Eld spelade en viktig roll i människans liv på Bibelns tid. Bibeln nämner att eld användes bland annat när man luttrade, smidde och göt metaller, lagade mat, värmde upp bostäder, frambar offer och brände rökelse. Men eftersom okontrollerad eld kan orsaka stor skada, beskrivs den som ett av fyra ting som aldrig säger: ”Nog!” (Ord 30:15, 16) Av samma skäl sade Jakob att tungan är som en eld om den används fel. (Jak 3:5–8; jfr Ord 16:27.)

De två första människorna kände till eld, för när Jehova drev ut dem ur Edens trädgård satte han ”keruberna och den flammande svärdsklingan, som ständigt svängde runt”, öster om trädgården. (1Mo 3:24) Kain och Abel kan ha burit fram sina offer åt Jehova framför keruberna, och det är troligt att de använde eld när de frambar dem, även om det inte uttryckligen nämns i Bibeln. En annan möjlighet är att de väntade att eld skulle gå ut från keruberna och förtära offren. (1Mo 4:3, 4) Tubal-Kain måste ha utnyttjat hettan från en kraftig eld när han smidde verktyg av koppar och järn, för järn smälter först vid en temperatur på 1 535 °C. (1Mo 4:22) Efter den stora översvämningen på Noas tid brände man tegelstenar med hjälp av ”en bränningsprocess”, men ibland lät man dem bara soltorka. (1Mo 11:3) Eftersom det var svårt att tända en eld, var det tydligen vanligt att man tog med sig eld från en plats till en annan. (1Mo 22:6; Jes 30:14)

I förbindelse med Guds avsikter. Jehovas ängel visade sig för Mose i en eldslåga mitt i en törnbuske som brann men inte blev förtärd. (2Mo 3:2) I vildmarken leddes israeliterna av en eldpelare om natten, och denna pelare vilade senare över tältboningen som ett tecken på Jehovas närvaro. (2Mo 13:21; 40:38) När Jehova gav Israel lagen visades hans härlighet i eld på berget Sinai, och det fick berget att ryka. (2Mo 19:18; 24:17)

Tältboningen och templet. Eld användes i samband med tillbedjan i tältboningen och senare i templet. Varje morgon och mellan de två kvällarna skulle översteprästen bränna rökelse på rökelsealtaret. (2Mo 30:7, 8) Enligt Guds lag fick elden på brännoffersaltaret inte slockna, den skulle ständigt hållas brinnande. (3Mo 6:12, 13) Den traditionella judiska uppfattningen att elden på altaret från början mirakulöst hade tänts av Gud – en uppfattning som många har – finner inget stöd i Bibeln. Enligt de anvisningar som Jehova från första början gav Mose skulle Arons söner ”göra upp eld på altaret och lägga ved i ordning på elden” innan de lade offret på altaret. (3Mo 1:7, 8) Det var efter installationen av det aronitiska prästerskapet, alltså efter det att installationsoffren hade framburits, som eld gick ut från Jehova, troligen från molnet över tältboningen, och förtärde det offer som då låg på altaret. Den mirakulösa elden antände därför inte veden på altaret, utan den ”förtärde brännoffret och fettstyckena på altaret”. Den eld som sedan fortsatte att brinna på altaret kunde naturligtvis betraktas som en blandning av elden från Gud och den eld som redan tidigare brann på altaret. (3Mo 8:14–9:24) Efter Salomos bön vid invigningen av templet sände Jehova också en mirakulös eld som förtärde offren. (2Kr 7:1; se också Dom 6:21; 1Ku 18:21–39; 1Kr 21:26, där det ges andra exempel på att Jehova använde mirakulös eld för att visa att han godkänt sina tjänares offer.)

