Landet Egypten och dess invånare nämns mer än 700 gånger i Bibeln. I de hebreiska skrifterna används i regel namnet Misrajim (Mitsrạjim) om Egypten (jfr 1Mo 50:11), tydligen därför att avkomlingarna av Hams son Misrajim intog en framträdande ställning där eller var flest till antalet. (1Mo 10:6) För övrigt är landets arabiska namn i vår tid Misr. I några av psalmerna kallas Egypten ”Hams land”. (Ps 105:23, 27; 106:21, 22)

Gränser och geografiska förhållanden. (KARTA, bd 1, sid. 531) Egyptens livsnerv har alltid varit Nilen, vars bördiga dal sträcker sig som ett smalt, grönt band genom de torra ökenområdena i nordöstra Afrika. ”Nedre Egypten” omfattade det breda Nildeltat, där floden delar sig som en solfjäder – tidigare i åtminstone fem grenar, nu i bara två – innan den rinner ut i Medelhavet. Från den plats där floden delar sig (vid nutida Kairo) är det 160 km ut till kusten. Strax norr om Kairo låg forntidens Heliopolis (Bibelns On), och några kilometer söder om Kairo låg Memfis (i Bibeln vanligen kallat Nof). (1Mo 46:20; Jer 46:19; Hos 9:6) Söder om Memfis började ”Övre Egypten”, en region som sträckte sig 960 km uppför Nildalen till den första katarakten vid Assuan (forntida Syene). Många forskare föredrar emellertid att tala om den norra delen av den här regionen som ”Mellanegypten”. Den flacka Nildalen blir här (i Mellanegypten och Övre Egypten) sällan mer än 20 km bred, och på båda sidor kantas den av kalkstens- och sandstensklippor som bildar en gräns mot öknen.

Söder om den första katarakten låg det forntida Etiopien. Man sade därför att Egypten sträckte sig ”från Migdol [tydligen i nordöstra Egypten] till Syene och till Etiopiens gräns”. (Hes 29:10) Det hebreiska namnet Mitsrạjim används ofta om hela Egypten, men många forskare menar att det i vissa fall bara är Nedre Egypten och kanske Mellanegypten som avses, medan Övre Egypten benämns ”Patros”. I Jesaja 11:11 nämns ”Egypten [Misrajim] ... Patros och ... Kush”, och en liknande geografisk indelning förekommer i en inskrift där den assyriske kungen Esarhaddon nämner områdena Musur, Paturisi och Kusu som delar av sitt rike. (Ancient Near Eastern Texts, utgiven av J. B. Pritchard, 1974, sid. 290)

I norr gränsade Egypten till Medelhavet och i söder till Nilens första katarakt och Etiopien (Nubien). I väster låg Libyska öknen (en del av Sahara), och i öster låg Arabiska öknen och Röda havet. Det mesta av landet var således isolerat från påverkan utifrån och skyddat mot invasion. Sinaihalvön i nordöst utgjorde emellertid en förbindelse till den asiatiska kontinenten (1Sa 15:7; 27:8), och över denna landbrygga kom handelskaravaner (1Mo 37:25), invandrare och med tiden också fientliga härar. ”Egyptens regnflodsdal”, som vanligen identifieras med Wadi al-Arish på Sinaihalvön, utgjorde uppenbarligen den nordöstra gränsen för Egyptens domän. (2Ku 24:7) På andra sidan regnflodsdalen låg Kanaan. (Jos 15:4) I öknen väster om Nilen låg det åtminstone fem oaser som blev en del av det egyptiska riket. Den stora oasen Fayyum 72 km sydväst om det forntida Memfis fick sitt vatten genom en kanal från Nilen.

Ekonomin beroende av Nilen. Även om det i dag är sparsamt med växtlighet i ökenområdena längs Nildalen och djurlivet har dåliga betingelser där, visar vittnesbörden att det i forna tider levde många vilda djur i wadierna, dvs. regnflodsdalarna, och att egyptierna jagade dessa. Däremot föll det tydligen inte så mycket regn, och i vår tid är nederbörden minimal (i Kairo bara ca 50 mm per år). Livet i Egypten var därför helt beroende av vattnet i Nilen.

Nilen har sina källor i bergen i Etiopien och i närliggande länder. Den periodiska nederbörden där fick vattenståndet i Nilen att stiga, så att floden svämmade över sina bräddar i Egypten varje år från juli till september. (Jfr Am 8:8; 9:5.) På så vis fylldes bevattningskanaler och dammar, och ett lager av bördigt  slam spreds ut och berikade jordmånen. Det var så bördigt i Nildalen (och även i deltat) att det vattenrika område runt Sodom och Gomorra som Lot såg liknades vid ”Jehovas trädgård” och ”Egyptens land”. (1Mo 13:10) Men omfattningen av den årliga översvämningen kunde variera. När vattnet inte steg tillräckligt blev skörden dålig, och det blev hungersnöd. (1Mo 41:29–31) Ifall översvämningen uteblev helt skulle resultatet bli en fruktansvärd katastrof, och Egypten skulle bli ett förtorkat och öde land. (Jes 19:5–7; Hes 29:10–12)

Jordbruk och naturresurser. Egypten var ett rikt jordbruksland, och de viktigaste grödorna var korn, vete, spelt (ett slags vete) och lin (som bearbetades till fint linne och exporterades till många länder). (2Mo 9:31, 32; Ord 7:16) Man hade vingårdar, och man odlade dadlar, fikon och granatäpplen. I grönsaksodlingarna växte bland annat gurka, vattenmelon, purjolök, rödlök och vitlök. (1Mo 40:9–11; 4Mo 11:5; 20:5) En del forskare menar att uttrycket ”bevattning med din fot” (5Mo 11:10) syftar på att man använde tramphjul för att hämta upp vatten. Uttrycket kan också syfta på att man öppnade och stängde vattenkanalerna med foten.

När det blev hungersnöd i grannländerna begav sig invånarna där ofta till det fruktbara Egypten, så som Abraham gjorde tidigt under det andra årtusendet f.v.t. (1Mo 12:10) Med tiden blev Egypten en kornbod för stora delar av Medelhavsområdet. Det skepp från Alexandria i Egypten som aposteln Paulus gick ombord på i Myra under det första århundradet v.t. var ett spannmålsfartyg på väg till Italien. (Apg 27:5, 6, 38)

En annan viktig egyptisk exportvara var papyrus, det halvgräs som växte i Nildeltats stora sumpmarker (2Mo 2:3; jfr Job 8:11) och som man tillverkade skrivmaterial av. Egypten hade emellertid ingen skog och importerade därför timmer från Fenicien. Man importerade i synnerhet cederträ från Tyros och andra hamnstäder, där man värdesatte det brokiga linnet från Egypten. (Hes 27:7) Egyptiska tempel och monument byggdes i granit och en del mjukare stensorter, t.ex. kalksten, som det fanns gott om i höjdsträckningarna längs Nildalen. Vanliga bostadshus och även palats byggdes av lertegel (som var det vanliga byggnadsmaterialet). I egyptiska gruvor i bergen längs Röda havet (liksom på Sinaihalvön) utvann man guld och koppar, och av kopparn framställde man bronsföremål som också exporterades. (1Mo 13:1, 2; Ps 68:31)

Djuruppfödning var en viktig del av den egyptiska ekonomin. När Abraham var i Egypten skaffade han sig får och nötkreatur och även lastdjur, som åsnor och kameler. (1Mo 12:16; 2Mo 9:3) Hästar omtalas under den period då Josef styrde i Egypten (1737–1657 f.v.t.), och man menar att dessa hade förts in från Asien. (1Mo 47:17; 50:9) Det är möjligt att egyptierna ursprungligen skaffade sig hästarna genom handel eller att de tog dem som byte under plundringståg i områdena i nordöst. På Salomos tid var de egyptiska hästarna så många och så högt värderade att de (och även egyptiska vagnar) var en viktig handelsvara på världsmarknaden. (1Ku 10:28, 29)

Det fanns stora mängder rovfåglar och asätande fåglar i Egypten, t.ex. gamar, glador, örnar och falkar, och även många sjöfåglar, som ibisar och tranor. I Nilen vimlade det av fisk (Jes 19:8), och flodhästar och krokodiler var vanliga. (Jfr den symboliska skildringen i Hes 29:2–5.) Ökenområdena var tillhåll för schakaler, vargar, hyenor och lejon samt olika slags ormar och andra kräldjur.

