PROFETEN Elia kallade en gång samman folket till ett prov på berget Karmel för att få avgjort vem som är den sanne Guden. Nordriket höll på att bli fördärvat av baalsdyrkan, men Elia uppmanade modigt 450 baalsprofeter att bevisa att Baal var den sanne Guden. De bad desperat i många timmar, men till ingen nytta. Därefter gjorde Elia i ordning sitt offer, hällde vatten över det flera gånger och bad till Jehova. Ögonblickligen föll eld ner från himlen, och elden förtärde offret och slickade upp vattnet. Då ropade folket: ”Jehova är den sanne Guden!” Sedan befallde Elia att baalsprofeterna skulle dödas. (1Ku 18:18–40)

Ändå blev Elia rädd när han fick veta att drottning Isebel tänkte döda honom. Han flydde till Beersheba, som låg 150 km bort, och därefter färdades han ytterligare 300 km, till berget Sinai. Jehova förkastade inte Elia för att hans mod svek honom. I stället försäkrade han honom om att det fortfarande fanns arbete att utföra för honom i tjänsten som profet. (1Ku 19:1–18)

Elisa var Elias efterträdare. När Elisa vid ett tillfälle blev omringad av arameiska stridsvagnar hade han den tro som krävdes för att förstå att det i verkligheten var de arameiska härarna som var omringade – av en här av änglar i stridsvagnar! (2Ku 6:15–17)