Lagens föreskrifter; verkställandet av domar. Den mosaiska lagen tillät inte att man tände upp eld på sabbaten. (2Mo 35:3) Om man förlorade kontrollen över en eld och den spred sig till någon annans fält skulle den som vållade branden ge ersättning för det uppbrända. (2Mo 22:6) Kläder eller föremål av skinn som hade blivit angripna av spetälska skulle brännas upp om angreppet inte försvann. (3Mo 13:53–58) Vid vissa överträdelser av Guds lag skulle överträdarna stenas till döds och därefter brännas upp i eld. (3Mo 20:14; 21:9; Jos 7:15, 25) Om invånarna i en israelitisk stad gjorde sig skyldiga till avfällighet skulle de dödas med svärd, och staden och bytet i den skulle brännas upp i eld. (5Mo 13:12–16)

 Under fälttåg mot sina fiender brände israeliterna upp vissa städer i eld. (4Mo 31:10; Jos 6:24; 11:11–13) De brände också upp de heliga pålarna och de skulpterade bilderna. (5Mo 7:5, 25; 12:3) När israeliterna tog byte lät de allt som var av metall gå genom eld, vilket i själva verket steriliserade det. (4Mo 31:22, 23)

Vid flera tillfällen använde Jehova bokstavlig eld när han verkställde sina domar över överträdare. (4Mo 11:1; 16:35; 2Ku 1:10–12; Jud 7) När det avfälliga Juda och Jerusalem ödelades av babylonierna 607 f.v.t. tömde Jehova bildligt talat ut sin vrede ”som eld”. Detta uttryck för vrede åtföljdes av bokstavlig eld. (2Ku 25:9; Klag 2:3, 4) Johannes döparen varnade sin tids religiösa ledare för ett dop med eld. Det kom över Jerusalem år 70 v.t. när de romerska härarna förstörde staden och brände ner templet. (Mt 3:7–12)

Använd av motståndare till Guds vilja. Eld användes också av motståndare till Guds vilja i samband med hotelser, grymma avrättningar och offer. Vreda efraimiter hotade Jefta och sade: ”Ditt eget hus skall vi bränna upp över dig i eld.” Simsons 30 filisteiska brudsvenner hotade hans trolovade med att bränna upp henne och hennes fars hus, om hon inte fick Simson att tala om uttydningen av en gåta och sedan förde upplysningen vidare till dem. Efter det att Simson hade sänt in 300 rävar med brinnande facklor på filistéernas åkrar med omejad säd brände de ändå upp henne och hennes far i eld. (Dom 12:1; 14:15; 15:4–6) Med Guds tillåtelse använde Satan, Djävulen, eld ”från himlen” i den speciella prövning han utsatte Job för. (Job 1:12, 16)

De folk som bodde i Kanaans land brände upp sina barn i eld som offer åt sina falska gudar. Trots att Jehova uttryckligen hade förbjudit israeliterna att göra detta och hade belagt det med dödsstraff, offrade avfälliga israeliter sina egna barn i Hinnoms dal. (3Mo 20:2–5; 5Mo 12:31; 2Kr 28:1–3; Jer 7:31; 19:5) Men den trogne kung Josia satte stopp för denna avskyvärda sed genom att göra Tofet i Hinnoms dal otjänligt för tillbedjan. (2Ku 23:10; se MOLEK.)

Bildspråk. Eld eller uttryck som förmedlar tanken på något som brinner eller flammar används bildligt om kärlek (HV 8:6), sexuellt begär (Rom 1:27; 1Kor 7:9), vrede och straffdom (Sef 2:2; Mal 4:1) och starka känslor (Lu 24:32; 2Kor 11:29). När Jeremia ville låta bli att tala Jehovas ord fann han att det var omöjligt, för det blev som en brinnande eld instängd i benen i hans kropp. (Jer 20:9) Bibeln omnämner Jehova som en förtärande eld på grund av hans renhet och krav på odelad hängivenhet och för att han tillintetgör dem som sätter sig upp mot honom. (5Mo 4:24; 9:3) Hans nitälskan och raseri brinner som eld, och hans ”tunga” och hans ord är som en eld. (Ps 79:5; 89:46; Jes 30:27; Jer 23:29) Vidare gör Jehova sina änglar, sina tjänare, till en förtärande eld, och av hans nitälskans eld skall ”jorden” förtäras. (Ps 104:1, 4; Sef 3:8; se också Dan 7:9, 10.)