Befolkning. Egyptierna var hamiter och härstammade tydligen i huvudsak från Hams son Misrajim. (1Mo 10:6) Efter det att människorna skingrades vid Babel (1Mo 11:8, 9) kan många av Misrajims avkomlingar, t.ex. Ludim, Anamim, Lehabim, Naftuhim och Patrusim, ha utvandrat till norra Afrika. (1Mo 10:6, 13, 14) Som redan nämnts förbinds namnet Patros (singular av Patrusim) med Övre Egypten, och det finns vittnesbörd som tyder på att Naftuhim kan ha bott i deltaområdet.

Ett vittnesbörd om att Egyptens befolkning var tämligen blandad och bestod av olika stammar är att landet från urminnes tider var indelat i ett antal ”län” (senare kallade nomer) och att dessa administrativa enheter fortsatte att fungera även när riket var enat under en enda härskare och ända fram till dess slut. Man räknade i allmänhet med 42 län, 20 i Nedre Egypten och 22 i Övre Egypten. Genom hela Egyptens historia skilde man mellan Övre Egypten och Nedre Egypten, och även om denna indelning kan ha varit geografiskt betingad, kan den också ha berott på en ursprunglig stamindelning. När den centrala administrationen blev försvagad fanns det en tendens till att landet åter delades upp i dessa två huvudområden eller upplöstes i en mängd småriken i de olika nomerna.

Med hjälp av mumier och gamla målningar kan man sluta sig till att forntidens egyptier  var små och slanka och att de var ljus- eller mörkhyade. Målningar och skulpturer visar också att det fanns betydande variationer i deras utseende.

Språk. Nutida forskare har ibland beskrivit egyptiskan som ett ”hamito-semitiskt” språk. Även om egyptiskan i grunden var ett hamitiskt språk, skall det ha funnits många grammatiska likheter mellan egyptiskan och de semitiska språken, och det skall också ha funnits vissa likheter i ordförrådet. Men trots dessa likheter erkänner man att ”egyptiskan skiljer sig betydligt mer från alla de semitiska språken än vad dessa språk skiljer sig från varandra, och egyptiskan bör, åtminstone tills släktskapet med de afrikanska språken blivit närmare bestämt, räknas som ett språk som står utanför den semitiska gruppen”. (Egyptian Grammar, A. Gardiner, London 1957, sid. 3) När Josef dolde sin identitet för sina bröder talade han till dem genom en egyptisk tolk. (1Mo 42:23)

Det finns en rad faktorer som gör det mycket svårt att säga något bestämt om de tidigaste språkformerna i Egypten. En av dessa faktorer är det egyptiska skriftsystemet. De forntida inskrifterna består av piktogram (avbildningar av djur, växter och annat) och vissa geometriska figurer, ett skriftsystem som grekerna kallade hieroglyfer. Några av tecknen kom visserligen med tiden att representera stavelser, men de användes bara som ett komplement till hieroglyferna och ersatte dem aldrig. Man vet heller inte exakt hur de här stavelserna uttalades. Viss hjälp kan man få av vissa kilskriftstexter som är ända från mitten av det andra årtusendet f.v.t. och som nämner egyptiska förhållanden. Grekiska transkriberingar av egyptiska namn och ord från omkring 500-talet v.t. och arameiska transkriberingar som är ca 100 år yngre ger också en viss uppfattning om hur vissa egyptiska ord uttalades. Men rekonstruktionen av fornegyptiskans fonologi (ljudsystem) bygger huvudsakligen på koptiskan, den form av egyptiska som talades från 200-talet v.t. och framåt. Därför är det bara möjligt att ge en ungefärlig bild av det fornegyptiska språkets struktur, särskilt när det gäller den egyptiska som talades innan israeliterna var i Egypten. För exempel på denna osäkerhet, se NO, NO-AMON.

I dag har man dessutom mycket begränsad kunskap om andra forntida hamitiska språk i Afrika, något som gör det svårt att avgöra hur egyptiskan var besläktad med dessa. Man har inte hittat några inskrifter på icke-egyptiska afrikanska språk från tiden före den vanliga tideräkningens början. Fakta stöder Bibelns berättelse om språkförbistringen, och det tycks ha varit så att de första egyptierna, som var avkomlingar av Ham genom Misrajim, talade ett språk som skilde sig från de semitiska språken.

Hieroglyferna användes särskilt i inskrifter på monument och väggmålningar, där skrivtecknen var mycket detaljerade. De användes ända fram till början av den vanliga tideräkningen, särskilt i religiösa texter, men de skrivare som skrev med bläck på skinn och papyrus utvecklade tidigt en mindre omständlig skrift som bestod av förenklade, kursiva skrivtecken. Den kallas hieratisk skrift och var föregångaren till den demotiska skriften, en ännu mer förenklad skrift som utvecklades under ”26:e dynastin” (600- och 500-talen f.v.t.). De egyptiska texterna tyddes först efter det att man funnit Rosettestenen år 1799. Inskriften på den stenen, som nu finns på British Museum, daterar sig från 196 f.v.t. och innehåller ett äredekret till Ptolemaios V (Epifanes). Texten är skriven med egyptiska hieroglyfer, med demotisk skrift och på grekiska. Den grekiska texten blev nyckeln som gjorde att man kunde tyda den egyptiska.

Religion. Egypten var ett mycket religiöst land med många gudar. Varje stad hade sin egen lokala gudom, som bar titeln ”stadens herre”. I Thutmosis III:s grav har man funnit en lista med namnen på omkring 740 gudar. (2Mo 12:12) Guden framställdes ofta som äkta man till en gudinna som födde honom en son, ”så att de utgjorde en gudomlig triad eller treenighet, där fadern för övrigt inte alltid var överhuvudet, utan i några fall nöjde sig med att uppträda i rollen som prinsgemål, medan gudinnan var platsens huvudgudomlighet”. (New Larousse Encyclopedia of Mythology, 1968, sid. 10) Varje huvudgud bodde i ett tempel som var stängt för allmänheten. Guden blev tillbedd av prästerna, som varje morgon väckte honom med en hymn, tvättade honom, klädde på honom, satte fram mat åt honom och betjänade honom på andra sätt. (Se som en kontrast till detta Ps 121:3, 4 och Jes 40:28.) I det här sammanhanget betraktades prästerna tydligen som representanter för farao, som själv ansågs vara en levande gud och son till guden Ra (Re). Detta understryker hur modigt Mose och Aron handlade när de trädde fram inför farao för att meddela honom den sanne Gudens beslut, och det förklarar också faraos hånfulla svar: ”Vem är Jehova, att jag skulle lyda hans röst?” (2Mo 5:2)

 Trots att man har ett omfattande arkeologiskt material i form av tempel, statyer, religiösa målningar och skrifter, vet man förhållandevis lite om vad egyptierna egentligen trodde på. De religiösa texterna ger en mycket oklar och fragmentarisk bild och utelämnar i regel minst lika mycket som de innehåller. Den uppfattning man har om egyptiernas gudar och sedvänjor bygger till stor del på tolkningar och på upplysningar hos grekiska författare som Herodotos och Plutarchos.

Även om man inte vet så mycket om egyptiernas religion, är det uppenbart att det inte fanns någon enhetlig tro. Genom hela Egyptens historia resulterade regionala skillnader i ett virrvarr av ofta motstridande legender och myter. Guden Ra, till exempel, var känd under många olika namn och i många olika skepnader – allt som allt 75. Av Egyptens hundratals gudar tycks endast ett fåtal ha blivit dyrkade på ett nationellt plan. Populärast var den treenighet, eller triad, som bestod av Osiris, Isis (hans hustru) och Horus (deras son). Ra, solguden, var den främste av de ”kosmiska” gudarna, som innefattade gudar för månen, himlen, luften, jorden, Nilen m.m. I Thebe (Bibelns No) var Amon den mest framträdande guden, och han fick med tiden titeln ”gudarnas konung” under namnet Amon-Ra. (Jer 46:25) Under högtiderna (Jer 46:17) fördes gudarna i procession längs gatorna. När prästerna bar statyn av Ra i en procession såg invånarna till att vara på plats, eftersom de hoppades få religiösa meriter på det viset. Egyptierna ansåg att de uppfyllde sina religiösa förpliktelser genom att rätt och slätt vara närvarande och att Ra i gengäld var förpliktad att fortsätta att ge dem lycka och framgång. De väntade sig bara materiella välsignelser av honom och bad aldrig om något andligt. Det finns många likheter mellan de egyptiska och de babyloniska huvudgudarna, och allt tyder på att Babylon är ursprunget till dyrkan av dem och att den därifrån spred sig till Egypten. (Se GUDAR OCH GUDINNOR.)

