[Elịsa] Betyder ”Gud är räddning”.

Safats son; profet för Jehova på 900- och 800-talet f.v.t.; profeten Elias efterträdare. Elia fick anvisning av Jehova att smörja Elisa från Abel-Mehola till profet. När Elia träffade Elisa, som höll på med att plöja, kastade han sin ämbetsklädnad över honom som ett tecken på hans utnämning. (1Ku 19:16) Elisa plöjde med 12 spann tjurar framför sig, och ”själv var han vid det tolfte”. William Thomson berättar i boken The Land and the Book (1887, sid. 144) att det bland araberna var vanligt att flera jordbrukare med små plogar arbetade tillsammans och att en enda såningsman med lätthet kunde beså all den jord som de kunde plöja på en dag. Eftersom Elisa var den siste i gruppen, kunde han stanna utan att avbryta de andra i deras arbete. Att han offrade ett spann tjurar och använde redskapen till bränsle vittnar om hans beredvillighet och beslutsamhet och om att han uppskattade att bli kallad av Jehova. Efter att ha lagat till en måltid bröt Elisa genast upp för att följa Elia. (1Ku 19:19–21)

Elisa tjänade som Elias medhjälpare i omkring sex år. Elia var den profet som tog ledningen, och Elisa hade ett nära samarbete med honom och var känd som den som ”hällde vatten över Elias händer” när Elia tvättade händerna. (2Ku 2:3–5; 3:11)

Från den tid då Elisa förenade sig med Elia utförde han sin profetgärning i Israel och  kom att verka under kungarna Ahab, Ahasja, Jehoram och Jehu och ett stycke in i Jehoas regeringstid. I Juda regerade under denna tid Jehosafat, Jehoram, Ahasja, Atalja, Jehoas och sannolikt Amazja. Elisa fortsatte att tjäna i omkring 60 år efter det att Elia hade tagits bort. (KARTA, bd 1, sid. 949)

Det tycks som om skildringen av Elisas profetgärning i Andra Kungaboken inte är strikt kronologisk. I kapitel 5 beskrivs det till exempel hur Gehasi blir slagen med spetälska, något som skulle ha utestängt honom från normalt umgänge. Likväl har han i kapitel 8 ett förtroligt samtal med Israels kung, Jehoram. I kapitel 13 omnämns Israels kungs, Jehoas, död, men därefter följer en skildring av hans sista samtal med Elisa. (2Ku 13:12–21) I vissa delar av skildringen tycks det som om Elisas gärningar och underverk grupperas efter sin natur eller art, till exempel: 1) de som var till nytta för profeterna och enskilda personer (2Ku 4:1–6:7) och 2) de som hade med nationen och kungen att göra (2Ku 6:8–7:20).

Efterträder Elia. Elisas verk som Elias efterträdare inleds när Elia förs upp till himlen i en stormvind, något som sker 917 f.v.t. eller kort därefter. (2Ku 1:17; 2:1, 11, 12) Innan Elia tas bort ber Elisa honom om ”två andelar av” hans ande, dvs. en dubbel andel, det som tillkom den förstfödde sonen. Han innehar denna ställning därför att han officiellt blev utnämnd till Elias efterträdare när Elia kastade sin ämbetsklädnad över honom. (2Ku 2:9) Elia, som inser att det inte är han som skall uppfylla denna önskan, ger Elisa svaret att om han ser Elia tas bort skall hans önskan bli uppfylld. Jehova bekräftar detta genom att låta Elisa se Elia fara upp till himlen i en stormvind. När Elia lämnar Elisa faller hans ämbetsklädnad av honom. Elisa tar upp den och tillkännager därmed att han är Elias efterträdare. Vid Jordans strand visar Jehova att han är med Elisa när han mirakulöst delar Jordans vattenmassor då Elisa slår på dem med klädnaden. (2Ku 2:9–15)

Sedan Elisa har gått över Jordan återvänder han till profetsönerna i Jeriko. Hans ställning som överhuvud för Guds profeter blir ytterligare bekräftad när han utför ett underverk i förbindelse med stadens vattenförsörjning. Vattnet är dåligt och har orsakat missfall. Elisa går ut till källan som vattnet kommer från, kastar salt i den från en liten ny skål, och vattnet blir friskt. (2Ku 2:19–22)