Prövning, luttring, rening. ”Förbundets budbärare” liknas vid en smältares eld, en eld som används vid rening av guld och silver. Att Jehova låter förbundets budbärare pröva ”Levis söner” som med eld medför alltså att de blir renade eller luttrade. (Mal 3:1–3; se LUTTRING.) När ett material prövas i eld avslöjas även dess kvalitet, vilket aposteln Paulus riktar uppmärksamheten på när han framhåller hur viktigt det är att bygga på grunden, Jesus Kristus, med eldhärdiga material. (1Kor 3:10–15)

Eld och salt var något som hörde samman med de offer som frambars i templet. (3Mo 2:9, 13; Hes 43:24) Salt representerade frihet från fördärv och var en symbol för varaktig lojalitet, som i uttrycket ”saltförbund”. (2Kr 13:5) Men vad var då elden en symbol för?

Aposteln Petrus talar om prövningar och lidanden som en ”eld” som prövar äktheten hos de kristnas tro. (1Pe 1:6, 7) Senare liknar han lidande för rättfärdighetens skull vid en eld, och han skriver till sina medkristna: ”Var inte förbryllade över den eld som brinner bland er och som drabbar er till en prövning. ... Gläd er i stället, då ni ju har del i Kristi lidanden, för att ni skall glädja er, ja vara jublande glada också under hans härlighets uppenbarelse.” (1Pe 4:12, 13) Att det är till nytta att lida för rättfärdighetens skull framhålls av aposteln Paulus som säger: ”Vedermödan frambringar uthållighet.” (Rom 5:3) Den som troget genomgår ett svårt ”eldprov” blir starkare och fastare till följd av sin uthållighet. (Apg 14:22; Rom 12:12)

Tillintetgörelse. På Bibelns tid var eld det effektivaste förintelsemedlet. (Jos 6:24; 5Mo 13:16) Jesus använde därför ibland ordet ”eld” för att beteckna de ondas fullständiga tillintetgörelse. (Mt 13:40–42, 49, 50; jfr Jes 66:24; Mt 25:41.) Vid ett tillfälle varnade Jesus sina lärjungar för att låta deras hand, fot eller öga få dem att snava och falla så att de slängdes  i Gehenna. Sedan sade han: ”Var och en måste nämligen saltas med eld.” Utan tvivel menade han att ”var och en” som gjorde det som han just hade varnat för skulle bli saltad med Gehennas ”eld”, dvs. evig tillintetgörelse. (Mk 9:43–49; se GEHENNA.)

Petrus skrev att ”de himlar och den jord som nu finns [är] sparade åt eld”. Av sammanhanget och av andra bibelställen framgår det tydligt att det inte är bokstavlig eld som åsyftas, utan evig tillintetgörelse. Precis som den stora översvämningen på Noas tid inte utplånade de bokstavliga himlarna och den bokstavliga jorden utan bara de ogudaktiga människorna, skall också Jesu Kristi uppenbarelse med sina mäktiga änglar i en flammande eld medföra evig tillintetgörelse endast för de ogudaktiga och för den onda tingens ordning som de är en del av. (2Pe 3:5–7, 10–13; 2Th 1:6–10; jfr Jes 66:15, 16, 22, 24.)

Andra exempel på att eld används som en symbol för evig tillintetgörelse finns i Uppenbarelseboken och i Hesekiels bok. Det sägs att ”de tio hornen” och ”vilddjuret” skall vända sig mot det stora Babylon och bränna upp henne i eld. (Upp 17:16, 17) Angreppet från Gog och hans horder mot Guds folk väcker Jehovas vrede, och eld och svavel skall regna ner över dem. Man skall tända upp eld och elda med angriparnas kvarblivna vapenrustning i sju år. (Hes 38:19, 22; 39:6, 9, 10) De nationer som gör uppror när Satan släpps lös efter Kristi tusenåriga styre skall förtäras av eld, och Djävulen och alla de som inte finns skrivna i livets bok skall slungas i eldsjön, som betecknar den andra döden. (Upp 20:7–10, 15; 21:8; se ELDSJÖN; HINNOMS DAL.)