Egyptiernas polyteistiska religion hade ingen god eller upplyftande inverkan på dem. I ett uppslagsverk sägs det: ”Både i klassisk och i nyare tid har man tillskrivit dem [egyptierna] förunderliga mysterier som skulle rymma dolda djupa sanningar. De hade naturligtvis sina mysterier, liksom ashanti och igbo [afrikanska stammar], men det är en missuppfattning att dessa mysterier innehöll sanningar eller att det fanns en dold ’tro’ bakom dem.” (Encyclopædia Britannica, 1959, bd 8, sid. 53) I själva verket visar tillgängliga vittnesbörd att grundelementen i den egyptiska religionen var magi och primitiv vidskepelse. (1Mo 41:8) Man utövade religiös magi för att avvärja sjukdomar, man ägnade sig åt spiritism, och det fanns gott om ”besvärjare”, ”spiritistiska medier” och ”spåkunniga”. (Jes 19:3) Man bar också lyckobringande amuletter, och man skrev trollformler på papyrusbitar som man sedan band runt halsen. (Jfr 5Mo 18:10, 11.) När Mose och Aron utförde underverk genom Guds kraft, visade de magiutövande prästerna och trollkarlarna vid faraos hov att de kunde göra samma sak med hjälp av magiska konster, till dess att de blev tvungna att erkänna sitt misslyckande. (2Mo 7:11, 22; 8:7, 18, 19)

Djurdyrkan. Egyptiernas vidskepliga tro fick dem att utöva en mycket förnedrande form av avgudadyrkan som bland annat innebar att de dyrkade djur. (Jfr Rom 1:22, 23.) Många av de mest framträdande gudarna avbildades ofta med människokropp och djurhuvud. Guden Horus framställdes med falkhuvud och guden Thoth med ibishuvud eller  aphuvud. I vissa fall ansåg man att ett visst djur var inkarnationen av en gud. Den levande Apistjuren, som betraktades som inkarnationen av guden Osiris, bodde i ett tempel och fick en storslagen begravning när den dog. Eftersom man trodde att en del djur, t.ex. katter, babianer, krokodiler, schakaler och olika fåglar, var heliga på grund av sin anknytning till vissa gudar, balsamerade man hundratusentals sådana djur och begravde dem på särskilda gravplatser.

Varför sade Mose att israeliternas offer skulle vara något ”avskyvärt för egyptierna”?

Att så många olika djur vördades runt om i Egypten var säkert det som gav tyngd åt Moses argument för att farao skulle låta israeliterna resa ut i vildmarken för att offra där. Mose sade: ”Anta att vi, inför egyptiernas ögon, som slaktoffer skulle frambära något som är avskyvärt för dem; skulle de då inte stena oss?” (2Mo 8:26, 27) De flesta av de offer som israeliterna senare frambar skulle troligen ha varit mycket anstötliga för egyptierna. (Solguden Ra framställdes ibland som en kalv som fötts fram av himmelskon.) Å andra sidan verkställde Jehova straffdomar ”över Egyptens alla gudar” med hjälp av de tio plågor som drabbade Egypten, och därigenom förödmjukade han dessa gudar samtidigt som han gjorde sitt eget namn känt i hela landet. (2Mo 12:12; se GUDAR OCH GUDINNOR.)

Under de drygt 200 år som israeliterna var i Egypten undgick de inte helt att bli besmittade av sådan falsk gudsdyrkan (Jos 24:14), och detta var säkert en bidragande orsak till den felaktiga inställning de visade kort efter uttåget ur Egypten. Trots att Jehova befallde dem att kasta bort ”Egyptens smutsiga avgudar” underlät de att göra det. (Hes 20:7, 8; 23:3, 4, 8) Att de gjorde en guldkalv som de tillbad i vildmarken var uppenbarligen ett utslag av att några israeliter hade låtit sig besmittas av egyptiernas djurdyrkan. (2Mo 32:1–8; Apg 7:39–41) Omedelbart innan israeliterna gick in i det utlovade landet varnade Jehova dem återigen för att förbinda någon djursymbol eller himlakropp med tillbedjan av honom. (5Mo 4:15–20) Ändå infördes djurdyrkan igen några hundra år senare när Jerobeam, som just hade återvänt från Egypten, blev kung i nordriket Israel och gjorde två guldkalvar som folket skulle tillbe. (1Ku 12:2, 28, 29) Det är värt att lägga märke till att de böcker som Mose skrev under inspiration är helt opåverkade av egyptiernas vidskepelse och avgudadyrkan.

Inga andliga eller moraliska egenskaper. En del forskare menar att de föreställningar om synd som finns i vissa egyptiska religiösa texter är ett resultat av senare semitisk påverkan. Men bekännelsen av synd var alltid nekande, vilket framgår av följande kommentar: ”När [egyptiern] avlade sin bekännelse sade han inte: ’Jag är skyldig’; han sade: ’Jag är inte skyldig.’ Hans bekännelse var nekande, och onus probandi [bevisbördan] vilade på domarna, som enligt begravningspapyrerna alltid dömde till hans fördel – i alla fall hoppades och förväntade man att de gjorde det.” (Encyclopædia Britannica, 1959, bd 8, sid. 56) (Se som kontrast till detta Ps 51:1–5.) Religionen i det forntida Egypten handlade av allt att döma huvudsakligen om ceremonier och besvärjelser som genom en eller flera gudars försyn skulle ge de resultat man önskade.

Även om det sägs att det existerade en form av monoteism under faraonerna Amenhotep III och Amenhotep IV (Akhenaton), då dyrkan av solguden Aton i stort sett dominerade, var detta ingen sann monoteism. Farao själv tillbads fortfarande som en gud. Och även under den här perioden saknade de egyptiska religiösa texterna etiskt innehåll; hymnerna till solguden Aton prisade honom bara för hans livgivande värme, inte för några andliga eller moraliska egenskaper. Påståendet att monoteismen  i Moses skrifter skulle bero på egyptiskt inflytande är därför helt utan grund.

Uppfattningar om de döda. Ett karakteristiskt drag i den egyptiska religionen var intresset för de döda och strävan efter att säkra välfärden och lyckan efter ”övergången” till dödsriket. Tron på själavandring präglade hela tillvaron. Man menade att själen var odödlig; inte desto mindre menade man att människokroppen också måste bevaras så att själen då och då kunde återvända och använda den. På grund av den uppfattningen balsamerade egyptierna sina döda. Gravkammaren som den mumifierade kroppen lades i betraktades som den dödes ”hem”. Pyramiderna var alltså enorma bostäder för avlidna kungligheter. I gravkamrarna lagrade man förnödenheter och lyxartiklar, t.ex. matvaror, möbler, kläder och smycken, för den dödes framtida bruk och dessutom skrifter (t.ex. ”Dödsboken”) med magiska formler som skulle skydda den döde mot onda andar. (BILD, bd 1, sid. 533) Men dessa magiska formler kunde inte ens skydda den döde mot människor, för med tiden blev så gott som alla större gravkamrar plundrade.

Jakob och Josef blev också balsamerade. I Jakobs fall gjordes detta utan tvivel främst för att kroppen skulle bevaras tills den kunde föras till det utlovade landet och begravas där som ett uttryck för tro. I Josefs fall skedde det kanske i första hand därför att egyptierna ville visa honom ära och respekt. (1Mo 47:29–31; 50:2–14, 24–26)

Livet och kulturen i Egypten. Forskare framställde länge Egypten som den äldsta civilisationen, och många av människans tidigaste uppfinningar och landvinningar tillskrevs egyptierna. Men i nyare tid har fler och fler vittnesbörd pekat på att civilisationens vagga stod i Mesopotamien. Vissa egyptiska byggmetoder, användningen av hjulet, kanske också grundprinciperna i egyptiernas bildskrift och särskilt grunddragen i den egyptiska religionen anses nu ha haft sitt ursprung i Mesopotamien. Detta stämmer väl överens med Bibelns berättelse om hur människorna spreds ut efter den stora översvämningen.

