Ordet betecknar en omåttlig konsumtion av alkohol, antingen tillfällig eller vanemässig. Den som har för vana att dricka sig berusad betecknas som drinkare.

På Bibelns tid kunde alkoholhaltiga drycker bestå av vin framställt av druvor (5Mo 32:14), och sådana drycker framställdes också av säd (Jes 1:22). Jehova, som bland många goda ting har frambringat ”vin som gläder den dödliga människans hjärta”, tillåter ett måttligt bruk av vin och andra starka drycker. (Ps 104:14, 15; se VIN OCH STARKA DRYCKER; ÖL.)

Fördöms i Bibeln. Att dricka sig berusad är något som kraftigt fördöms i Bibeln. Den vise man som skrivit Ordspråksboken målar upp en levande och vetenskapligt korrekt bild av verkningarna av ett omåttligt alkoholintag. Han skriver: ”Vem har ve? Vem har obehag? Vem har stridigheter? Vem har bekymmer? Vem har sår utan orsak? Vem har dimmiga ögon? De som dröjer länge vid vinet, de som kommer för att pröva blandat vin. Se inte på vinet när det visar sin röda färg, när det glittrar i bägaren [när det glittrande vinet ser så oemotståndligt ut] och rinner ner så lätt [när det alltför lätt rinner ner genom strupen]. Till slut biter det som en orm, och det avsöndrar gift som en huggorm [det kan leda till fysisk sjukdom (t.ex. skrumplever) och mentala problem (delirium tremens), och det kan bokstavligt talat vara dödsbringande]. Dina ögon ser märkliga ting [alkoholen orsakar nedsatt hjärnfunktion; normalt undertryckta böjelser får fritt utlopp; man får hallucinationer; minnesluckor fylls ut med berättelser om fantastiska upplevelser som berättas som om de var helt trovärdiga; hämningar försvinner], och ditt hjärta talar galenskaper [man ger uttryck åt tankar och begär som normalt behärskas].” (Ord 23:29–33; Hos 4:11; Mt 15:18, 19)

Skribenten beskriver sedan hur drinkaren själv känner det: ”Och du blir som en som ligger i havets hjärta [lika förvirrad som en som håller på att drunkna och som till slut glider in i medvetslösheten], ja, som en som ligger i toppen av en mast [där skeppets rörelser ger störst utslag; på samma sätt är den berusade mer utsatt än andra för att mista livet i olyckor, slagsmål och liknande]. ’De slog mig, men jag blev inte sjuk; de gav mig stryk, men jag märkte det inte [säger drinkaren som om han talade till sig själv; han är fullständigt ovetande om vad som hänt honom och hur stora skador han fått]. När skall jag vakna upp? Jag vill få tag i ännu mer [han måste nu sova ruset av sig, men han är slav under drickandet och ser fram emot att få dricka igen så fort han kan].’” Han blir fattig därför att han lägger ner stora summor på alkohol och därför att han blir opålitlig och inte kan sköta ett arbete. (Ord 23:20, 21, 34, 35)

Förbjudet i den kristna församlingen. Drinkaren är benägen att uppträda våldsamt, ohyfsat och löjeväckande och vara högljudd, till skam både för sig själv och för andra. (Ord 20:1; Ps 107:27; Jes 19:14) Dryckenskap kan därför inte tolereras i den kristna församlingen. Guds syn på dryckenskap framgår av hans lag till israeliterna. En son som var trotsig och upprorisk, som var en frossare och en drinkare, skulle stenas till döds. (5Mo 21:18–21) I linje med detta sägs det i Bibeln att oförbätterliga drinkare skall uteslutas ur den kristna församlingen. (1Kor 5:11–13) I ”köttets gärningar” ingår ”dryckesorgier” och ”vilt festande”, sådant som inte är ovanligt bland människor i allmänhet. Om en kristen som renats från sådana handlingar sedan återgår till dem utan att ångra sig, kan han inte komma in i Guds kungarike. (1Kor 6:9–11) Han måste upphöra med att använda tiden till att utföra nationernas vilja genom att ta del i deras vinmissbruk och dryckesgillen.  (1Pe 4:3) Han måste arbeta på att frambringa Guds andes frukt. (Gal 5:19–24)

Måttlighet och sundhet i sinnet är därför med bland kraven för kristna tillsyningsmän (1Ti 3:1–3; Tit 1:7), biträdande tjänare (1Ti 3:8), äldre män och kvinnor (Tit 2:2, 3), yngre män och kvinnor (Tit 2:4–8) och barn (i synnerhet tillsyningsmännens; Tit 1:6).

