dem. (Apg 18:24–26; 19:1–7)

 Det som hände vid pingsten år 33 visar att det kristna dopet fordrar att man förstår Guds ord och har fattat ett väl övervägt beslut att framställa sig för att göra Guds uppenbarade vilja. De judar och proselyter som då var samlade hade redan viss kunskap i de hebreiska skrifterna, och när de hörde Petrus tala om Jesus som Messias, var det 3 000 som ”av hjärtat omfattade hans ord” och blev döpta. (Apg 2:41; 3:19–4:4; 10:34–38) De som Filippus förkunnade för i Samaria visade först tro på de goda nyheterna och blev sedan döpta. (Apg 8:12) Den etiopiske eunucken, som var en uppriktig proselyt och därför också hade kunskap om Jehova och de hebreiska skrifterna, lyssnade först till förklaringen av hur skrifterna uppfylldes på Kristus, godtog förklaringen och ville sedan bli döpt. (Apg 8:34–36) Petrus förklarade för Cornelius att Gud ”tar emot den som fruktar honom och som gör det som är rättfärdigt” (Apg 10:35) och att alla som tror på Jesus Kristus får förlåtelse för synder genom hans namn. (Apg 10:43; 11:18) Allt detta stämmer med Jesu befallning: ”Gör lärjungar ... och lär dem att hålla allt som jag har befallt er.” De som tar emot undervisningen och blir lärjungar kan med rätta bli döpta. (Mt 28:19, 20; Apg 1:8)

De judar som hade samhällsansvar för Jesu död och som utan tvivel hade kännedom om Johannes dop kände ”ett hugg i hjärtat” när Petrus talade på pingstdagen, och de frågade: ”Bröder, vad skall vi göra?” Petrus svarade: ”Ändra sinne, och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder, och ni skall få den heliga andens fria gåva.” (Apg 2:37, 38) Lägg märke till att Petrus framhöll något nytt för dem. De skulle inte ändra sinne och låta döpa sig med Johannes dop, utan de skulle ändra sinne och låta döpa sig i Jesu Kristi namn för att få förlåtelse för sina synder. Petrus sade inte att dopet i sig tvättade bort synder. Han visste att ”Jesu, hans [Guds] Sons, blod renar oss från all synd”. (1Jo 1:7) Senare, när han hade talat om Jesus som ”den främste förmedlaren av liv”, sade han till judarna i templet: ”Ändra därför sinne och vänd om för att få era synder utplånade, så att tider som ger ny styrka kan komma från Jehovas ansikte.” (Apg 3:15, 19) Petrus lärde dem här att de behövde ångra sina onda handlingar mot Kristus och ”vända om” och erkänna Kristus för att få förlåtelse för synder; han nämnde inte dopet vid det här tillfället.

När det gällde judarnas situation upphörde lagförbundet att gälla genom att Kristus dog på tortyrpålen (Kol 2:14), och det nya förbundet trädde i kraft på pingstdagen år 33. (Jfr Apg 2:4; Heb 2:3, 4.) Gud visade emellertid judarna särskild ynnest i ytterligare tre och ett halvt år. Under den perioden förkunnade Jesu lärjungar bara för judar, proselyter och samarier. Men omkring år 36 sände Gud Petrus till en icke-jude, den romerske officeren Cornelius, och genom att utgjuta sin heliga ande över Cornelius och hans hushåll visade han Petrus att icke-judar nu kunde bli döpta i vatten. (Apg 10:34, 35, 44–48) Eftersom Gud inte längre erkände lagförbundet med de omskurna judarna utan bara erkände sitt nya förbund med Jesus Kristus som medlare, betraktade han inte längre köttsliga judar, omskurna eller oomskurna, som om de stod i ett särskilt förhållande till honom. De kunde inte uppnå en särskild ställning hos Gud genom att följa lagen, som inte längre gällde, och inte heller genom att bli döpta med Johannes dop, som var förknippat med lagen. De måste närma sig Jehova Gud genom tro på hans Son och låta döpa sig i vatten i Jesu Kristi namn för att få Jehovas godkännande och ynnest. (Se SJUTTIO VECKOR [Förbundet i kraft ”under en vecka”].)