De mest kända exemplen på egyptisk arkitektur är de pyramider som byggdes i Giza av faraonerna Cheops (Khufu), Chefren och Mykerinos under ”4:e dynastin”. Den största, Cheopspyramiden, är 137 m hög (motsvarande ett 40-våningshus) och har en grundyta på ca 5,3 hektar. Man har beräknat att det gick åt 2 300 000 stenblock med en genomsnittsvikt på 2,3 ton. Stenblocken är så noggrant tillhuggna att de passar ihop på några millimeter när. Man byggde också kolossala tempel. Templet  i Karnak i Thebe (Bibelns No; Jer 46:25; Hes 30:14–16) anses vara den största byggnad med kolonner som någonsin uppförts.

Utbildning tycks främst ha bedrivits i prästernas skolor för skrivare. De kungliga skrivarna var inte bara experter på den egyptiska skriften utan behärskade också arameisk kilskrift. Redan i mitten av det andra årtusendet f.v.t. kommunicerade vasaller i Syrien och Palestina med den egyptiska huvudstaden på arameiska. Den egyptiska matematiken var så pass avancerad att man kunde uppföra de imponerande byggnadsverk som nämnts tidigare, och det är tydligt att man hade viss kunskap om geometri och algebra. Intressant nog blev ”Mose undervisad i all egyptiernas vishet”. (Apg 7:22) Även om det fanns mycket falsk ”vishet” i Egypten, fanns det också en del kunskap som var av praktiskt värde.

Förvaltningen var uppbyggd kring kungen, farao, som betraktades som en gud i människogestalt. Han styrde landet med hjälp av underordnade ämbetsmän, dvs. ett slags ministrar, och genom länsfurstar, vilkas makt närmade sig kungens under perioder då hans ställning var försvagad. Det är möjligt att dessa länsfurstar verkligen betraktades som kungar av sina undersåtar och att detta är orsaken till att Bibeln under vissa perioder talar om ”Egyptens kungar [plural]”. (2Ku 7:6; Jer 46:25) Sedan Egypten hade besegrat Nubien (Etiopien) i söder styrdes det området av en egyptisk vicekung som kallades ”kungasonen av Kush”. Det tycks också ha funnits en egyptisk vicekung i Fenicien.

Man känner inte till någon egentlig lagsamling från Egypten. Det fanns lagar, men de bestod tydligen bara av kungliga förordningar liknande de förordningar farao utfärdade om israeliternas tegeltillverkning och om att alla nyfödda israelitiska gossebarn skulle dränkas. (2Mo 1:8–22; 5:6–18; jfr 1Mo 41:44.) Jordägarna var tvungna att betala skatt på alla sina grödor. Det systemet tycks ha införts på Josefs tid då all mark, med undantag av prästernas, blev faraos egendom. (1Mo 47:20–26) Skatterna betalades inte bara med en del av skörden eller boskapen utan också genom militärtjänst och arbete vid statliga projekt. Förbrytelser kunde straffas med att näsan skars av eller med prygel, fängelse, tvångsarbete i gruvorna eller döden, ofta genom halshuggning. (1Mo 39:20; 40:1–3, 16–22)

Äktenskap. Polygami var tillåtet och även äktenskap mellan bror och syster. Det sistnämnda praktiserades i delar av Egypten ända fram till 100-talet v.t. Man vet att vissa faraoner gifte sig med sin syster, tydligen därför att inga andra kvinnor ansågs heliga nog att ingå äktenskap med en sådan ”levande gud”. Den lag israeliterna fick när de hade lämnat Egypten förbjöd äktenskap mellan nära släktingar, och Jehova sade: ”Ni skall inte göra som man gör i Egyptens land, ... och ni skall inte göra som man gör i Kanaans land.” (3Mo 18:3, 6–16)

De gamla egyptiernas läkekonst har ofta framställts som tämligen vetenskaplig och avancerad. Det är sant att de hade viss kunskap om anatomi och att de utvecklade och  katalogiserade vissa enkla kirurgiska metoder, men det var också mycket de inte visste. En egyptisk papyrustext säger till exempel att hjärtat är förbundet med alla kroppens delar genom kärl, men enligt samma text är det inte blod som transporteras genom kärlen, utan luft, vatten, sädesvätska och slem. De medicinska texterna innehåller inte bara fullständigt felaktiga föreställningar om kroppens funktioner, utan är också fulla av magi och vidskepelse, besvärjelser och trollformler. Botemedlen omfattade läkande örter och växter, men de bestod också av sådana ingredienser som musblod, urin och flugexkrementer, som i kombination med besvärjelserna ”skulle få den demon som hade besatt en man att lämna kroppen av ren vämjelse”. (History of Mankind, J. Hawkes och sir Leonard Woolley, 1963, bd I, sid. 695) Sådan okunnighet kan ha bidragit till några av ”Egyptens onda farsoter”, som antagligen omfattade elefantiasis, dysenteri, smittkoppor, böldpest, ögoninflammation och andra sjukdomar. Israeliterna kunde skydda sig mot dessa sjukdomar genom att lyda Guds lag. (5Mo 7:15; jfr 5Mo 28:27, 58–60; Am 4:10.) De hygienföreskrifter som israeliterna fick efter uttåget ur Egypten står i skarp kontrast till många av de behandlingsmetoder som beskrivs i de egyptiska texterna. (3Mo 11:32–40; se SJUKDOMAR OCH SJUKDOMSBEHANDLING.)

Redan tidigt i historien praktiserade egyptierna omskärelse, och Bibeln nämner dem tillsammans med andra omskurna folkslag. (Jer 9:25, 26)

I Egypten fanns de sedvanliga hantverken: krukmakeri, vävning, metallbearbetning, tillverkning av smycken och amuletter samt andra former av konsthantverk. (Jes 19:1, 9, 10) Redan runt mitten av det andra årtusendet f.v.t. var Egypten ett centrum för glastillverkning. (Jfr Job 28:17.)

I stort sett all trafik inom landet försiggick på Nilen. För det mesta blåste vindarna norrifrån och hjälpte segelskeppen uppför floden, medan skepp söderifrån fördes nerför floden av strömmen. Förutom denna ”huvudväg” fanns det kanaler och även några landsvägar, bland annat till Kanaan.

Handeln med andra afrikanska länder bedrevs med hjälp av karavaner samt skepp som seglade på Röda havet, medan större egyptiska skepp anlöpte många hamnar i östra Medelhavet med last och passagerare.

Klädedräkten var enkel. Tidigt i historien bar de egyptiska männen vanligen bara ett slags veckat höftskynke. Senare var det bara i de lägre samhällsklasserna man gick med bar överkropp. Kvinnorna bar en lång, åtsittande klänning med axelband, ofta gjord av fint linne. Man gick som regel barfota, vilket kan förklara att vissa sjukdomar var vanliga.

På egyptiska målningar är männen renrakade och har kortklippt eller avrakat hår. (1Mo 41:14) Det var vanligt att kvinnorna använde kosmetika.

De egyptiska bostäderna varierade från de fattigas enkla hyddor till de välbärgades rymliga villor, som var omgivna av trädgårdar, fruktodlingar och dammar. Eftersom Potifar var hovman hos farao, bodde han säkert i en fin villa. (1Mo 39:1, 4–6) Möblerna varierade från enkla pallar till rikt utsmyckade stolar och vilobäddar. De större husen byggdes i regel runt en öppen gård. (Jfr 2Mo 8:3, 13.) Det var på denna gård man brukade laga mat och baka. Kosten bestod för de flesta egyptier av kornbröd, grönsaker, fisk (som fanns i stora mängder och var billig föda; 4Mo 11:5) och öl, som var den vanliga drycken. De som hade råd åt också kött. (2Mo 16:3)

Soldaterna i den egyptiska hären använde de vapen som var vanliga på den tiden: pil och båge, spjut eller lans, stridsklubba, yxa och dolk. Hästdragna stridsvagnar spelade en viktig roll under de egyptiska fälttågen. Tidigt i historien tycks soldaterna inte ha använt rustning, men senare användes både rustning och hjälm, och hjälmen var ofta prydd med fjädrar. Jeremias profetia (46:2–4) ger således en korrekt beskrivning av den egyptiska hären på 600-talet f.v.t. En stor del av hären bestod av inkallade egyptier; senare använde man också utländska legosoldater. (Jer 46:7–9)

Historia. De profana källorna till Egyptens historia är mycket osäkra, särskilt när det gäller de tidigaste perioderna. (Se KRONOLOGI [Egyptisk kronologi].)

