[Ẹdom], edoméer

Edom, som betyder ”röd”, var ett tillnamn som gavs åt Esau, Jakobs tvillingbror. (1Mo 36:1) Han fick det därför att han sålde sin förstfödslorätt för en röd maträtt. (1Mo 25:30–34) Av en tillfällighet hade Esau också en mycket röd färg vid födseln (1Mo 25:25), och en liknande färg kännetecknade delar av det land som han och hans avkomlingar senare bodde i.

Seir och Edom. Någon gång under de 20 år Jakob var i Haran började Esau (Edom) etablera sig i Seirs land, ”Edoms område”. (1Mo 32:3) Redan före Isaks död (1Mo 35:29) började Esau alltså av allt att döma uppfylla sin fars profetiska välsignelse genom att söka sig bort från den bördiga jorden runt Hebron och börja leva av sitt svärd tillsammans med de 400 män han var ledare för. (1Mo 27:39, 40; 32:6, 8) Men skildringen antyder att han fortfarande bodde i närheten av Hebron eller hade sitt huvudläger där och att han fullbordade flytten till Seirs bergstrakt först efter sin fars död (1738 f.v.t.). Vid det laget hade han en stor familj och många ägodelar. (1Mo 36:6–8)

Landet Seir hade tidigare varit bebott av horéerna (1Mo 14:6; 36:20–30), men Esaus söner drev bort horéernas schejker och övertog området. (5Mo 2:12) Därefter blev landet känt som Edoms land, även om det äldre namnet Seir också användes. (4Mo 24:18)

Geografisk beskrivning. Edoms område sträckte sig 160 km från Zereds regnflodsdal i norr, som utgjorde gränsen mot Moab, till Elat (Elot) vid Aqabaviken i söder. (5Mo 2:1–8, 13, 14; 1Ku 9:26) Österut nådde området tydligen till randen av Syriska öknen, och västerut nådde det över Araba till Zins vildmark och omfattade Negevs högland, som sträckte sig från det sydvästliga hörnet av Salthavet ner till Kades-Barnea. Den västra delen av Edom kom därför att utgöra Judas sydöstra gräns. (Jos 15:1; jfr 4Mo 34:3.)

Men själva kärnområdet i det edomeiska riket låg tydligtvis öster om Araba, för här får höglandet, där några toppar når 1 700 meters höjd, en del nederbörd. Det beror på att landet väster om Araba, Negev, ligger betydligt lägre, vilket gör att regnmoln från Medelhavet kan passera och nå de högre bergen i Edom, där de avger en del av sitt vatten. Vid arkeologiska undersökningar har man därför funnit forntida bosättningar och fästningar längs en smal remsa odlingsbar mark högst upp på det långsträckta höglandet, men dessa upphör ju närmare man kommer Aqabaviken i söder. I dagens Tafila, som ligger omkring 30 km söder om Döda havet (Salthavet), finns det stora olivlundar, men detta beror huvudsakligen på åtta vattenrika källor, eftersom det bara faller omkring 280 mm regn om året.

Även om det var ont om bördig mark i den här oländiga bergstrakten, fanns det värdefulla fyndigheter av koppar och järn. Gruvdrift och smältning förekom i området kring dagens Faynan, som ligger 48 km söder om Döda havet. Man kan också se tecken på att det en gång har funnits stora tallskogar.

När Mose sände budbärare till Edoms kung, beskrev han, i överensstämmelse med det som sagts här ovan, israeliternas uppehållsort Kades-Barnea som ”en stad vid utkanten av ditt område”. När Mose bad om tillåtelse att fredligt passera genom Edoms område, nämnde han också åkrarna, vingårdarna och brunnarna där. (4Mo 20:14–17)

Strategiskt läge. Mose bad om tillåtelse för Israel att gå genom Edom längs ”kungsvägen”. (4Mo 20:17) Den vägen kan ha gått från Aqabaviken ända upp till Damaskus i Aram (Syrien). Genom Edoms land följde den antagligen randen av högslätten på östra sidan av Araba. De större städerna i Edom låg längs den här vägen. (1Mo 36:33; 2Ku 14:7) Det fanns också en väg som gick från Negev österut genom Maan vid randen av Syriska öknen, där den anslöt till en annan väg som gick i nord-sydlig riktning. Längs de här vägarna fraktades dyrbara laster från Egypten, Arabien, Aram (Syrien) och Mesopotamien. Den tull man utkrävde av kamel- och åsnekaravaner som färdades här bidrog antagligen i hög grad till Edoms välstånd. Trötta ökenvandrare kan också ha betalat för mat och logi när de kom fram till Edom.