Sedan år 36 har Gud därför betraktat alla, både judar och icke-judar, på samma sätt. (Rom 11:30–32; 14:12) Människor i icke-judiska nationer, frånsett dem som hade varit omskurna proselyter, hade inte stått under lagförbundet och hade aldrig varit ett folk med ett särskilt förhållande till Gud, Fadern. Nu fick de som enskilda personer möjlighet att bli en del av Guds folk. Innan de kunde bli döpta i vatten måste de därför komma till Gud i tro på hans Son, Jesus Kristus. Därefter kunde de i överensstämmelse med Kristi exempel och befallning låta döpa sig i vatten. (Mt 3:13–15; 28:18–20)

Det kristna dopet skulle ha stor inverkan på förhållandet till Gud. Aposteln Petrus hänvisade till att Noa byggde en ark som han och hans familj blev bevarade i under den stora översvämningen, och sedan sade han: ”Det som svarar mot detta räddar nu också er, nämligen dop (inte bortläggandet av köttets orenhet, utan den till Gud framställda begäran om ett gott samvete), genom Jesu Kristi uppståndelse.” (1Pe 3:20, 21) Arken var ett påtagligt vittnesbörd om att Noa hade överlämnat sig åt att göra Guds vilja och att han därefter troget hade utfört det arbete Gud hade tilldelat honom. Detta ledde till att han blev bevarad. På motsvarande sätt kommer  de som överlämnar sig åt Jehova på grundval av tro på den uppståndne Kristus, blir döpta som en symbol för detta och gör Guds vilja att bli räddade från den nuvarande onda världen. (Gal 1:3, 4) De går inte längre mot en tillintetgörelse tillsammans med resten av världen. De blir räddade från detta och får ett gott samvete av Gud.

Inget barndop. Med tanke på att man måste höra ordet, omfatta det av hjärtat och ändra sinne innan man kan bli döpt i vatten (Apg 2:14, 22, 38, 41) och att dopet fordrar att man fattar ett allvarligt beslut är det uppenbart att dopet är till för dem som är tillräckligt gamla för att kunna göra allt detta. Några som förespråkar barndop hänvisar till tillfällen då det sägs att ”hushåll” blev döpta, som i fallen med Cornelius, Lydia, fångvaktaren i Filippi, Crispus och Stefanas. (Apg 10:48; 11:14; 16:15, 32–34; 18:8; 1Kor 1:16) Man menar att detta tyder på att även spädbarnen i de här familjerna blev döpta. Men i Cornelius fall hade de som blev döpta hört ordet och fått helig ande, och de talade ”med tungor” och förhärligade Gud; detta kan inte ha avsett spädbarn. (Apg 10:44–46) Lydia ”dyrkade Gud, ... och Jehova öppnade helt hennes hjärta till att ge akt på det som Paulus sade”. (Apg 16:14) Fångvaktaren i Filippi uppmanades att ”tro på Herren Jesus”, och man kan utgå från att de andra i hans familj också behövde tro för att kunna bli döpta. (Apg 16:31–34) ”Crispus, synagogföreståndaren, kom till tro på Herren, och det gjorde också hela hans hushåll.” (Apg 18:8) Allt detta visar att dopet var förbundet med sådant som att höra, tro och förhärliga Gud, och det kan inte spädbarn göra. När invånare i Samaria hörde och trodde på ”de goda nyheterna om Guds kungarike och om Jesu Kristi namn, lät de döpa sig”. I det sammanhanget sägs det uttryckligen i Bibeln att de som blev döpta var ”män och kvinnor”, inga spädbarn. (Apg 8:12)

Det aposteln Paulus sade till korinthierna om att barn var ”heliga” på grund av en troende förälder är inget bevis för att spädbarn blev döpta utan snarare för det motsatta. Minderåriga som var för unga för att kunna fatta ett sådant beslut skulle få ett slags förtjänstfull ställning tack vare den troende föräldern och inte på grund av något så kallat dopets sakrament som skulle ge en självständig förtjänstfull ställning. Om spädbarn med rätta kunde bli döpta, skulle de inte behöva dra nytta av sin troende förälders förtjänst. (1Kor 7:14)