Abrahams besök. Någon gång efter den stora översvämningen (2370/2369 f.v.t.) och efter det att folken spritts ut från Babel blev Egypten befolkat av hamiter. När en hungersnöd (någon gång mellan 1943 och 1932 f.v.t.) tvingade Abraham (Abram) att lämna Kanaan och bege sig ner till Egypten, fanns det ett rike där som styrdes av en farao (som inte namnges i Bibeln). (1Mo 12:4, 14, 15; 16:16)

Främlingar var uppenbarligen välkomna i Egypten, och nomaden Abraham, som bodde i tält, blev tydligen inte fientligt bemött. Men hans fruktan för att bli mördad för sin vackra hustrus skull var uppenbarligen inte  ogrundad, och detta tyder på att moralen i Egypten var låg. (1Mo 12:11–13) De plågor som drabbade farao därför att han hade hämtat Sara till sitt hus fyllde sitt syfte och ledde till att Abraham ombads att lämna landet. När han gav sig av hade han inte bara sin hustru med sig utan också fler ägodelar än förut. (1Mo 12:15–20; 13:1, 2) Det kan ha varit under Abrahams tid i Egypten som Hagar blev tjänarinna åt Sara. (1Mo 16:1) Hagar blev mor till Abrahams son Ismael (1932 f.v.t.), och när Ismael blev vuxen gifte han sig med en kvinna från moderns hemland, Egypten. (1Mo 16:3, 4, 15, 16; 21:21) Ismaeliterna var alltså till största delen av egyptisk härkomst, och de slog ibland läger nära den egyptiska gränsen. (1Mo 25:13–18)

När en ny hungersnöd (någon gång efter Abrahams död 1843 f.v.t.) gjorde att många åter sökte hjälp i Egypten, sade Jehova till Isak att han inte skulle bege sig dit. (1Mo 26:1, 2)

Josef i Egypten. Nästan 200 år efter Abrahams besök i Egypten såldes Jakobs unge son Josef till en midjanitisk-ismaelitisk karavan, som sålde honom vidare till en hovfunktionär hos farao i Egypten (1750 f.v.t.). (1Mo 37:25–28, 36) Som Josef längre fram förklarade för sina bröder tillät Gud detta för att Jakobs familj senare skulle kunna bevaras vid liv under en svår hungersnöd. (1Mo 45:5–8) Berättelsen om de viktigaste händelserna i Josefs liv ger en helt igenom korrekt bild av livet i Egypten. (Se JOSEF nr 1.) Titlarna, sederna, klädedräkten, bruket av magi och många andra detaljer som nämns i berättelsen bekräftas av upplysningar från egyptiska monument, bilder och skrifter. Berättelsen om hur det gick till då Josef blev insatt som vicekung i Egypten (1Mo 41:42) stämmer väl överens med en ceremoni som skildras i inskrifter och på väggmålningar. (1Mo 45–47)

Egyptiernas motvilja mot att äta tillsammans med hebréer – som vid den måltid Josef ordnade för sina bröder – kan ha berott på fördomar eller stolthet över religiös eller etnisk tillhörighet. Den kan också ha varit en följd av deras avsky för fåraherdar. (1Mo 43:31, 32; 46:31–34) Denna avsky kan i sin tur ha berott på det egyptiska kastsystemet, där fåraherdar uppenbarligen befann sig långt ner på stegen. Det är också möjligt att de som sökte betesmark för boskap blev illa omtyckta därför att det inte fanns så mycket odlingsbar mark.

”Hyksostiden”. Många kommentatorer menar att Josef och senare hans far Jakob och dennes familj kom till Egypten under den så kallade hyksostiden. Merrill Unger säger dock: ”Olyckligtvis är [denna egyptiska period] höljd i dunkel, och det är mycket lite man känner till om hyksoserövringen.” (Archaeology and the Old Testament, 1964, sid. 134)

En del forskare menar att hyksoskungarna utgjorde ”13:e till 17:e dynastin” och härskade i 200 år. Andra menar att det bara handlar om ”15:e och 16:e dynastin”, som tillsammans härskade i 150 år eller kanske bara i 100 år. Enligt några betyder namnet hyksos ”herdekungar”, enligt andra betyder det ”de främmande ländernas härskare”. När det gäller hyksoskungarnas härkomst och nationalitet finns det också flera förslag: indoeuropéer från Kaukasus eller kanske Centralasien, hettiter, syrisk-palestinska härskare (kanaanéer eller amoréer) samt arabiska stammar.

Vissa arkeologer som beskriver ”hyksoserövringen” menar att hyksos var nomadstammar som kom norrifrån och svepte genom Palestina och Egypten i snabba stridsvagnar. Andra talar om en smygande erövring; de menar då att kringvandrande nomader eller halvnomader gradvis trängde in i landet och att de tog kontroll över det långsamt och etappvis eller tog kontroll över den existerande statsförvaltningen genom en statskupp. Arkeologen Jaquetta Hawkes säger: ”Man tror inte längre att hyksoskungarna ... representerar en invasion av asiatiska horder. Namnet tycks betyda ’högländernas härskare’, och de var kringvandrande grupper av semiter som under lång tid hade kommit till Egypten för att driva handel eller i andra fredliga syften.” (The World of the Past, del V, 1963, sid. 444) Även om denna uppfattning nu är mycket vanlig, finns det ingen förklaring till hur sådana ”kringvandrande grupper” kunde ta kontroll över Egypten, i synnerhet med tanke på att man anser att landet nådde höjden av sin makt under ”12:e dynastin”, som härskade före ”hyksostiden”.

I ett uppslagsverk sägs det: ”Den enda utförliga berättelsen om dem [hyksos] hos forntidens författare är en opålitlig passage i ett förlorat verk av Manetho, vilket Josephus citerar i sitt svar till Apion.” (The Encyclopedia Americana, 1956, bd 14, sid. 595) Källan till namnet hyksos är uttalanden som Josephus tillskriver Manetho. Det är intressant att Josephus, som hävdar att han citerar Manetho ordagrant, framställer det som om Manetho direkt förbinder hyksos med israeliterna. Josephus godtar tydligen den förbindelsen, men  gör starka invändningar mot många av detaljerna i berättelsen. Han tycks föredra att återge hyksos med ”fångna herdar” i stället för ”herdekungar”. Enligt Josephus framställer Manetho det som om hyksos erövrade Egypten utan strid, ödelade städer och tempel, ja, spred död och ödeläggelse. De sägs ha bosatt sig i deltaområdet. Till slut skall egyptierna ha gjort uppror, och med en styrka på 480 000 man utkämpade de ett långt och fruktansvärt krig mot hyksos och belägrade deras främsta stad, Avaris. Därefter nådde man egendomligt nog en överenskommelse om att hyksos oskadda kunde lämna landet med sina familjer och ägodelar, varpå de begav sig till Judeen och byggde Jerusalem. (Contra Apionem [Mot Apion], I, 73–105 [14–16]; 223–232 [25, 26])

I skrifter från den här perioden föregås namnen på dessa härskare av titlar som ”den gode guden”, ”Ras son” och Hik-khoswet, ”de främmande ländernas härskare”. Benämningen ”hyksos” kommer tydligen från den senare titeln. I egyptiska dokument från tiden omedelbart efter deras herravälde kallas de asiater. Om den här perioden i Egyptens historia skriver C. E. DeVries: ”I en strävan att bringa profanhistorien i harmoni med de bibliska uppgifterna har vissa forskare försökt sätta likhetstecken mellan utdrivningen av hyksos ur Egypten och israeliternas uttåg, men kronologin utesluter denna möjlighet, och det finns också andra faktorer som gör hypotesen ohållbar. ... Hyksos ursprung är ovisst; de kom från någon del av Asien och bar i huvudsak semitiska namn.” (The International Standard Bible Encyclopedia, utgiven av G. W. Bromiley, 1982, bd 2, sid. 787)

