En högtidlig försäkran om att ett yttrande är sant eller om att man skall eller inte skall handla på ett visst sätt; den avläggs ofta under åberopande av någon som står högre än en själv, i synnerhet Gud.

I de hebreiska skrifterna är det två ord som används om det vi kallar en ed. Det ena, shevu‛ạh, betyder ”ed” eller ”högtidlig förklaring”. (1Mo 24:8; 3Mo 5:4) Det besläktade hebreiska verbet shạva‛, som betyder ”svära” eller ”avlägga ed”, kommer från samma rot som det hebreiska ordet för ”sju”. Att ”svära (avlägga ed)” betydde således ursprungligen att ”komma under inflytande av 7 ting”. (Theologisches Wörterbuch zum Neuen Testament, utgiven av G. Friedrich, 1954, bd V, sid. 460) Abraham och Abimelek avlade en ed över sju tacklamm då de slöt förbundet vid brunnen i Beersheba; namnet Beersheba betyder ”edsbrunn” eller ”sjubrunn”. (1Mo 21:27–32; se också 1Mo 26:28–33.) Shevu‛ạh har avseende på en ed som innebär att en person högtidligt förklarar att han skall eller inte skall handla på ett visst sätt. Ordet i sig självt innehåller inte tanken att den som svär en ed drar på sig en förbannelse om han inte håller sin ed. Det var detta ord som användes om den ed Jehova svor Abraham. Jehova håller alltid ord, och ingen förbannelse kan drabba honom. (1Mo 26:3)

Det andra ordet som används på hebreiska är ’alạh, som betyder ”ed”, ”förbannelse”. (1Mo 24:41, not) Det kan också översättas med ”edsförpliktelse”. (1Mo 26:28) Koehler och Baumgartners lexikon över hebreiska och arameiska ord (Lexicon in Veteris Testamenti Libros, Leiden 1958, sid. 49) definierar det som en ”förbannelse (hot om olycka vid överträdelse) som en person underställer sig själv eller som andra pålägger honom”. Bland de forntida hebréerna betraktade man det som mycket allvarligt att avlägga ed. En ed skulle alltid hållas, också när den blev till skada för den som hade avlagt den. (Ps 15:4; Mt 5:33) Om någon avlade en ed i tanklöshet, drog han skuld över sig inför Jehova. (3Mo 5:4) Att bryta en ed skulle få högst allvarliga konsekvenser i form av straff från Gud. Bland de tidigaste folkslagen, och i synnerhet bland hebréerna, var avläggande av ed i viss bemärkelse en religiös handling där Gud var inbegripen. När hebréerna använde uttrycket ’alạh, var det underförstått att Gud var part i eden och att den som avlade eden var redo att ta vilket straff Gud än skulle finna för gott att ge honom om han bröt eden. Gud använder aldrig detta ord om sina egna eder.

De motsvarande grekiska orden är họrkos (ed) och omnỵō (svära, avlägga ed), som båda förekommer i Jakob 5:12. Verbet horkịzō betyder ”ta ed av”, ”besvärja” eller ”högtidligt uppfordra”. (Mk 5:7; Apg 19:13) Andra ord som är besläktade med họrkos betyder ”svuren ed” (Heb 7:20), ”högtidligt förplikta” (1Th 5:27), ”menedare” eller ”edsbrytare” (1Ti 1:10) och ”svära falskt” eller ”avlägga en ed som man underlåter att hålla” (Mt 5:33). Det grekiska ordet anathematịzō är i Apostlagärningarna 23:12, 14, 21 återgivet med ”förpliktade sig med en ed [el.: ”en förbannelse”, not]”.

Formuleringar som användes vid edsavläggelser. Ofta avlade man en ed genom att svära vid Gud eller vid Guds namn. (1Mo 14:22; 31:53; 5Mo 6:13; Dom 21:7; Jer 12:16) Jehova svor vid sig själv eller vid sitt liv. (1Mo 22:16; Hes 17:16; Sef 2:9) Människor använde ibland formella formuleringar; de kunde till exempel säga: ”Må Jehova göra så mot mig [eller dig] och lägga mer därtill, om [jag (eller du) inte handlar i överensstämmelse med eden].” (Rut 1:17; 1Sa 3:17; 2Sa 19:13) Eden kunde understrykas ytterligare genom att man också nämnde sitt eget namn. (1Sa 20:13; 25:22; 2Sa 3:9)

Icke-judarna nämnde på liknande sätt sina falska gudar när de avlade en ed. Den baalsdyrkande Isebel vände sig inte till Jehova utan till ”gudarna” (’elohịm, med det efterföljande verbet i plural), något som också Ben-Hadad II, kungen i Aram, gjorde. (1Ku 19:2; 20:10) Sådana formuleringar var så vanliga att avgudadyrkan kom att i Bibeln omtalas som att svära vid en falsk gud eller att svära vid det som inte är Gud. (Jos 23:7; Jer 5:7; 12:16; Am 8:14)