Från Jeriko går Elisa upp till Betel, cirka 900 m över havet, där han tidigare har besökt en grupp profetsöner tillsammans med Elia. (2Ku 2:3) På vägen kommer det ut en skara respektlösa pojkar, som visar stor brist på respekt både för honom och för hans ställning som profet. ”Gå upp, flintskalle! Gå upp, flintskalle!” ropar de hånfullt. De menar att han antingen skall fortsätta upp till Betel eller försvinna från jorden, precis som hans företrädare tycks ha gjort. (2Ku 2:11) För att lära dessa pojkar och deras föräldrar respekt för Jehovas profet vänder han sig om och nedkallar ont över dem i Jehovas namn. Plötsligt kommer två björnhonor ut ur skogen och sliter sönder 42 av barnen. (2Ku 2:23, 24)

Jehoram, Israels kung, företar tillsammans med Jehosafat, Judas kung, och Edoms kung ett fälttåg mot den moabitiske kungen Mesa (han som reste Mesastenen) på grund av att denne gjort uppror mot Jehoram, och de blir då fångade som i en fälla i en vattenlös vildmark. Kung Jehosafat frågar om det inte finns en profet för Jehova där. Inte för Jehorams skull, utan av respekt för Jehosafat, som har Jehovas ynnest, ber Elisa att man skall hämta någon som kan spela på stränginstrument, så att Jehovas ande under inflytande av musiken kan verka på honom. (Jfr 1Sa 10:5, 6.) Elisa får folket att gräva diken. Följande morgon har dikena fyllts med vatten. När den tidiga morgonsolen skiner på vattnet i dikena ser det ut som blod för moabiterna. De tror att israeliterna och deras allierade har gripits av förvirring och huggit ner varandra, och de stormar in i lägret för att föra bort byte. Men till deras förvåning reser sig israeliterna och besegrar dem. (2Ku 3:4–27) Denna händelse äger rum mellan 917 och 913 f.v.t.

Det berättas nu om en rad underverk som Elisa utför till nytta för profeterna och enskilda personer. En änka efter en av profetsönerna lider stor nöd. Elisa förökar på mirakulöst vis hennes lilla förråd av olja och räddar hennes söner från att bli slavar till hennes fordringsägare. (2Ku 4:1–7) Det här underverket är en parallell till det andra av de underverk som Elia utförde, när han sörjde för att mjölet och oljan inte tog slut för änkan i Sarefat. (1Ku 17:8–16)

I Sunem, på Jisreels lågslätt, visar en välbärgad kvinna osedvanlig gästfrihet mot Elisa därför att hon har insett att han är ”en helig gudsman”. Hon gör till och med i ordning  ett rum åt honom, eftersom han ofta kommer förbi hennes hus. På grund av hennes omtanke lovar Elisa henne att hon skall få en son, fastän hennes man har blivit gammal. Omkring ett år senare föder hon en son, precis som Elisa har lovat. Pojken dör emellertid innan han har vuxit upp. Genom att uppväcka pojken utför Elisa nu sitt första uppståndelseunder, precis som Elia på sin tid uppväckte sonen till änkan i Sarefat. (2Ku 4:8–37; 1Ku 17:17–24) Kvinnan blir således rikligt belönad för sin omtänksamhet mot Guds profet. (Jfr Mt 10:41.)

Elisa återvänder till Gilgal, som ligger i bergen norr om Betel, och söker upp profetsönerna där. Det är hungersnöd i landet. En maträtt tillagas, och några giftiga kurbitsar råkar komma i den. Så snart männen smakar på maträtten ropar de: ”Döden är i grytan, du den sanne Gudens man.” Eftersom man inte kan låta något gå till spillo under hungersnöden, ber Elisa om lite mjöl som han kastar i grytan. Resultatet blir att maträtten går att äta – det fanns ”inget skadligt ... i grytan”. (2Ku 4:38–41)

Under den kritiska tid då det råder hungersnöd visar en trogen kvarleva av israeliter som inte har böjt sig för Baal uppskattning av det Jehovas profeter gör och förser dem med mat. När det kommer en man med 20 kornbröd och lite ny säd säger Elisa att detta skall sättas fram så att alla kan äta. Men det är 100 hungriga profetsöner. Trots att uppassaren tvivlar blir emellertid alla mätta, och det blir till och med en del över. (2Ku 4:42–44; jfr Mk 6:35–44.)