Eftersom det var genom Guds ledning som Josef kom till makten och israeliterna blev välsignade, är det inte nödvändigt att försöka finna en annan förklaring i form av vänliga ”herdekungar”. (1Mo 45:7–9) Men det är möjligt att Manethos berättelse, som hyksosteorin grundar sig på, helt enkelt avspeglar en förvanskad muntlig tradition som har sitt ursprung i tidiga egyptiska försök att bortförklara det som hände under israeliternas tid i landet. Den enorma inverkan Josefs herravälde fick i landet (1Mo 41:39–46; 45:26); de genomgripande förändringar som hans administration medförde genom att egyptierna sålde sin jord och rentav sig själva till farao (1Mo 47:13–20); den skatt på 20 procent som de därefter betalade på sin avkastning (1Mo 47:21–26); de 215 år som israeliterna bodde i Gosen, där de enligt farao blev fler och starkare än den infödda befolkningen (2Mo 1:7–10, 12, 20); de tio plågorna, som inte bara skadade den egyptiska ekonomin utan också var ett hårt slag för egyptiernas religion och prästerskapets anseende (2Mo 10:7; 11:1–3; 12:12, 13); israeliternas uttåg ur Egypten sedan alla egyptiernas förstfödda hade dött och därefter tillintetgörelsen av de egyptiska elitstyrkorna i Röda havet (2Mo 12:2–38; 14:1–28) – allt detta krävde naturligtvis en förklaring från officiellt håll.

Man bör aldrig glömma att historieskrivningen i Egypten, liksom i många andra länder i Mellanöstern, var oskiljaktigt förbunden med prästerskapet, som hade ansvaret att undervisa skrivarna. Det skulle vara mycket märkligt om man inte hade tänkt ut någon propagandistisk bortförklaring till att de egyptiska gudarna inte hade kunnat förhindra den katastrof som Jehova Gud lät komma över Egypten och dess folk. I historien finns det många exempel, också från senare tid, på propaganda som grovt förvränger fakta. Förtryckta folk har skildrats som förtryckare, och oskyldiga offer har beskrivits som farliga och grymma angripare. Om Manethos skildring (som skrevs mer än tusen år efter israeliternas uttåg) är någorlunda korrekt återgiven av Josephus, innehåller den kanske de förvanskade traditioner som hade förmedlats av många generationer egyptier som en bortförklaring av de händelser som beskrivs i Bibelns sanningsenliga berättelse om israeliterna i Egypten. (Se UTTÅGET UR EGYPTEN [Skildringens äkthet].)

Israeliternas slaveri. Bibeln nämner varken namnet på den farao som började förtrycka israeliterna (2Mo 1:8–22) eller namnet på den farao som Mose och Aron trädde fram inför och som regerade när israeliterna drog ut ur Egypten (2Mo 2:23; 5:1). Dessa händelser har antingen blivit avsiktligt utelämnade i egyptiska uppteckningar, eller också har sådana uppteckningar blivit förstörda. Allt detta gör att det inte med säkerhet går att säga under vilken dynasti eller under vilka faraoner händelserna ägde rum. Ofta nämns Ramses II (från ”19:e dynastin”) som den farao som förtryckte israeliterna, eftersom Bibeln säger att de israelitiska arbetarna byggde städerna Pitom och Raamses. (2Mo 1:11) Man menar att de här städerna byggdes under Ramses II:s regering. Merrill Unger säger emellertid följande: ”Men eftersom Ramses II är känd för att ta åt sig äran för sina föregångares bedrifter, är det tämligen säkert att han bara byggde om eller utvidgade  dessa städer.” (Archaeology and the Old Testament, sid. 149) ”Rameses” tycks redan på Josefs tid ha varit namnet på en hel landsdel. (1Mo 47:11)

Genom Mose befriade Gud Israels nation från ”slavhuset” och ”järnsmältugnen”, som bibelskribenterna kallade Egypten. (2Mo 13:3; 5Mo 4:20; Jer 11:4; Mik 6:4) Fyrtio år senare började israeliterna erövra Kanaan. Man har försökt förbinda den erövringen med innehållet på de lertavlor som kallas Amarnabreven och som man har hittat vid Tell el-Amarna vid Nilen, 270 km söder om Kairo. De flesta av dessa tavlor är brev från kanaaneiska och syriska härskare (däribland härskarna i Geser, Jerusalem och Lakis), och många av dem vänder sig till den regerande farao (i de flesta fallen Akhenaton) med klagomål över de plundrande och härjande ”habiru” (‛apiru). En del har försökt identifiera ”habiru” med hebréerna (israeliterna), men detta strider mot innehållet i breven, som visar att habiru bara var rövarband som ibland allierade sig med rivaliserande kanaaneiska stadsfurstar eller regionala makthavare. En av de städer som hotades av habiru var Byblos i norra Libanon, en stad som låg långt utanför det område som israeliterna angrep. Dessutom harmonierar inte framställningen i breven med de viktigaste slagen och segrarna under israeliternas erövring av Kanaan. (Se HEBRÉER [”Habiru”].)

Israeliternas tid i Egypten var outplånligt inpräntad i deras minne, och de betraktade sin mirakulösa befrielse, som de ofta blev påminda om, som ett enastående bevis för att Jehova är den sanne Guden. (2Mo 19:4; 3Mo 22:32, 33; 5Mo 4:32–36; 2Ku 17:36; Heb 11:23–29) Detta är bakgrunden till uttalandet: ”Jag är Jehova, din Gud, från Egyptens land.” (Hos 13:4; jfr 3Mo 11:45.) Ingen enskild händelse överträffade denna befrielse förrän frigivningen från Babylon gav ytterligare bevis på Jehovas kraft att befria. (Jer 16:14, 15) Det israeliterna hade upplevt i Egypten blev nerskrivet i den lag de fick (2Mo 20:2, 3; 5Mo 5:12–15); det låg till grund för påskhögtiden (2Mo 12:1–27; 5Mo 16:1–3); det var vägledande för hur de skulle behandla bofasta främlingar (2Mo 22:21; 3Mo 19:33, 34) och fattiga som sålde sig till slavtjänst (3Mo 25:39–43, 55; 5Mo 15:12–15); och det utgjorde den juridiska grunden för att utvälja och helga Levis stam för tjänst vid helgedomen. (4Mo 3:11–13) Eftersom israeliterna hade varit bofasta främlingar i Egypten, kunde egyptier som uppfyllde vissa krav bli en del av Israels församling. (5Mo 23:7, 8) Invånarna i Kanaans riken och i länderna däromkring blev rädda när de hörde hur Gud hade visat sin kraft mot egyptierna och därmed banat väg för israeliternas erövring. (2Mo 18:1, 10, 11; 5Mo 7:17–20; Jos 2:10, 11; 9:9) Flera hundra år senare mindes man fortfarande det som hade hänt. (1Sa 4:7, 8) Israeliterna sjöng om dessa händelser i sina sånger genom hela nationens historia. (Ps 78:43–51; Ps 105, 106; 136:10–15)

Efter israeliternas erövring av Kanaan. Det första och hittills enda direkta omnämnande av Israel som man har funnit i en forntida egyptisk text kommer från farao Merenptahs regering (senare delen av ”19:e dynastin”). På en segerstele skryter Merenptah över att han har besegrat olika städer i Kanaan och påstår sedan: ”Israel är ödelagt, hans säd finns inte mer.” Även om det här uttalandet tydligen var ogrundat skryt, tycks det visa att israeliterna vid det här laget var bosatta i Kanaans land.

