[Ẹden] Betyder ”ljuvlighet”, ”behag”.

1. Ett område där Skaparen planterade en trädgårdslik park som hem åt det första människoparet. Det står att trädgården låg ”i Eden, österut”, och det kan tyda på att den bara upptog en del av det område som kallades Eden. (1Mo 2:8) Själva trädgården kallas emellertid därefter ”Edens trädgård” (1Mo 2:15), och längre fram omtalas den som ”Eden, Guds trädgård” (Hes 28:13), och som ”Jehovas trädgård” (Jes 51:3).

I Septuaginta är det hebreiska ordet för ”trädgård” (gan) återgivet med det grekiska ordet parạdeisos. Detta är anledningen till att vi förknippar det svenska ordet ”paradis” med Edens trädgård.

I Första Moseboken 2:15 sägs det: ”Gud tog nu människan och satte henne i Edens trädgård.” Detta kan tyckas tyda på att människan skapades utanför trädgården, men det kan helt enkelt betyda att Gud ”tog” Adam i den bemärkelsen att han formade och skapade honom av jordens grundämnen och sedan lät honom bo i den trädgård där han fick liv. Adam fick uppgiften att odla trädgården och ta vård om den. I Eden fanns det många slags  träd och växter, både sådana som bidrog till skönheten och sådana som gav mat i stor variation. (1Mo 2:9, 15) Detta i sig självt tyder på att trädgården måste ha täckt en ganska stor yta.

Det fanns ett rikt djurliv i trädgården. Gud förde fram ”alla husdjuren och ... himlens flygande skapelser och ... alla markens vilda djur” till Adam, och en av Adams första uppgifter var att ge namn åt dem. (1Mo 2:19, 20) Marken i Eden vattnades av en flod ”som gick ut från Eden”. (1Mo 2:10) Eftersom människorna var nakna kan man anta att klimatet var milt och behagligt. (1Mo 2:25)

Vad var den förbjudna frukten i Eden?

Människorna kunde fritt äta sig mätta av fruktträden i Eden. (1Mo 2:16) Men ett träd, ”trädet för kunskap om gott och ont”, fick de inte äta av. När Eva återgav det förbud Jehova hade gett hennes man, sade hon att det innebar att de inte ens fick ”röra” trädet och att de skulle dömas till döden om de ringaktade eller bröt mot den här gudagivna lagen. (1Mo 2:17; 3:3) Traditionellt har man gett olika förklaringar till vad den förbjudna frukten var: ett ”äpple” som symboliserade sexuellt umgänge, en symbol för själva vetskapen om rätt och orätt eller en symbol för den kunskap som man uppnår genom mognad och även genom erfarenhet och som man kan använda till att göra gott eller ont. Men med tanke på att Skaparen befallde människorna att vara fruktsamma, föröka sig och uppfylla jorden (1Mo 1:28) kan trädets frukt inte ha representerat sexuellt umgänge. Hur skulle de annars kunna fortplanta sig och bli många? Det kan definitivt inte ha varit fråga om enbart förmågan att skilja mellan rätt och orätt, eftersom en syndfri människa måste kunna visa sådan moralisk urskillning för att lyda den befallning Gud hade gett. Det kan inte heller ha gällt den kunskap som kommer med mogenheten, eftersom det inte skulle ha varit någon synd att uppnå det tillståndet; det säger sig självt att Skaparen inte skulle kräva att människan förblev omogen.

Bibeln säger inget om vad det var för slags träd. Men det är tydligt att trädet för kunskap om gott och ont var en symbol för den rätt Skaparen har förbehållit sig att avgöra vad som är ”gott” och vad som är ”ont” för hans skapelser och att sedan kräva att de gör det som han har sagt är gott och avhåller sig från det som han har sagt är ont för att de skall förbli godkända av honom, den suveräne härskaren. (Se TRÄD.) Både förbudet och den dom som uttalades över de olydiga människorna understryker att den första synden bestod i den olydnadshandling de begick genom att äta av den förbjudna frukten. (1Mo 3:3)

En del nutida kritiker avvisar skildringen av händelserna i Eden bara för att den är så enkel. Men det borde stå klart att omständigheterna gjorde det mycket lämpligt med ett enkelt prov. Tillvaron för de två människorna var enkel den första tiden efter skapelsen. Deras liv hade inte komplicerats och fyllts av alla de komplexa problem och bekymmer som olydnaden mot Gud sedan dess har medfört för mänskligheten. Men även om provet var enkelt underströk det med en beundransvärd tydlighet den universella sanningen om Guds suveränitet och om människans beroende av Gud och skyldighet gentemot honom. Dessutom måste man säga att skildringen av händelserna i Eden ligger på ett långt högre plan än de teorier som placerar de första människorna i en grotta i stället för i en trädgård och som skildrar dem som primitiva, okunniga och utan moralisk känsla. Det enkla provet i Eden illustrerar den princip som Guds Son uttalade flera tusen år senare: ”Den som är trogen i det minsta är trogen också i mycket, och den som är orättfärdig i det minsta är orättfärdig också i mycket.” (Lu 16:10)