Det är sant att Jesus sade: ”Sluta upp med att hindra dem [de små barnen] att komma till mig, för himlarnas kungarike tillhör sådana.” (Mt 19:13–15; Mk 10:13–16) Men de blev inte döpta. Jesus välsignade dem, och ingenting tyder på att detta att han lade sina händer på dem var en religiös ceremoni. Han visade också att skälet till att ”himlarnas kungarike tillhör sådana” var att de var läraktiga och tillitsfulla, inte att de var döpta. De kristna har blivit befallda att vara ”spädbarn i fråga om ondska” men ”fullvuxna till förståndet”. (Mt 18:4; Lu 18:16, 17; 1Kor 14:20)

Religionshistorikern August Neander skrev om de kristna i det första århundradet: ”Spädbarnsdopet såsom en sedvänja var okänt under denna period. ... Att det är först på Irenaeus tid [ca 120/140–ca 200/203 v.t.] (med säkerhet åtminstone inte tidigare) som man kan finna spår av barndop och att man först på 200-talet började anse denna sedvänja vara apostolisk tradition talar snarare emot än för ett erkännande av apostoliskt ursprung.” (Geschichte der Pflanzung und Leitung der christlichen Kirche durch die Apostel, Hamburg 1847, sid. 278)

Fullständig nedsänkning. Innebörden i det grekiska ordet för dop (se ovan) visar att dopet handlar om en fullständig nedsänkning i vatten och inte bara om att man stänker eller gjuter vatten på den som blir döpt. De bibliska exemplen bekräftar detta. Jesus blev döpt i en tämligen stor flod, Jordan, och när han hade blivit döpt steg han ”upp ur vattnet”. (Mk 1:10; Mt 3:13, 16) Johannes valde ett ställe i Jordandalen i närheten av Salim för att döpa, ”eftersom det fanns rikligt med vatten där”. (Joh 3:23) Den etiopiske eunucken bad Filippus om att få bli döpt när de kom till ”ett ställe med vatten”. ”De steg båda ner i vattnet”, och efteråt steg de ”upp ur vattnet”. (Apg 8:36–40) Alla de här exemplen tyder på att det inte bara var fråga om en mindre, ankeldjup vattensamling utan ett större och djupare vatten som de var tvungna att gå ner i och upp ur. Att dopet dessutom var en symbol för en begravning visar också att det rörde sig om en fullständig nedsänkning. (Rom 6:4–6; Kol 2:12)

Historiska källor visar att de första kristna döpte genom nedsänkning. I ett katolskt uppslagsverk sägs det: ”Det är tydligt att dop i urkyrkan skedde genom nedsänkning.” (New Catholic Encyclopedia, 1967, bd II, sid. 56) Och i ett känt franskt verk står det: ”De  första kristna blev döpta genom nedsänkning var som helst där man kunde finna vatten.” (Larousse du XX^e Siècle, Paris 1928)

Dop till Kristus Jesus och till hans död. När Jesus blev döpt i Jordan visste han att han slog in på en väg som skulle leda till en offerdöd. Han var medveten om att den kropp Gud ”beredde” åt honom måste avrättas, att han måste dö oskyldig som en fullkomlig människa, som ett offer med ett återlösande värde som kunde friköpa mänskligheten. (Mt 20:28) Jesus visste att han måste sänkas ner i döden men att han skulle bli uppväckt på tredje dagen. (Mt 16:21) Därför liknade han detta vid ett dop till döden. (Lu 12:50) Han förklarade för sina lärjungar att han redan under sin tjänst genomgick detta dop. (Mk 10:38, 39) Han blev fullständigt döpt till döden när han sänktes ner i döden genom att bli fastspikad vid tortyrpålen den 14 nisan år 33. När han blev uppväckt av sin Fader, Jehova Gud, på tredje dagen fullbordades det här dopet, som också inbegrep ett uppresande. Jesu dop till döden är tydligt åtskilt från hans vattendop. Vattendopet hade ägt rum och fullföljts i början av hans jordiska tjänst medan hans dop till döden då bara påbörjades.

