[Ẹfraim] Betyder ”dubbelt fruktsam (fruktbar)”.

1. Son till Josef och hans hustru Asenat, dotter till Potifera, prästen i On. Efraim och hans äldre bror Manasse föddes i Egypten innan den sju år långa hungersnöden började. Hans far, Josef, gav honom namnet Efraim därför att, som han sade, ”Gud har gjort mig fruktsam i mitt lidandes land”. (1Mo 41:50–52)

På sin dödsbädd adopterade Jakob på sätt och vis sina sonsöner Efraim och Manasse och jämställde dem med sina egna söner. (1Mo 48:5) Deras far, Josef, som fick förstfödslorätten bland Jakobs söner, fick dubbel del av arvet efter sin far genom de två stamområden som tillföll Efraim och Manasse. (1Kr 5:1; jfr 1Mo 48:21, 22; 5Mo 21:17; Jos 14:4.) När patriarken Jakob välsignade Efraim och Manasse, gav han företräde åt Efraim och gav profetiskt till känna att Efraim skulle bli den större av dem. (1Mo 48:13–20)

I Första Krönikeboken 7:20–27 finns ett släktregister med namnen på Efraims söner och senare avkomlingar fram till Josua, som förde israeliterna in i det utlovade landet. Eser och Elead, som tydligen var söner till Efraim, dödades av männen i Gat. Någon tid efter dessa söners död blev Efraim far till Beria.

2. Namnet Efraim används också om den stam som utgick från honom. Omkring ett år efter uttåget ur Egypten mönstrade Efraim 40 500 vapenföra män från 20 års ålder och uppåt – 8 300 fler än i Manasses stam. (4Mo 1:1–3, 32–35) Men vid slutet av den 40 år långa vandringen i vildmarken var antalet mönstrade manliga efraimiter bara 32 500, alltså 20 200 färre än i Manasses stam. (4Mo 26:34, 37) Ändå var det förutsagt att Efraim skulle bli den större av de två stammarna. När Mose välsignade israeliterna talade han profetiskt om ”Efraims tiotusenden” men om ”Manasses tusenden”. (5Mo 33:17)

I vildmarken hade efraimiterna, med Elisama som hövding, sin lägerplats väster om tältboningen tillsammans med stammarna Manasse och Benjamin. Denna avdelning som bestod av tre stammar intog tredje platsen i marschordningen. (4Mo 2:18–24)

Stamområde. Efraims stam tilldelades ett område i den centrala delen av Kanaan, väster om Jordan. Stammen hade också enklaver i Manasses område. I norr och i öster gränsade Efraim till Manasse, i söder till Benjamin och Dan och i väster till Medelhavet. (Jos 16:1–9) Även om det är ett bergigt och kuperat område, har det bördig jord, och i forntiden var det skogrikt. (Jos 17:15, 17, 18) När det utlovade landet delades upp i arvsbesittningar, kom Efraims stam genom Jehovas beslut att representeras av hövdingen Kemuel. (4Mo 34:18, 24)

Det var i Silo i Efraim som tältboningen sattes upp. (Jos 18:1) Förutom Sikem, en tillflyktsstad, fanns det också ett antal andra levitstäder i Efraims område. (Jos 21:20–22; 1Kr 6:66–69) Efraimiterna drev inte bort kanaanéerna ur en av dessa levitstäder, Geser,  utan de satte invånarna till tvångsarbete som slavar. (Jos 16:10; Dom 1:29)

Efraim från Josua till David. Efraims område var skådeplats för en rad viktiga händelser. I Sikem församlade Moses efterträdare, efraimiten Josua, Israels stammar och uppmanade dem att tjäna Jehova troget. (Jos 24:1, 14, 15) Det var också här, i Sikem, som Josefs ben till sist begravdes, och både Josua och Arons son Eleasar begravdes i Efraims bergstrakt. (Jos 24:29–33) Längre fram församlade den benjaminitiske domaren Ehud israeliterna i Efraims bergstrakt för att strida mot moabiterna. (Dom 3:26–30) Efter Ehuds död sände profetissan Debora från sitt hem i Efraims bergstrakt bud efter Barak som den som var utsedd av Jehova att befria Israel från kung Jabins förtryck. I Baraks och Deboras segersång är Efraim den stam som nämns först. (Dom 4:1–7; 5:14) Längre fram verkade Tola av Isaskars stam som domare för Israel i 23 år, medan han bodde i Samir i Efraims bergstrakt. (Dom 10:1, 2) Profeten Samuel, som tillhörde Levis stam, föddes i Rama i Efraims bergstrakt, och det var där han bosatte sig som vuxen. (1Sa 1:1, 2, 19, 20; 7:15–17)