Det var uppenbarligen inte meningen att det förbjudna trädet i Eden skulle vara en nagel i ögat på de första människorna eller att det skulle ge upphov åt frågor och diskussioner. Om Adam och Eva hade erkänt Guds vilja i den här saken och respekterat hans anvisningar, skulle Edens trädgård ha förblivit deras ljuvliga och behagliga hem. Skildringen visar att det var Guds motståndare som satte i gång en diskussion och väckte frågor om trädet och att det var han som frestade människorna att överträda Guds förordning. (1Mo 3:1–6; jfr Upp 12:9.) Eftersom Adam och Eva använde sin fria vilja till att göra uppror mot Guds rättmätiga suveränitet, förlorade de paradiset och den lycka de hade upplevt inom dess gränser. Men ännu allvarligare var att de förlorade möjligheten att äta av ett annat träd i Eden, nämligen trädet som representerade rätten till evigt liv. Skildringen säger därför att Jehova ”drev ... ut människan, och öster om Edens trädgård satte han keruberna och den flammande svärdsklingan, som ständigt  svängde runt, till att vakta vägen till livets träd”. (1Mo 3:22–24)

Edens geografiska läge. Det är osäkert var Edens trädgård låg. Den bästa ledtråden är det Bibeln säger om den flod som ”gick ut från Eden”. Det sägs att den delade sig i fyra ”huvudfloder” (hebr.: plur. av ro’sh, ”huvud”), som hette Eufrat, Hiddekel, Pison och Gihon. (1Mo 2:10–14) Floden Eufrat (hebr.: Perạth) är välkänd, och ”Hiddekel” är ett namn som används om Tigris i forntida inskrifter. (Jfr också Dan 10:4.) De två andra floderna, Pison och Gihon, kan däremot inte identifieras. (Se HAVILA nr 1; KUSH nr 2.)

Somliga, till exempel Calvin och Delitzsch, har argumenterat för att Eden låg i närheten av den innersta delen av Persiska viken i nedre Mesopotamien, ungefär där Tigris och Eufrat närmar sig varandra. Pison och Gihon skall enligt deras mening ha varit kanaler mellan dessa floder. Men i så fall skulle Pison och Gihon ha varit bifloder och inte floder som grenade ut sig från en gemensam källa. Den hebreiska bibeltexten tyder snarare på att Eden låg i bergstrakten norr om den mesopotamiska slätten och alltså i det område där Eufrat och Tigris i dag har sina källor. I The Anchor Bible (1964) sägs det i en not till 1 Moseboken 2:10: ”På hebr[eiska] kallas flodens mynning dess ’ände’ (Jos xv 5, xviii 19); därför måste pluralformen av ro’s, ’huvud’, här avse det övre loppet. ... Denna sistnämnda användning av ordet är väl belagd när det gäller det besläktade akk[adiska] ordet resu.” Att Eufrat och Tigris nu inte har en gemensam källa och att floderna Pison och Gihon inte går att identifiera med säkerhet kan möjligtvis bero på översvämningen på Noas tid. Den måste utan tvivel ha ändrat jordens topografi betydligt och medfört att vissa flodfåror fylldes igen och nya bildades.

Traditionellt har man ansett att Edens trädgård låg i en bergstrakt 225 km sydväst om berget Ararat och några kilometer söder om Vansjön, i den östra delen av dagens Turkiet. Något som kan tyda på att trädgården var omgiven av naturliga gränser, till exempel berg, är att Jehova bara satte keruber öster om trädgården, där Adam och Eva drevs ut ur den. (1Mo 3:24)

När Adam hade blivit förvisad från den paradisiska trädgården, var det inte längre någon som odlade den och tog vård om den. (1Mo 2:15) Eden blev därför förmodligen en förvildad trädgård där bara djur höll till och förblev så ända tills den utplånades av vattenmassorna under den stora översvämningen, så att man nu inte vet något om dess läge förutom det som sägs i Bibelns skildring.

2. En plats som tillsammans med Haran och Kanne nämns bland Tyros viktigaste handelspartner och vars specialitet var fina kläder, mattor och rep. (Hes 27:23, 24) Man menar att Eden är en kortform av namnet Bet-Eden, som förekommer i Amos 1:5. ”Edens söner” nämns bland sådana som bodde på platser som hade erövrats av assyriska härar (2Ku 19:12; Jes 37:12), och några menar att detta Eden (Bet-Eden) kan identifieras med det lilla området Bit-Adini vid Eufrats mittersta del. (Se BET-EDEN.)

3. En av de leviter som följde kung Hiskias uppmaning att rena templet. Eden utsågs därefter till att arbeta under Kore, ”portvaktaren mot öster”, med att dela ut de heliga bidragen till prästavdelningarna. (2Kr 29:12; 31:14, 15)