I några få, mycket allvarliga fall eller då det högtidliga yttrandet var förbundet med starka känslor specificerade man vilka förbannelser eller vilka straff den skulle få som bröt eden. (4Mo 5:19–23; Ps 7:4, 5; 137:5, 6) I förbindelse med att Job försvarar sig och hävdar att han är rättskaffens gör han en tillbakablick på sitt liv och säger sig vara villig att underkasta sig värsta möjliga straff om det visar sig att han har brutit Jehovas bud om lojalitet, rättfärdighet, rättvisa och god moral. (Job 31)

 Om en gift man på grund av svartsjuka förde sin hustru inför rätta, skulle prästen läsa upp eden och förbannelsen, varefter hustrun skulle gå ed på att hon var oskyldig genom att säga: ”Amen! Amen!” (4Mo 5:21, 22)

Ofta bekräftade man en sak både i Jehovas namn och vid kungens eller en annan upphöjd persons liv, och detta var praktisk taget detsamma som att avlägga ed. (1Sa 25:26; 2Sa 15:21; 2Ku 2:2) Uttrycket ”så sant Jehova lever” användes ofta som en försäkran om att man var fast besluten att göra något eller om att det man sade var sant. (Dom 8:19; 1Sa 14:39, 45; 19:6; 20:3, 21; 25:26, 34) Det hände också att man svor och sade till den som man talade med: ”Så sant din själ [el.: du] lever.” Detta gjorde Hanna när hon talade med Eli (1Sa 1:26) och Uria när han talade med kung David (2Sa 11:11; se också 1Sa 17:55). Detta var en mindre kraftfull formulering, som kanske inte skulle uppfattas som en ed men som ändå utgjorde en stark försäkran om att man verkligen menade det man sade.

Formaliteter och tillvägagångssätt. Det verkar som om den vanligaste gesten då man avlade ed var att lyfta höger hand mot himlen. Jehova själv avlade eder på det sättet, i symbolisk bemärkelse. (1Mo 14:22; 2Mo 6:8; 5Mo 32:40; Jes 62:8; Hes 20:5) En ängel i en av Daniels syner lyfte båda händerna mot himlen när han svor en ed. (Dan 12:7) Om dem som svär falskt sägs det att deras ”högra hand är en falskhetens hand”. (Ps 144:8)

När man tog ed av någon kunde man be honom lägga ena handen under ens lår eller höft. När Abraham skulle sända sin förvaltare för att finna en hustru åt Isak sade han till honom: ”Jag ber dig, lägg din hand under mitt lår.” Förvaltaren gjorde det och gick så ed på att han skulle finna en hustru bland Abrahams släktingar. (1Mo 24:2–4, 9) Jakob gjorde på liknande sätt för att få Josef att ge sin ed på att han inte skulle begrava honom i Egypten. (1Mo 47:29–31) Innebörden i den här sedvänjan förklaras i artikeln KROPPSSPRÅK.

Ofta avlade man en ed när man slöt ett förbund. Vid sådana tillfällen var det vanligt att man sade: ”Gud är vittne mellan mig och dig.” (1Mo 31:44, 50, 53) Så kunde man också säga för att ge större tyngd åt det man sade. Mose tog himlen och jorden till vittnen när han talade till israeliterna om de förpliktelser de hade i förbindelse med det edsvurna förbund de hade ingått med Jehova. (5Mo 4:26) Ofta tjänade en eller flera personer, ett skrivet dokument, en pelare eller ett altare som vittne eller som en påminnelse om en ed eller ett förbund. (1Mo 31:45–52; 5Mo 31:26; Jos 22:26–28; 24:22, 24–27; se FÖRBUND.)

Under Moses lag. Den mosaiska lagen krävde att vissa personer avlade en ed i följande situationer: En gift kvinna som fördes inför rätta av sin äkta man, misstänkt för äktenskapsbrott (4Mo 5:21, 22), en man som hade betrotts med att förvara en annan persons ägodel men som hade förlorat den (2Mo 22:10, 11) och de äldste i en stad där det hade begåtts ett mord som inte hade blivit uppklarat (5Mo 21:1–9). Man kunde också frivilligt avlägga en ed om avhållsamhet. (4Mo 30:3, 4, 10, 11) Ibland kunde en myndighetsperson binda Guds tjänare med en ed att berätta sanningen. På liknande sätt kommer en kristen som står under ed inte att ljuga utan säga hela sanningen när han blir ombedd att göra det, eller också kan han välja att vägra att svara om detta tjänar till att beskydda Guds eller medkristnas intressen i rättfärdighetens tjänst; i så fall måste han vara beredd på att ta de konsekvenser det kan få att neka att vittna. (1Ku 22:15–18; Mt 26:63, 64; 27:11–14)

