Av grek. drạkōn, som betecknar ett skräckinjagande odjur, ett ormliknande djur som uppslukar. Ordet förekommer 13 gånger i Bibeln, men endast i den mycket symboliska Uppenbarelseboken, och det syftar på Satan, Djävulen. Det är han som beskrivs som ”en stor eldröd drake, med sju huvuden och tio horn” och med en stjärt som ”släpar med sig en tredjedel av himlens stjärnor”, nämligen de änglar som förleddes till att materialisera sig som människor före den stora översvämningen på Noas tid och som blev demoner. (Upp 12:3, 4; Jud 6) Tillsammans med dessa demoner kastas draken, Satan, ut ur himlen och ner till jordens närhet. ”Så blev den store draken nerslungad, den ursprunglige ormen, han som kallas Djävul och Satan.” (Upp 12:7–9) I detta förnedrade tillstånd förföljer han kvarlevan av Guds ”kvinnas” avkomma, dvs. dem som har ”arbetet att vittna”. (Upp 12:13–17)

Det är också den drakliknande Satan som ger makt och stor myndighet åt det symboliska vilddjuret med sju huvuden och tio horn och som därför blir tillbedd av folk på ”hela jorden”. (Upp 13:2–4) I en syn ser Johannes också att de kväkande, grodlika ”uttalanden inspirerade av demoner” som går ut till ”kungarna på hela den bebodda jorden” kommer ut ur drakens, dvs. Satans, mun och ur ”vilddjurets” och ”den falske profetens” mun. Följden av detta blir att dessa härskare och deras anhängare församlas ”till kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag ... till den plats som på hebreiska kallas Har-Magedon”. (Upp 16:13–16) Efter detta krig, det största av alla krig, skall den ”ängel” som kommer ner från himlen gripa ”draken, den ursprunglige ormen, som är Djävulen och Satan”, och binda honom och slunga honom i avgrunden för tusen år. (Upp 20:1–3; se SATAN.)