Jesu Kristi trogna apostlar var döpta i vatten med Johannes dop. (Joh 1:35–37; 4:1) Men de hade ännu inte blivit döpta med helig ande när Jesus framhöll att de också skulle bli döpta med ett symboliskt dop likt hans, ett dop till döden. (Mk 10:39) Dopet till Kristi död är därför något annat än vattendopet. I sitt brev till den kristna församlingen i Rom sade Paulus följande: ”Vet ni inte att alla vi som blev döpta till Kristus Jesus blev döpta till hans död?” (Rom 6:3)

Det är Jehova Gud som utför ett sådant dop till Kristus Jesus och till hans död. Han smorde Jesus och gjorde honom därmed till Kristus, eller den Smorde. (Apg 10:38) Således döpte Gud Jesus med helig ande för att hans efterföljare därefter, genom Jesus, skulle kunna bli döpta med helig ande. De som blir Kristi medarvingar och får ett himmelskt hopp måste därför bli ”döpta till Kristus Jesus”, dvs. till den smorde Jesus, som när han blev smord blev en av anden pånyttfödd son till Gud. Därmed blir de förenade med honom, sitt huvud, och de blir en del av den församling som utgör Kristi kropp. (1Kor 12:12, 13, 27; Kol 1:18)

Från den dag då dessa kristna lärjungar blir döpta till Kristus Jesus måste de leva ett liv i ostrafflighet under prövning, ett liv som innebär att de dagligen ställs ansikte mot ansikte med döden och att de till sist dör ostraffliga. Aposteln Paulus beskriver detta i sitt brev till de kristna i Rom: ”Därför blev vi begravda med honom genom vårt dop till hans död, för att, alldeles som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet, också vi på samma sätt skulle vandra i ett nytt liv. Ty om vi har blivit förenade med honom i en död som liknar hans, skall vi sannerligen också bli förenade med honom i en uppståndelse som liknar hans.” (Rom 6:4, 5; 1Kor 15:31–49)

Paulus förklarar detta ytterligare när han i brevet till församlingen i Filippi beskriver sin egen levnadsbana som en ”delaktighet i hans [Kristi] lidanden” och säger: ”Jag underkastar mig en död lik hans, för att jag om möjligt på något sätt skall kunna nå fram till den tidigare uppståndelsen från de döda.” (Flp 3:10, 11) Bara den allsmäktige Guden, den himmelske Fadern, den som döper dem som blir döpta i gemenskap med Jesus Kristus och till hans död, kan fullborda det här dopet. Det gör han med hjälp av Kristus genom att uppväcka dem från döden och förena dem med Jesus Kristus i en uppståndelse som liknar hans, dvs. en uppståndelse till ett odödligt himmelskt liv. (1Kor 15:53, 54)

Att en hel församling så att säga kan bli döpt till en befriare och ledare illustreras av aposteln Paulus. Han säger att Israels församling blev döpt ”till Mose med hjälp av molnet och av havet”. Israeliterna täcktes av ett skyddande moln och av vattnet som stod som murar på båda sidor om dem och blev på så sätt symboliskt talat nedsänkta eller döpta. Mose förutsade att Gud skulle resa upp en profet lik honom, och Petrus tillämpade den profetian på Jesus Kristus. (1Kor 10:1, 2; 5Mo 18:15–19; Apg 3:19–23)

Vad betyder det att somliga blir döpta ”för det syftet att vara döda”?

Den här delen av 1 Korinthierna 15:29 översätts ofta: ”Vad skall annars de göra som låter döpa sig för de dödas skull?” (2000; jfr Gi, SFB, 1917.) Men Nya världens översättning har lydelsen: ”Vad skall annars de göra som blir döpta för det syftet att vara döda?”