Högslättens branta sluttning ner mot Araba var som en mur och gav utmärkt skydd åt den här sidan av Edoms kärnområde. Zereds djupa regnflodsdal hindrade invasioner från Moab. (Se dock Am 2:1.) En rad fästningar längs den mer sårbara östra sidan mot öknen fungerade som försvarsverk mot midjaniter och andra nomadstammar. Dessutom är klyftorna  som skär in i bergen och platåerna för det mesta omgivna av avskräckande, obestigliga röda sandstensklippor. Det var alltså av goda skäl som Jehovas profetia genom Jeremia omtalade edoméerna som ett folk som ”bor i den branta klippans skrymslen och som behärskar kullens höjd”, likt en örn i sitt näste. (Jer 49:7, 16)

Edoms befolkning. Som avkomlingar av Esau var edoméerna i grunden semiter, samtidigt som de hade ett starkt hamitiskt påbrå. Två av Esaus hustrur var nämligen av hamitisk-kanaaneisk härkomst (hettitisk och hiveisk); endast en av de hustrur som nämns var av delvis semitisk härkomst genom Abrahams son Ismael. (1Mo 36:2, 3) Om det är så att beteckningen horé helt enkelt betyder ”grottinvånare”, som en del kännare menar, kanske Esaus hiveiska hustru Oholibama, Anas dotter, kom från de horéer som bodde i Seir. (Jfr 1Mo 36:2, 20, 24, 25.) I varje fall var edoméerna besläktade med israeliterna, precis som Lots avkomlingar, moabiterna och ammoniterna. (Se Dan 11:41.) Till en början praktiserade de också omskärelse. (Jer 9:25, 26; jfr Hes 32:29.) Jehova kallade dem Israels ”bröder”, och israeliterna fick inte kränka deras markrättigheter när de drog fram genom vildmarken, eftersom Jehova hade gett Seirs berg åt Edoms avkomlingar till besittning. (5Mo 2:1–8)

De edomeiska stammarna var först indelade i schejkdömen, men blev senare organiserade som ett kungarike. Listan över kungar visar att dessa kom från olika stammar eller schejkdömen och att man alltså inte ärvde tronen inom en viss släkt. (1Mo 36:15–19, 31–43) En del kritiker menar att omnämnandet i 1 Moseboken 36:31 av ”de kungar som regerade i Edoms land innan någon kung regerade över Israels söner” är en anakronism eller ett senare tillägg. Men så är inte fallet, eftersom Mose, som skrev Första Moseboken, kände till Guds löfte till Jakob (Israel): ”Kungar skall utgå från din kropps länder.” (1Mo 35:11) Mose förutsade själv att Israel med tiden skulle få en kung. (5Mo 28:36)

Den grekiska Septuaginta innehåller ett tillägg till Job 42:17 vari Job identifieras med Jobab, den edomeiske kung som nämns i 1 Moseboken 36:33. Men Job var från landet Us. Namnet Us gavs ursprungligen åt en arameisk stam och förekommer också senare i uppräkningen av aramén Nahors avkomlingar. (Job 1:1; jfr 1Mo 10:23; 22:20, 21.) I Klagovisorna 4:21 sägs det visserligen att Edom ”bor i landet Us”, men den här versen, som skrevs många hundra år efter den tid då Job troligtvis levde, visar inte att Us var detsamma som Edom. Att detta inte var fallet  framgår av Jeremia 25:20, 21, där ”kungarna i landet Us” nämns åtskilda från Edom. Versen i Klagovisorna kan snarare syfta på en utvidgning av det edomeiska riket. (Se US nr 4.)

Det är möjligt att en av de tre ”vänner” som besökte Job och kritiserade honom var edomé, nämligen temanén Elifas. (Job 2:11; jfr 1Mo 36:11, 34.) I Jeremia 49:7 framhålls Teman som ett centrum för edomeisk vishet, och kanske var det edoméernas regelbundna kontakt med resenärer från Orienten som bidrog till deras rykte för stor vishet.