Det sägs inget i Bibeln om att Israel hade någon kontakt med Egypten under domartiden eller under Sauls eller Davids regering, med undantag av en strid mellan en av Davids krigare och en egyptier ”av osedvanlig storlek”. (2Sa 23:21) Under Salomos regering (1037–998 f.v.t.) var förhållandet mellan de båda nationerna sådant att Salomo kunde knyta släktskapsband med farao genom att gifta sig med hans dotter. (1Ku 3:1) Det framgår inte exakt när denne icke namngivne farao hade erövrat Geser, som han nu gav som avskedsgåva eller hemgift åt sin dotter. (1Ku 9:16) Salomo drev också handel med Egypten och köpte hästar och egyptiska vagnar. (2Kr 1:16, 17)

Egypten blev emellertid en tillflyktsort för vissa fiender till kungarna i Jerusalem. När David hade ödelagt Edom flydde edomén Hadad till Egypten. Trots att Hadad var semit visade farao honom ära genom att ge honom mat, husrum och land. Hadad gifte in sig i kungafamiljen, och hans son, Genubat, behandlades som en son till farao. (1Ku 11:14–22) Senare, under Sisaks regering, vistades också Jerobeam en tid som flykting i Egypten. När Salomo dog återvände Jerobeam och blev  kort därefter kung över nordriket Israel. (1Ku 11:40)

Sisak (i egyptiska texter känd som Sheshonk I) hade grundat en libysk dynasti av faraoner (”22:a dynastin”) med Bubastis i östra delen av Nildeltat som huvudort. Under Salomos son Rehabeams femte regeringsår (993 f.v.t.) invaderade Sisak Juda med en stor här av stridsvagnar, rytteri och fotfolk, däribland libyer och etiopier. Han intog många städer och hotade till och med Jerusalem. På grund av Jehovas barmhärtighet blev Jerusalem inte ödelagt, men stadens stora rikedomar föll i Sisaks händer. (1Ku 14:25, 26; 2Kr 12:2–9) En relief på en tempelmur i Karnak skildrar Sisaks fälttåg och nämner en rad städer i Israel och Juda som skall ha blivit intagna.

Etiopiern Sera, som drog upp mot den judeiske kungen Asa med en miljon etiopiska och libyska soldater (967 f.v.t.), kom troligen marscherande från Egypten. Hans styrkor, som ställde upp sig i Sefatadalen sydväst om Jerusalem, led ett förkrossande nederlag. (2Kr 14:9–13; 16:8)

Under de följande 200 åren var Juda och Israel förskonade från egyptiska angrepp. Det tycks ha rått stora inre oroligheter i Egypten under den här perioden, eftersom vissa dynastier härskade samtidigt. Under tiden blev Assyrien den ledande världsmakten. Hosea, den siste kungen i tiostammarsriket Israel (ca 758–740 f.v.t.), blev vasall under Assyrien och försökte kasta av sig det assyriska oket genom att ingå en sammansvärjning med So, Egyptens kung. Försöket misslyckades, och nordriket Israel besegrades av Assyrien. (2Ku 17:4)

Vid den här tiden tycks Egypten i stor utsträckning ha kommit under nubiskt (etiopiskt) herravälde, och ”25:e dynastin” betecknas som etiopisk. Den assyriske kungen Sanheribs högröstade ämbetsman Rabsake sade till Jerusalems invånare att om de satte sin förtröstan till Egypten, litade de i själva verket på ett ”knäckt vassrör”. (2Ku 18:19–21, 24) Etiopiens kung Tirhaka, som vid den här tiden (732 f.v.t.) drog upp mot Kanaan och tillfälligt avledde assyriernas uppmärksamhet, anses i allmänhet vara identisk med den etiopiske härskare över Egypten som är känd som farao Taharka. (2Ku 19:8–10) Det tycks finnas stöd för den uppfattningen i Jesajas profetia om att Jehova skulle ”vissla på flugorna, som är vid den yttersta änden av Egyptens Nilkanaler, och på bina, som är i Assyriens land” (Jes 7:18, 19), något som skulle leda till att de båda makterna stötte samman i Judas land och utsatte det för press från två håll. Franz Delitzsch säger i det här sammanhanget: ”Symbolerna passar också in på de båda ländernas natur: flugan på [det sanka] Egypten med dess insektssvärmar ... och biet på det berg- och skogrikare Assyrien.” (Commentary on the Old Testament, 1973, bd VII, Jesaja, sid. 223)

I sin proklamation mot Egypten förutsäger Jesaja tydligtvis de instabila förhållanden som rådde i landet i slutet av 700-talet och i början av 600-talet f.v.t. (Jes 19) Han talar om inbördeskrig och splittring och säger att det skulle krigas ”stad mot stad, kungarike mot kungarike” i Egypten. (Jes 19:2, 13, 14) Nutida historiker har slagit fast att det fanns flera dynastier som härskade samtidigt i olika delar av landet under den här perioden. Egyptens högt prisade ”vishet” och de ”värdelösa gudarna och ... besvärjarna” i landet kunde inte förhindra att det överlämnades i ”en hård herres hand”. (Jes 19:3, 4)

Assyrisk invasion. Den assyriske kungen Esarhaddon (som regerade samtidigt med den judeiske kungen Manasse [716–662 f.v.t.]) trängde in i Egypten, intog Memfis i Nedre Egypten och sände många i landsflykt. Det var uppenbarligen fortfarande Taharka (Tirhaka) som härskade som farao då.

Assurbanipal angrep återigen Egypten och plundrade Thebe (Bibelns No-Amon) i Övre Egypten, där landets största tempelskatter fanns. Bibeln visar att etiopier, libyer och andra afrikaner återigen var inblandade. (Nah 3:8–10)

Senare drogs de assyriska garnisonerna tillbaka från Egypten, och landet började återvinna något av sin tidigare storhet och makt. När Assyrien blev besegrat av mederna och babylonierna, hade Egypten (med hjälp av legotrupper) blivit så starkt att det kunde göra ett försök att undsätta Assyriens kung. Farao Neko (II) ledde de egyptiska styrkorna, men på vägen mötte han kung Josias judeiska här vid Megiddo och blev mot sin vilja indragen i strid. Han besegrade Juda, och Josia blev dödad. (2Ku 23:29; 2Kr 35:20–24) Tre månader senare (628 f.v.t.) avsatte Neko Josias son och efterträdare, Jehoahas, och insatte i stället hans bror Eljakim (som fick namnet Jehojakim) på tronen i Juda, medan han förde Jehoahas som fånge till Egypten. (2Ku 23:31–35; 2Kr 36:1–4; jfr Hes 19:1–4.) Juda måste nu betala tribut till Egypten och betalade i första omgången en summa som motsvarar ca  9 miljoner kr. Det var under den här tiden som profeten Urija förgäves sökte skydd i Egypten. (Jer 26:21–23)

Besegrat av Nebukadnessar. Egyptens försök att återta sin maktposition i Syrien och Palestina blev emellertid kortvarigt. Som Jehovas profet Jeremia redan hade kungjort var Egypten dömt att dricka ur nederlagets bittra bägare. (25:17–19) Egyptens fall började när egyptierna led ett avgörande nederlag i Karkemish vid Eufrat 625 f.v.t., då de blev besegrade av babyloniernas kronprins Nebukadnessar, en händelse som beskrivs både i Jeremia 46:2–10 och i en babylonisk krönika.

Nebukadnessar, som nu hade blivit Babylons kung, erövrade därefter Syrien och Palestina, och Juda blev en vasallstat under Babylon. (2Ku 24:1) Egypten gjorde ett sista försök att behålla sin makt i Asien. Farao (som inte namnges i Bibeln) sände ut en militärstyrka från Egypten som svar på kung Sidkias begäran om militärt stöd i det uppror han gjorde mot Babylon 609–607 f.v.t. De egyptiska trupperna kunde bara tillfälligt upphäva den babyloniska belägringen, och de blev sedan tvungna att dra sig tillbaka medan Jerusalem blev ödelagt. (Jer 37:5–7; Hes 17:15–18)

Trots Jeremias kraftiga varningar (Jer 42:7–22) flydde Judas kvarvarande invånare till Egypten, där de tydligen slöt sig till en judisk befolkning som redan fanns där. (Jer 24:1, 8–10) Det nämns särskilt att dessa judar bosatte sig i Tachpanches, uppenbarligen en befäst deltastad (Jer 43:7–9), i Migdol och i Nof, som anses vara identiskt med Memfis, en tidig huvudstad i Nedre Egypten (Jer 44:1; Hes 30:13). Så kom det sig att ”Kanaans språk” (uppenbarligen hebreiska) nu talades i Egypten, närmare bestämt av de här flyktingarna. (Jes 19:18) I Egypten fortsatte de dåraktigt nog med samma avgudadyrkan som hade dragit Jehovas dom över Juda. (Jer 44:2–25) Men Jehovas profetior uppfylldes på dem när Nebukadnessar marscherade mot Egypten och erövrade landet. (Jer 43:8–13; 46:13–26)