Den här versen har tolkats på olika sätt. Den vanligaste tolkningen är att Paulus syftade på ett ställföreträdande dop, dvs. att levande låter döpa sig i vatten i stället för personer som är döda och till nytta för dessa. Det  finns emellertid inga vittnesbörd om att denna sed praktiserades på Paulus tid, och den stämmer heller inte med de bibelställen som tydligt visar att de som blev döpta var ”lärjungar”, sådana som själva ”av hjärtat omfattade” ordet och som personligen ”trodde” på det som hade förkunnats. (Mt 28:19; Apg 2:41; 8:12)

Enligt A Greek-English Lexicon av Liddell och Scott kan den grekiska prepositionen hypẹr, när den står tillsammans med ett uttryck i genitiv (som den gör i 1Kor 15:29), bland annat betyda ”för”, ”på [någons] vägnar” och ”för [en persons eller saks] skull”. (Reviderad av H. S. Jones, Oxford 1968, sid. 1857) I vissa sammanhang kan uttrycket ”för [en persons eller saks] skull” motsvara uttrycket ”för det syftet att”. Redan 1728 uppmärksammade Jacob Elsner flera exempel i grekisk litteratur där hypẹr tillsammans med ord i genitiv har en betydelse som uttrycker avsikt eller syfte, och han angav att konstruktionen i 1 Korinthierna 15:29 har denna betydelse. (Observationes Sacræ in Novi Foederis Libros, Utrecht, bd II, sid. 127–131) I enlighet med detta återger Nya världens översättning ordet hypẹr i den här versen med ”för det syftet att”.

När ett uttryck rent grammatiskt kan återges på flera sätt, måste man välja den återgivning som stämmer med sammanhanget. Som det framgår av 1 Korinthierna 15:3, 4 är det i första hand tron på Jesu Kristi död och uppståndelse som behandlas här. I de efterföljande verserna läggs det fram bevis för att den tron är välgrundad (v. 5–11); det talas om vilka allvarliga konsekvenser som ett förnekande av tron på uppståndelsen leder till (v. 12–19), och det framhålls att Kristi uppståndelse innebär en försäkran om att andra skall få uppstå från de döda (v. 20–23) och att allt detta till sist leder till att alla förnuftsbegåvade skapelser förenas med Gud (v. 24–28). Vers 29 är uppenbarligen en del av det här resonemanget. Men vilkas uppståndelse talas det om i vers 29? Gäller det uppståndelsen av dem som enligt versen blir döpta? Eller gäller det en uppståndelse av några som dog innan det dopet ägde rum? Vad visar de efterföljande verserna? I verserna 30–34 är det tydligt och klart utsikterna till framtida liv för levande kristna som behandlas, och verserna 35–58 visar att det rör sig om trogna kristna som har hoppet om ett himmelskt liv.

Det här stämmer överens med Romarna 6:3, där det står: ”Vet ni inte att alla vi som blev döpta till Kristus Jesus blev döpta till hans död?” Som det här bibelstället visar är detta inte ett dop som en kristen genomgår för en död persons skull utan ett dop som påverkar den kristnes egen framtid.

Men i vilket avseende blev dessa kristna ”döpta för det syftet att vara döda” eller ”döpta till hans död”? De blev liksom Kristus ”nedsänkta” i en levnadsbana som skulle leda till att de dog som ostraffliga med hoppet om en uppståndelse som liknar hans, dvs. till odödligt andligt liv. (Rom 6:4, 5; Flp 3:10, 11) Det här var inget dop som genomfördes snabbt, som vattendopet. Mer än tre år efter det att Jesus hade blivit döpt i vatten talade han om ett dop som ännu inte hade fullbordats för hans del och som ännu hörde framtiden till för hans lärjungar. (Mk 10:35–40) Eftersom det här dopet leder till en uppståndelse till himmelskt liv, måste det börja med att Guds ande verkar på en person så att han får det hoppet, och det måste sluta, inte med döden, utan med att hoppet om ett odödligt andligt liv förverkligas genom en uppståndelse. (2Kor 1:21, 22; 1Kor 6:14)