I Israel ansåg man att ett löfte var lika bindande som en ed och att det var heligt. Det skulle hållas även om det ledde till förlust för den som hade gett det. Man ansåg att Gud iakttog löftesgivaren för att se om han höll sitt löfte och att Gud straffade honom om han inte gjorde det. (4Mo 30:2; 5Mo 23:21–23; Dom 11:30, 31, 35, 36, 39; Pre 5:4–6) Om en gift kvinna eller en ogift dotter avlade ett löfte, kunde den gifta kvinnans man eller den ogifta dotterns far välja att godkänna eller att upphäva dessa löften, men änkor och frånskilda kvinnor var bundna vid sina löften. (4Mo 30:3–15)

I bergspredikan tillrättavisade Jesus Kristus judarna för deras lättsinniga, obetänksamma och omdömeslösa bruk av eder. De hade fått för vana att svära vid himlen, vid jorden, vid Jerusalem och till och med vid sitt eget huvud. Men eftersom himlen var ”Guds tron”, jorden hans ”fotpall” och Jerusalem hans kungliga stad och eftersom ens huvud (ens liv) var beroende av Gud, var sådana eder detsamma som att avlägga eder i Guds namn. Det var något man inte skulle ta lätt på. Jesus sade därför: ”Låt bara ert ord ja betyda ja, ert nej, nej; ty det som är utöver detta är från den onde.” (Mt 5:33–37)

Härmed inte sagt att Jesus Kristus förbjöd alla edsavläggelser. Han stod ju själv under  Moses lag, som krävde att man avlade eder under vissa omständigheter. När han stod inför rätta och översteprästen tog ed av honom gjorde han inte några invändningar utan svarade på översteprästens frågor. (Mt 26:63, 64) Jesus visade i stället att man inte skall följa två olika normer. Man bör betrakta det som en helig plikt att hålla det man lovar, precis som man gör när man står under ed; man skall verkligen mena det man säger. Han kastade mer ljus över vad han menade då han avslöjade de skriftlärdas och fariséernas hyckleri genom att säga till dem: ”Ve er, blinda vägledare, som säger: ’Om någon svär vid templet, betyder det ingenting; men om någon svär vid guldet i templet, har han förpliktelser.’ Dårar och blinda! Vad är i själva verket störst, guldet eller templet som har helgat guldet?” Han sade vidare: ”Den som svär vid himlen, han svär både vid Guds tron och vid honom som sitter på den.” (Mt 23:16–22)

De skriftlärda och fariséerna försökte med sitt förvända och spetsfundiga resonemang rättfärdiga detta att de inte höll vissa eder, men Jesus visade här att de handlade oärligt mot Gud och faktiskt vanärade hans namn (det judiska folket var ju överlämnat åt Jehova). Jehova säger rent ut att han hatar falska eder. (Sak 8:17)

Jakob framför samma tanke som Jesus. (Jak 5:12) Men det Jesus och Jakob säger om att omdömeslöst avlägga eder betyder inte att en kristen måste låta bli att avlägga en ed när detta är nödvändigt för att försäkra andra om att han verkligen skall göra det som han har sagt eller om att det han säger är sant. Som Jesus visade genom sitt exempel då han stod inför den judiske översteprästen kommer en kristen inte att ha några invändningar mot att en domstol tar ed av honom, för han kommer att säga sanningen oavsett om han är bunden av en ed eller inte. (Mt 26:63, 64) Också det beslut en kristen fattar när det gäller att tjäna Jehova Gud är en ed som avläggs inför honom, en ed som innebär att den kristne kommer i ett heligt förhållande till honom. Jesus likställde löften med eder. (Mt 5:33)

Det är också intressant att lägga märke till att aposteln Paulus i praktiken avlägger en ed i 2 Korinthierna 1:23 och i Galaterna 1:20 för att försäkra sina läsare om att det han säger är sant. Dessutom visar han att det var vanligt och helt i sin ordning att man avlade en ed för att få slut på en dispyt och riktar så uppmärksamheten på något intressant: ”När nu Gud hade för avsikt att i ännu rikare mått visa löftets arvingar hur oföränderligt hans beslut är, trädde han på det sättet emellan med en ed” och svor vid sig själv, eftersom han inte kunde svära vid någon större. På det sättet fogade Jehova en laglig garanti till sitt löfte och gav en dubbel försäkran ”genom två oföränderliga ting [dvs. hans löfte och hans ed] i vilka det är omöjligt för Gud att ljuga”. (Heb 6:13–18) Vidare framhåller Paulus att Kristus gjordes till överstepräst genom en ed som Jehova svor och att han gavs som säkerhet för ett bättre förbund. (Heb 7:21, 22) På mer än 50 ställen i Bibeln berättas det om att Jehova avlägger eder.

Den natt Jesus greps förnekade aposteln Petrus tre gånger att han kände Jesus och började till sist förbanna sig och svära. Vi läser angående den tredje gången han förnekade Jesus: ”Då började han [Petrus] förbanna sig och svära: ’Jag känner inte den människan [Jesus]!’” (Mt 26:74) Petrus försökte av rädsla övertyga dem han hade omkring sig om att det han sade var sant. Genom att svära på det gick han ed på att han talade sanning och att en olycka skulle kunna drabba honom om han inte gjorde det. (Se också FÖRBANNELSE.)