Aposteln Paulus tillrättavisade de kristna i Korinth för vissa missförhållanden i samband med Herrens kvällsmåltid. Somliga hade med sig mat och dryck till församlingens möteslokal. De åt och drack för mycket, vägrade att dela med sig åt andra av sitt överflöd och kom således sina behövande bröder att skämmas. När så tiden var inne för Herrens kvällsmåltid att firas var det somliga som inte var i stånd att ta del därför att de hade ätit och druckit för mycket, medan andra var utsvultna. Det var därför Paulus sade: ”En är hungrig, men en annan är berusad.” (1Kor 11:20–22)

Det är också värt att lägga märke till att det enligt den mosaiska lagen inte var passande för präster att dricka alkohol när de tog del i tjänsten för Gud. De blev befallda att inte dricka vin eller starka drycker medan de utförde sina officiella plikter, för att de inte skulle dö. (3Mo 10:8–11)

Varför berättas det i Bibeln om att sådana män som Noa och Lot blev berusade?

När det i Bibeln på flera ställen nämns om dryckenskap är det för att kasta ljus över något som är av betydelse. Det berättas till exempel att Noa efter den stora översvämningen planterade en vingård, ”drack av vinet och blev berusad”. Den här händelsen finns med i Bibeln för att ge bakgrunden till att Noa uttalade en förbannelse över Kanaan. (1Mo 9:20–27) Ett annat exempel är berättelsen om hur Lots två döttrar två kvällar i rad gav sin far så mycket vin att dricka att han blev berusad och de kunde ha sexuellt umgänge med honom. (1Mo 19:30–38) Den här skildringen kastar ljus över nationerna Moabs och Ammons ursprung och hur de var besläktade med Israel. Lot var uppenbarligen så berusad att han hade förlorat omdömet, men han var inte mer berusad än att han kunde ha sexuellt umgänge. Eftersom Guds ord starkt fördömer dryckenskap och dessa män omtalas som rättfärdiga, kan vi vara säkra på att de inte hade för vana att dricka för mycket; de var inga drinkare. Här har vi emellertid exempel på Bibelns uppriktighet. Den förtiger inte sanningen om dessa bibliska personer när vi kan lära oss något av berättelsen. Andra fall av dryckenskap finns omnämnda i 1 Samuelsboken 25:36–38; 2 Samuelsboken 11:13 och 1 Kungaboken 20:15–21.

Ett felaktigt antagande. När den heliga anden utgöts över Kristi lärjungar på pingstdagen år 33 började de tala andra språk, och några som hörde det sade: ”De har druckit sig fulla av sött vin.” Men Petrus förklarade: ”Dessa människor är faktiskt inte druckna, som ni förmodar; det är ju bara tredje timmen på dagen”, från soluppgången räknat (ca kl. 6), alltså omkring kl. 9 på morgonen. (Apg 2:1–4, 13–15) Dessa som firade pingsten hade tillgång till skriftrullen med Jesajas profetia, där det var skrivet: ”Ve dem som stiger upp tidigt på morgonen för att söka efter starka drycker.” (Jes 5:11) Det var inte brukligt att ha fest eller gästabud på morgonen, och det var orealistiskt att anta att samtliga 120 skulle vara berusade vid den tiden på dagen. Paulus ger uttryck åt vad som var vanligt när han säger: ”De som berusar sig är vanligen berusade om natten.” (1Th 5:7)

Andlig dryckenskap. Ledarna för tiostammarsriket, med Efraim som den dominerande stammen, var andligt druckna av ”vin”. De var måna om sin politiska självständighet och sina allianser med fiender till Judas rike, vars kungar satt på ”Jehovas tron”. (1Kr 29:23) De hade utan tvivel även bokstavliga dryckesorgier. Dessa män stod i ett förbundsförhållande till Jehova Gud, men genom sin arrogans och sin dryckenskap överträdde de detta förbund och smädade honom. (Jes 28:1–4)

På liknande sätt gjorde sig prästerna och ledarna i Juda skyldiga till andlig dryckenskap. Som religiösa vägledare fogade de människogjorda traditioner till Guds ord; de såg falska syner och kom med falska uttalanden om Guds heliga nation. I stället för att vända sig till Gud vände de sig till Assyrien för att få hjälp. (Jes 29:1, 9–14; 2Ku 16:5–9) Som det var förutsagt fördes den druckna nationen Israel bort av Assyrien 740 f.v.t. Senare tvingades det avfälliga Juda att dricka av Jehovas raseris bägare, som fick dem att ragla, och fördes år 607 i landsflykt till Babylon. (Jes 51:17–23) På grund av sin hårda behandling av Guds  folk fick Babylon (”kungen av Sesak”) dricka av samma bägare 68 år senare. (Jer 25:15–29)

Det symboliska ”stora Babylon” framställs i Bibeln som en berusad sköka som i sin hand har en guldbägare fylld med ”vämjeligheter och hennes otukts orenligheter”. De som bor på jorden har blivit berusade av ”hennes otukts vin”. Själv är hon ”berusad av de heligas blod och av Jesu vittnens blod”. Hennes utsvävningar leder till att hon blir tillintetgjord för evigt. (Upp 17:1–6, 16; 14:8; 18:8; se BABYLON, DET STORA.)