En människas plats i Guds avsikt. När man blir döpt i vatten träder man in i ett särskilt förhållande till Jehova som hans tjänare för att göra hans vilja. Man bestämmer inte själv vad Guds vilja är för ens egen del, utan det är Gud som avgör hur han vill använda en och vilken plats han tilldelar en inom ramen för hans avsikter. I forna tider stod exempelvis hela Israels nation i ett särskilt förhållande till Gud; den var hans egendom. (2Mo 19:5) Men det var bara Levis stam som var utvald till att tjänstgöra vid helgedomen, och av den stammen var det bara Arons släkt som utgjorde prästerskapet. (4Mo 1:48–51; 2Mo 28:1; 40:13–15) Kungadömet knöt Jehova Gud uteslutande till Davids släktlinje. (2Sa 7:15, 16)

Likaså blir de som genomgår det kristna dopet Guds egendom, hans slavar, som han kan använda på det sätt han anser lämpligt. (1Kor 6:20) Ett exempel på att det är Gud som avgör detta finns i Uppenbarelseboken, där det talas om ett bestämt antal personer som blir slutgiltigt ”försedda med sigill”, nämligen 144 000. (Upp 7:4–8) Redan innan de får detta slutliga godkännande tjänar Guds heliga ande som ett sigill, som för dem är ett förskott på det himmelska arvet. (Ef 1:13, 14; 2Kor 5:1–5) Till dem som har detta hopp sägs det dessutom: ”Nu har Gud satt lemmarna i kroppen [Kristi kropp], var och en av dem, alldeles som han ville.” (1Kor 12:18, 27)

 Jesus riktade uppmärksamheten på en annan grupp människor när han sade: ”Jag har andra får, som inte är av den här fållan; också dem måste jag föra fram, och de skall lyssna till min röst, och de skall bli en enda hjord under en enda herde.” (Joh 10:16) De tillhör inte den ”lilla hjorden” (Lu 12:32), men även de måste närma sig Jehova genom Jesus Kristus och bli döpta i vatten.

Detta stämmer med aposteln Johannes syn i Uppenbarelseboken, kapitel 7, där Johannes säger att han, efter att ha sett de 144 000 som är ”försedda med sigill”, får se ”en stor skara, som ingen kunde räkna”. Som synen visar har dessa ”tvättat sina långa dräkter och gjort dem vita i Lammets blod”, vilket vittnar om tro på Jesu Kristi, Guds Lamms, lösenoffer. (Upp 7:9, 14) De får därför Guds ynnest och erkännande och står ”inför tronen”, dvs. Guds tron, men de tillhör inte dem som Gud utväljer till att bli ”försedda med sigill”, de 144 000. I synen visas det sedan att den ”stora skaran” tjänar Gud dag och natt och att Gud skall beskydda och ta hand om den. (Upp 7:15–17)

Dop med eld. När ett antal fariséer och sadducéer kom ut till Johannes döparen kallade han dem ”huggormsyngel”. Han berättade om honom som skulle komma och sade: ”Denne skall döpa er med helig ande och med eld.” (Mt 3:7, 11; Lu 3:16) Dop med eld är inte detsamma som dop med helig ande. Dopet med eld kan inte avse, vilket några menar, de tungor av eld som visade sig på pingstdagen, eftersom de lärjungar som var samlade då inte blev döpta eller nedsänkta i eld. (Apg 2:3) Johannes berättade för sina åhörare att det skulle ske ett åtskiljande; vetet skulle samlas in, och därefter skulle agnarna brännas upp i en eld som inte kan släckas. (Mt 3:12) Han visade att elden inte var en välsignelse eller belöning, utan en följd av att trädet inte frambringade fin frukt. (Mt 3:10; Lu 3:9)

Jesus använde eld som en symbol för tillintetgörelse när han förutsade hur domen över de onda skulle verkställas under hans närvaro: ”På den dag då Lot gick ut från Sodom regnade det eld och svavel från himlen och tillintetgjorde dem alla. På samma sätt skall det vara den dag då Människosonen uppenbaras.” (Lu 17:29, 30; Mt 13:49, 50) Andra exempel på att eld används som en symbol för tillintetgörelse och inte för räddning finns i 2 Thessalonikerna 1:8; Judas 7 och 2 Petrus 3:7, 10.