Från uttåget ur Egypten till slutet av Judas historia. Tillintetgörelsen av faraos här och Israels mirakulösa räddning vid Röda havet fick återverkningar i Edom, liksom i hela Kanaan och området däromkring. (2Mo 15:14, 15) Det första väpnade motstånd Israel mötte i vildmarken på Sinaihalvön kom från en edomeisk stam, amalekiterna, som bodde utspridda över ett stort område och som vållade Israel stort besvär genom hela sin historia. (2Mo 17:8–16; jfr 1Mo 36:12, 16; se AMALEK, AMALEKITER.) När vandringen i vildmarken närmade sig sitt slut, avslogs Moses respektfulla begäran om att tryggt få passera genom Edom längs kungsvägen. Den icke namngivne edomeiske kungen drog ut med en stark här för att hindra israeliterna från att komma in i landet. (4Mo 20:14–21) Efter Arons död på berget Hor nära gränsen till Edom (4Mo 20:22–29) gick Israel därför runt Edoms kärnområde, slog läger vid Zereds regnflodsdal och färdades sedan norrut längs Moabs östra gräns. (4Mo 21:4, 10–13; Dom 11:18; jfr 5Mo 2:26–29.)

I den poetiska välsignelse Mose uttalade över Israel före sin död beskrev han Jehova Gud med orden: ”Från Sinai kom han, från Seir [Edom] lyste han fram. ... Han trädde strålande fram från Parans bergstrakt.” En liknande beskrivning finns i Baraks och Deboras sång och i Habackuks profetia. (5Mo 33:2; Dom 5:4, 5; Hab 3:3, 4) Den här profetiska skildringen beskriver uppenbarligen den skådeplats där Jehova hade visat sig för sin nybildade nation och upplyst den såsom med ljusstrålar som lyste fram över bergstopparna.

Israeliterna hade fått befallning att inte känna avsky för en edomé, och förklaringen var: ”Han är din broder.” (5Mo 23:7, 8) Men det visade sig att inte bara de aggressiva amalekiterna utan hela Edom valde att ständigt motarbeta Israel. Saul förde krig mot dem och besegrade dem. (1Sa 14:47, 48) Ändå satte Saul en edomé, Doeg, över sina herdar, och den här mannen angav David för Saul. När Sauls män vägrade att angripa prästerna från Nob, använde Saul Doeg till att genomföra en regelrätt massaker. (1Sa 21:7; 22:9–18)

Som kung vann David en stor seger över edoméerna i Saltdalen. (2Sa 8:13; se SALTDALEN.) Även om det inte står vad som utlöste striden, var orsaken utan tvivel ett angrepp från edoméernas sida. På grund av Davids fälttåg i Aram trodde kanske edoméerna att hans rike var sårbart för en invasion i söder. I Första Krönikeboken 18:12 och i överskriften till Psalm 60 får Abisaj respektive Joab äran för segern över edoméerna. Eftersom David var överbefälhavare och Joab hans främste härförare, medan Abisaj hade befälet över en avdelning under Joab, visar detta hur olika personer kan tillskrivas segern i olika skildringar beroende på skribentens synvinkel. Så har fallet varit även i modern tid. På samma sätt beror troligen de skiftande sifferuppgifterna i de här verserna på att skribenterna skildrar kriget ur olika perspektiv, eventuellt på att det rör sig om olika faser av kriget. (Jfr 1Ku 11:15, 16.) Hur det än förhåller sig med detta, förlade David israelitiska garnisoner i hela Edom, och de edoméer som fanns kvar blev underlagda Israel. (2Sa 8:14; 1Kr 18:13) Jakobs ”ok” vilade nu tungt på Edoms (Esaus) nacke. (1Mo 27:40; jfr 4Mo 24:18.)