Hittills har man bara funnit en enda babylonisk text, daterad till Nebukadnessars 37:e regeringsår (588 f.v.t.), som nämner ett fälttåg mot Egypten. Det går inte att avgöra om det är den ursprungliga segern eller bara en senare strid som beskrivs. Under alla omständigheter fick Nebukadnessar Egyptens rikedomar som lön för sin militära insats då Jehova Gud fullbordade domen över Tyros, en motståndare till Guds folk. (Hes 29:18–20; 30:10–12)

I Hesekiel 29:1–16 förutsägs det att Egypten skulle ligga öde i 40 år. Den här perioden kan ha inträffat efter det att Nebukadnessar hade erövrat landet. Bibelkommentatorer som säger att Egypten upplevde en osedvanlig blomstringstid i över 40 år under Hofras efterföljare, farao Amasis (Ahmose) II, stöder sig huvudsakligen på Herodotos, som besökte Egypten över 100 år senare. Men ett uppslagsverk säger följande om Herodotos beskrivning av den här perioden (”den saitiska perioden”): ”Hans uppgifter visar sig inte vara helt pålitliga i de fall då man kan kontrollera dem med hjälp av det knapphändiga inhemska bevismaterialet.” (Encyclopædia Britannica, 1959, bd 8, sid. 62) I Cooks Commentary framhålls det att Herodotos inte ens nämner Nebukadnessars angrepp på Egypten, och det sägs vidare: ”Det är välkänt att Herodotos, som troget skrev ner allt han hörde och såg i Egypten, hade de egyptiska prästerna att tacka för upplysningarna om den tidiga historien. Han antog deras berättelser med blind godtrogenhet. ... Hela berättelsen [av Herodotos] om Apries [Hofra] och Amasis innehåller så många motsägelser och legender att vi bör vara försiktiga med att godta den som äkta historia. Det är på intet sätt märkligt att prästerna försökte dölja den vanära som nationen blivit utsatt för i form av förtryck av en främmande makt.” (Not B, sid. 132) Även om profanhistorien inte innehåller några tydliga vittnesbörd om profetians uppfyllelse, kan vi alltså lita på att den bibliska berättelsen är riktig.

Under persiskt herravälde. Senare stödde Egypten Babylon mot det allt mäktigare Medo-Persien. Men 525 f.v.t. kuvades landet av Kambyses II, son till Cyrus den store, och kom därmed under persiskt herravälde. (Jes 43:3) Det var utan tvivel många judar som då lämnade Egypten för att återvända till sitt hemland (Jes 11:11–16; Hos 11:11; Sak 10:10, 11), men en del stannade kvar i Egypten. Det fanns en judisk koloni på Elefantine (egyptiska: Jebu), en ö i Nilen vid Assuan, 690 km söder om Kairo. Ett värdefullt papyrusfynd belyser hur förhållandena var där på 400-talet f.v.t., omkring den tid då Esra och Nehemja verkade i Jerusalem. Dokumenten, som är på arameiska, omtalar Sanballat i Samaria (Neh 4:1, 2) och översteprästen Johanan (Neh 12:22). Av intresse är ett officiellt påbud utfärdat under Darius II:s regering (423–405 f.v.t.) om att ”det osyrade brödets högtid” (2Mo 12:17; 13:3, 6, 7) skulle firas i kolonin. Det är också värt att lägga märke till  att man ofta använde namnet Jahu, en form av namnet Jehova (eller Jahve; jfr Jes 19:18), även om det också finns många vittnesbörd om att man hade påverkats av hednisk gudsdyrkan.

Under grekiskt och romerskt herravälde. Egypten förblev under persiskt herravälde tills Alexander den store erövrade landet 332 f.v.t. och menade sig befria det från det persiska oket samtidigt som han för all framtid gjorde slut på de infödda faraonernas styre. Det mäktiga Egypten hade verkligen blivit ”ett obetydligt kungarike”. (Hes 29:14, 15)

Under Alexanders styre grundades staden Alexandria, och efter hans död styrdes landet av ptoleméerna. Ptolemaios I intog Jerusalem 312 f.v.t., och Juda förblev en provins i det ptolemeiska Egypten fram till 198 f.v.t. Då, under den långvariga striden med det seleukidiska riket i Syrien, miste Egypten slutligen herraväldet över Palestina genom att Ptolemaios V:s här blev besegrad av den syriske kungen Antiochos III. Därefter kom Egypten mer och mer under romerskt inflytande. År 31 f.v.t. utkämpades det avgörande slaget vid Actium, där Kleopatra lämnade sin romerske älskare Marcus Antonius flotta i sticket och Octavianus, dotterson till Julius Caesars syster, avgick med segern. Octavianus erövrade därefter Egypten år 30 f.v.t., och Egypten blev en romersk provins. Det var till denna romerska provins som Josef och Maria flydde med Jesus när han var liten för att undkomma verkningarna av Herodes mordiska påbud. Efter Herodes död återvände de i uppfyllelse av Jehovas ord genom Hosea: ”Ut ur Egypten kallade jag min son.” (Mt 2:13–15; Hos 11:1; jfr 2Mo 4:22, 23.)

Den egyptiske upprorsmakare som militärbefälhavaren förväxlade Paulus med är möjligen identisk med den egyptier som Josephus nämner. (Bellum Judaicum [Det judiska kriget], II, 254–263 [xiii, 3–5]) Hans revolt sägs ha ägt rum under Neros regering och medan Felix var prokurator i Judeen, vilket stämmer med berättelsen i Apostlagärningarna 21:37–39; 23:23, 24.

Sedan Jerusalem hade blivit ödelagt år 70 inträffade ytterligare en uppfyllelse av 5 Moseboken 28:68 genom att många av de överlevande judarna sändes till Egypten som slavar. (Bellum Judaicum [Det judiska kriget], VI, 418 [ix, 2])

Andra profetiska och symboliska omnämnanden. Egypten nämns ofta i domsbudskap som är formulerade i symboliska ordalag. (Hes 29:1–7; 32:1–32) För israeliterna representerade Egypten militär styrka och makt som kunde uppnås genom politiska allianser, och att förlita sig på Egypten blev därför en symbol för att förlita sig på mänsklig kraft i stället för på Jehova. (Jes 31:1–3) I Jesaja 30:1–7 visade Jehova emellertid att Egyptens makt var en illusion genom att han kallade Egypten ”Rahab – de vill helst sitta stilla [”Rahab, som ingenting uträttar”, SFB, 1917]”. (Jfr Ps 87:4; Jes 51:9, 10.) Förutom de många domsbudskapen innehåller Bibeln också löften om att många från ”Egypten” skulle lära känna Jehova, så att han skulle säga: ”Välsignat vare mitt folk, Egypten.” (Jes 19:19–25; 45:14)

Egypten nämns som en del av det område som behärskas av den symboliske ”Söderns kung”. (Dan 11:5, 8, 42, 43) I Uppenbarelseboken 11:8 blir det trolösa Jerusalem, där Herren Jesus Kristus blev hängd på pålen, kallat Egypten ”i andlig bemärkelse”. Detta är passande med tanke på att det trolösa Jerusalem i religiöst avseende förtryckte judarna och gjorde dem till slavar. Dessutom slaktades de första påskalammen i Egypten, medan det motbildliga påskalammet, Jesus Kristus, dödades i Jerusalem. (Joh 1:29, 36; 1Kor 5:7; 1Pe 1:19)

Värdefulla papyrusfynd. Den ovanligt torra jordmånen i Egypten har gjort att många papyrushandskrifter, som skulle ha blivit förstörda i fuktigare miljöer, har blivit bevarade. Sedan senare delen av 1800-talet har man funnit många papyrer i Egypten, däribland ett stort antal bibliska papyrer av vilka några ingår i Chester Beatty-samlingen. De utgör ett viktigt led mellan Bibelns ursprungliga skrifter och de senare pergamenthandskrifterna.