Stolthet och ett starkt självhävdelsebehov gjorde att efraimiterna råkade i stora svårigheter i sina relationer till de övriga stammarna. Detta drag kom till uttryck redan på domartiden. Ett exempel är att efraimiterna försökte börja ett gräl med Gideon på grund av att han inte hade tillkallat dem tidigare i striden mot Midjan. Gideons taktfulla svar vid detta tillfälle avvärjde dock en konflikt. (Dom 8:1–3) Längre fram blev efraimiterna förnärmade därför att Jefta inte hade kallat på dem då han drog ut för att strida mot ammoniterna, och det trots att de tidigare hade underlåtit att bistå honom. De stred mot Jefta och led ett förödmjukande nederlag; tusentals efraimiter dödades vid Jordans vadställen, där de blivit igenkända som efraimiter genom att de uttalade lösenordet ”shibbolet” som ”sibbolet”. (Dom 12:1–6; se också 2Kr 25:10.)

Efter kung Sauls död var 20 800 män från Efraim bland dem som kom till Hebron för att överföra kungamakten till David. (1Kr 12:23, 30)

Den dominerande stammen i det norra riket. Efter rikets delning under kung Rehabeams regering var Efraim den mest framträdande och inflytelserika stammen i det norra riket, men den handlade på ett sätt som gjorde att den fick dåligt rykte. (Hos 13:1) Den förste kungen, efraimiten Jerobeam, införde kalvdyrkan i Dan och Betel. (1Ku 11:26; 12:25–30) Det norra riket kunde aldrig komma bort från denna avgudadyrkan.

Eftersom Efraim var den dominerande stammen i det norra riket, kom namnet att stå för hela tiostammarsriket. (2Kr 25:7; Jer 7:15) Därför riktade profeterna Hosea och Jesaja sina starkt fördömande uttalanden mot Efraim. Hosea fördömde Efraim för att man beblandade sig med nationerna, lärde sig deras gärningar och tjänade deras avgudar. Han jämförde Efraim med en rund kaka som inte hade vänts på andra sidan – den var gräddad eller rentav bränd undertill men ogräddad på ovansidan. (Hos 7:8; jfr Ps 106:35, 36; Hos 4:17; 12:14.) Efraim ville inte vända tillbaka till Jehova, trots att främlingar hade ”förtärt hans kraft”, utan vädjade till Egypten om hjälp och ingick förbund med Assyrien. Efraim var alltså som en lättrogen duva som inte kunde undgå att fångas i ett nät. (Hos 7:9–12; 8:9; jfr 2Ku 17:4; Hos 12:1.)

Profeten Jesaja riktade sig till Efraims stolta drinkare. Deras oberoende av Judas rike och deras allianser med Aram och andra nationer hade påverkat dem som starka drycker. Men olycka skulle komma över dem. (Jes 7:1, 2, 5–9, 17; 9:9–12; 17:3; 28:1–3)

Jehovas profeter förutsade emellertid också att svartsjukan och fiendskapen mellan Efraim (tiostammarsriket) och Juda (tvåstammarsriket) skulle upphöra. (Jes 11:13; Jer 31:6) Juda och Efraim skulle bli förenade, och Efraim skulle återigen få Guds ynnest. (Jer 31:18–20; 50:19; Hes 37:16–19; Sak 10:7)

Stammen Efraim som helhet fick dåligt rykte, men det fanns enskilda individer i stammen som handlade rätt. Då kung Asa regerade i Juda var det till exempel många efraimiter som gick över till honom när de såg att Jehova var med honom. (2Kr 15:9) Då Hiskia i sitt första regeringsår firade påsken i Jerusalem var efraimiter närvarande, och därefter hjälpte de till att förstöra föremål som hade med avgudadyrkan att göra. (2Kr 30:18; 31:1) Men när Hiskia sände ut en inbjudan till israeliterna i det norra riket att komma till påsken, blev hans löpare förlöjligade och hånade av många i Efraim, Manasse och Sebulon. Stolthet gjorde att de inte ödmjukade sig och kom ner till Jerusalem för att fira påsken. (2Kr 30:10, 11)

3. En stad som vanligen anses vara det Efrajin som Abia, kungen i Juda, erövrade från Jerobeam, kungen i Israel. (2Kr 13:19) När de religiösa ledarna under det första århundradet v.t. överlade om att döda Jesus Kristus,  begav han sig tillsammans med lärjungarna till Efraim i landet nära vildmarken. (Joh 11:53, 54) Staden tros ha legat där byn at-Tayyiba nu ligger, omkring 6 km östnordöst om Betel och 3 km östsydöst om platsen där man antar att Baal-Hasor låg. (2Sa 13:23) Enligt den judiske historikern Josephus erövrade den romerske härföraren Vespasianus staden Efraim under sin marsch mot Jerusalem. (Bellum Judaicum [Det judiska kriget], IV, 551 [ix, 9])