Salomo, som gifte sig med edomeiska kvinnor (1Ku 11:1), utnyttjade Israels kontroll över de edomeiska kuststäderna vid Röda havet, Elot (Elat) och Esjon-Geber, för att bygga upp en handelsflotta. (1Ku 9:26; 2Kr 8:17, 18) Edoms manliga befolkning, som blivit starkt reducerad, förmådde inte kasta av sig det israelitiska oket, även om en flykting av kunglig ätt, Hadad, ledde någon form av motståndsrörelse. (1Ku 11:14–22)

Det går inte att säga om den här situationen förblev oförändrad under det århundrade som följde på Davids första erövring. Det angrepp som ”Ammons söner och Moab och folket från Seirs [Edoms] bergstrakt” företog (2Kr 20:1, 2, 10, 22) kan ha ägt rum innan Juda, Israel och Edom tillsammans angrep Moab. (2Ku 3:5–9; se MOAB, MOABITER.) Edom ingick tydligen i båda de här allianserna och stred först på ena sidan och sedan på andra. Det sägs också att Edom någon gång under Jehosafats regering var utan kung. Landet styrdes av en  fogde som tydligen var ansvarig inför kungen i Juda, och Juda hade därför obegränsat tillträde till Aqabaviken och dess hamn eller hamnar. (1Ku 22:47, 48) När det gäller fälttåget mot Moab, kan den förutsagda översvämningen av den torra regnflodsdal där de allierade styrkorna slagit läger ha berott på en ökenstorm med skyfall på högslätten ovanför. I vår tid kan sådana oväder sända kraftiga vattenströmmar nerför regnflodsdalarna mot Araba. Det är också möjligt att vattnet kom uteslutande genom ett underverk. (2Ku 3:16–23)

Edom gjorde uppror och kastade av sig det judeiska oket under Jehosafats son Jehorams regering och återupprättade sitt självständiga kungadöme. Trots att Jehoram vann en strid mot edoméerna fortsatte de sitt uppror. (2Ku 8:20–22; 2Kr 21:8–10) Under första hälften av Amazjas regering (858–830 f.v.t.) blev Saltdalen återigen skådeplats för en militär katastrof för Edom, och Amazja intog den viktiga edomeiska staden Sela men förleddes att tillbe Edoms kraftlösa och falska gudar. (2Ku 14:7; 2Kr 25:11–20) Hans son, Ussia (Asarja), återvann Elat åt Juda. (2Ku 14:21, 22)

Under Ahas regering (761–746 f.v.t.) inledde Aram en offensiv mot Juda och gav tillbaka hamnstaden Elat åt Edom. (2Ku 16:5, 6) Edoméerna, som tydligen inte behärskades av Juda längre, slöt sig till andra nationer, däribland Assyrien, och gjorde infall i Juda. (2Kr 28:16–20; jfr Ps 83:4–8.)

Man har inte funnit några skrifter som stammar från edoméerna, men folket omnämns i andra nationers uppteckningar. En egyptisk papyrus som man tror är från det andra årtusendet f.v.t. visar att beduinstammar från Edom kom till Nildeltat för att söka bete åt sina djur. Faraonerna Merenptah och Ramses III tog herraväldet över Edom, och det gjorde även den assyriske kungen Adad-nirari III. Någon gång efter den sistnämnde kungens regeringstid skröt Tiglat-Pileser III (samtida med Ahas) om att han tagit emot tribut från ”Kaushmalaku av Edom”, medan Esarhaddon, Sanheribs efterträdare, nämner ”Qaushgabri” som en edomeisk vasallkung. (Ancient Near Eastern Texts, utgiven av J. B. Pritchard, 1974, sid. 282, 291)

Edom i profetiorna. Redan under kung Ussias regering uttalade profeterna Joel och Amos Jehovas starka fördömande av Edom. Anledningen var det oförsonliga raseri nationen visat mot Israel genom att använda sitt svärd utan barmhärtighet. (Am 1:6, 11, 12) På grund av sitt ondskefulla motstånd mot Jehovas förbundsfolk hade Edom förverkat sin rätt till det land som Gud hade tilldelat dem. (Joel 3:19; Am 9:11, 12) Edoméerna beseglade sin egen dom när babylonierna erövrade Juda och Jerusalem 607 f.v.t. Deras hat visade sig tydligt när de manade på dem som ödelade Jerusalem (Ps 137:7), gladde sig över tragedin som drabbade Juda och i sin fientlighet och hämndlystnad överlämnade judeiska flyktingar till att bli dödade av babylonierna. Tillsammans med andra grannfolk plundrade de landet. De gjorde upp planer på att överta Judas och Israels övergivna land och talade skrytsamt mot Jehova. Därför lät Jehova profeterna Jeremia, Hesekiel och Obadja underrätta Edom om att glädjen skulle bli kortvarig och att nationen skulle utsättas för samma behandling som Juda hade fått utstå. (Klag 4:21, 22; Hes 25:12–14; 35:1–15; 36:3–5; Ob 1–16) Som profeten Jesaja tidigare hade förutsagt skulle edoméerna, som själva svingat svärdet, träffas av Jehovas rättfärdiga domssvärd. Alla i nationen, både stora och små, skulle vigas åt tillintetgörelse som offerdjur. (Jes 34:5–8)

Edom skulle bli som Sodom och Gomorra – obebott för all framtid. (Jer 49:7–22; jfr Jes 34:9–15.) Edom förtjänade Jehovas hat och skulle bli kallat ”ondskans område” och ”det folk som Jehova har lagt under fördömelse till oöverskådlig tid”. (Mal 1:1–5) I Jesaja 63:1–6 får därför Edom av allt att döma tjäna som en bild av de hårdnackade fienderna till Guds förbundsfolk. Här beskrivs Gud som en krigare med blodfläckade kläder som har trampat sin hämnds vinpress och som passande sägs komma från Edom (som betyder ”röd”) och från Edoms viktigaste stad, Bosra (här möjligen använt som en ordlek på grund av likheten med det hebreiska ordet batsịr, som betyder ”druvskörd”). (Jfr Upp 14:14–20; 19:11–16.)

Edoms senare historia och undergång. Genom Jehovas profet Jeremia blev Edoms kung uppmanad att lägga sin nacke under den babyloniske kungen Nebukadnessars ok. (Jer 27:1–7) Vad edoméerna gjorde i det avseendet finns inte upptecknat, men efter ödeläggelsen av Jerusalem 607 f.v.t. fann en del judéer en tillfällig tillflykt i Edom. När den babyloniska hären dragit sig tillbaka, återvände flyktingarna till sitt land och flydde senare ner till Egypten. (Jer 40:11, 12; 43:5–7) Snart var tiden inne för Edom att dricka i djupa klunkar ur bägaren med Jehovas  vredes vin. (Jer 25:15–17, 21) Detta hände omkring mitten av 500-talet f.v.t., under den babyloniske kungen Nabonid. Enligt C. J. Gadd, kännare av Babylons historia och litteratur, fanns det judiska soldater i de trupper i Nabonids här som erövrade Edom och Tema. I en kommentar till detta skrev John Lindsay: ”Följaktligen blev det, åtminstone delvis, en uppfyllelse av de ord som profeten skrev att Jahve hade sagt: ’Och jag skall utföra min hämnd på Edom genom mitt folk Israel’ (Hes 25:14). Delvis har vi också en uppfyllelse av Obadjas ord att Edoms ’bundsförvanter’ och ’vänner’ skulle ’svika’ dem, ’ta väldet’ över dem och ’lägga en snara för’ dem. Här kan vi kanske se en anspelning på babylonierna, som på Nebukadressars tid var villiga att låta Edom ha en del i Judas nederlag men som under Nabonid en gång för alla gjorde slut på Edoms kommersiella ambitioner och handelsintressen (jfr Ob 1, 7).” (Palestine Exploration Quarterly, London 1976, sid. 39)

Malakis bok, som skrevs omkring 100 år efter Nabonids fälttåg mot Edom, berättar att Gud redan vid det laget hade gjort Edoms ”berg till en ödslig ödemark och hans arvedel till boning för vildmarkens schakaler”. (Mal 1:3) Edoméerna hoppades kunna vända tillbaka och bygga upp sina förhärjade platser igen, men de skulle inte lyckas. (Mal 1:4)

På 300-talet f.v.t. hade nabatéerna bosatt sig på det edomeiska området, och edoméerna lyckades aldrig återvända. I stället bodde de i Negev, söder om Juda. Edoméerna drog sig så långt norrut som till Hebron, och den södra delen av Juda blev med tiden känd som Idumeen. Enligt Josephus blev edoméerna någon gång mellan 130 och 120 f.v.t. underkuvade av Johannes Hyrkanos I, som tvingade dem att omfatta judendomen. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], XIII, 257, 258 [ix, 1]; XV, 253, 254 [vii, 9]) Därefter blev de gradvis inlemmade i det judiska folket, och sedan Jerusalem blivit förstört av romarna 70 v.t. upphörde de att existera som folk. (Ob 10, 18; se IDUMEEN.)