Botar Naaman. Den arameiske kungen Ben-Hadad II sänder sin högt aktade härförare Naaman, som är spetälsk, till Israels kung för att bli botad. Trots sin spetälska hade denne tappre man räddat Aram. Att Naaman är spetälsk är tydligtvis inget hinder för honom att ha denna höga ställning i Aram, medan han däremot i Israel inte kunde ha haft en sådan ställning. (3Mo 13:46) Kung Ben-Hadad har sänt i väg Naaman på grund av något som en israelitisk flicka, som tagits till fånga och som tjänar i Naamans hus, har sagt. Denna flicka förtröstar på Jehova och har berättat för sin matmor om Jehovas profet Elisa i Israel. Israels kung är säker på att Ben-Hadad söker strid med honom, för, som han säger: ”Är jag Gud, så att jag kan döda och bevara vid liv?” Elisa, som får höra om kungens bekymmer, säger till honom: ”Jag ber dig, låt honom komma till mig, så skall han inse att det finns en profet i Israel.” (2Ku 5:1–8)

Elisa går inte själv ut för att ta emot Naaman, utan låter sin medhjälpare säga till honom att han skall bada sig sju gånger i Jordan. Naaman blir först rasande, men till sist ödmjukar han sig, utför denna enkla handling och blir ren. Han återvänder till Elisa och svär att han från och med nu troget skall tjäna Jehova, Israels Gud. Han tar med sig lite israelitisk jord, ”så mycket jord som ett par mulor kan bära”. På den skall han offra till Jehova, utan tvivel vänd mot templet i Jerusalem. Han kommer att fortsätta att tjäna som härförare åt Arams kung, vilket bland annat innebär att han måste följa med kungen in i den falske guden Rimmons hus. Eftersom kungen stöder sig på honom, är han tvungen att böja sig ner tillsammans med kungen, men han säger att han inte mer kommer att tillbe Rimmon. Han kommer inte att utföra en handling av tillbedjan, utan bara göra sin plikt som kungens tjänare. Han erbjuder Elisa en gåva, men profeten vill inte ta emot den. Detta är i enlighet med principen att underverk sker tack vare Jehovas kraft, inte Elisas, och Elisa skall inte tjäna pengar på ett ämbete som Jehova har gett honom. (2Ku 5:9–19; jfr Mt 10:8.)

Elisas medhjälpare Gehasi är emellertid girig. Han ger sig i väg efter Naaman och ber att få några av de gåvor som Elisa inte velat ta emot. Han försöker dölja det för Elisa genom att ljuga. Gehasi får ett rättmätigt straff för detta. Elisa säger till honom: ”Naamans spetälska [kommer] att häfta vid dig och din avkomma till oöverskådlig tid.” (2Ku 5:20–27)

De profetsöner som samarbetar med Elisa blir tvungna att flytta för att de inte har tillräckligt med plats. De beger sig ner till Jordan för att fälla träd så att de kan få stockar till ett nytt hus. En av profeterna använder en lånad yxa, och yxhuvudet lossnar och faller i vattnet. Elisa, som tydligtvis vill undvika att profeterna utsätts för smälek, kastar ett stycke trä i vattnet där yxhuvudet har fallit ner, och yxhuvudet flyter upp till ytan. Jehova visar därigenom att han är med sina profeter. (2Ku 6:1–7)

Israel befrias ur araméernas hand. Medan Jehoram är kung i Israel gör araméerna upp planer för ett överrumplingsanfall mot landet. Ben-Hadad II:s planer omintetgörs flera gånger av Elisa, som underrättar  kung Jehoram om varje truppförflyttning som araméerna företar. Först tror Ben-Hadad att det finns en förrädare i hans eget läger. Men när han förstår vem källan är sänder han en militärstyrka till Dotan och omringar staden med hästar och stridsvagnar för att gripa Elisa. (BILD, bd 1, sid. 950) Elisas medhjälpare blir rädd, men Elisa ber Gud att han skall öppna hans ögon, och han får se ”bergstrakten ... full med hästar och stridsvagnar av eld, runt omkring Elisa”. När araméerna rycker närmare ber Elisa att det skall ske ett underverk av det motsatta slaget: ”Jag ber dig, slå den här nationen med blindhet.” Elisa säger till araméerna att de skall följa honom, men han behöver inte leda dem vid handen, något som tyder på att det inte var fråga om bokstavlig blindhet, utan ett slags mental blindhet. De känner inte igen Elisa, som de kom för att gripa, och de vet inte heller vart han för dem. (2Ku 6:8–19)

Med vad slags blindhet slog Jehova araméerna som försökte gripa Elisa?

William James säger angående detta slag av blindhet: ”En högst intressant följd av rubbningar i synbarken är den s. k. själsblindheten. Detta slags blindhet består icke så mycket i okänslighet för optiska intryck som i oförmåga att tyda dem. Psykologiskt måste den tolkas som förlust av associationerna mellan synintrycken och deras innebörd och borde alltså uppstå, så snart de banor, som leda mellan syncentra och centra för andra föreställningar, på något sätt avbrytas.” (Psykologi, 1925, sid. 116)

Elisa för araméerna till Samaria. Därefter ber han att Jehova skall öppna deras ögon, och araméerna upptäcker då att de befinner sig mitt i Samaria och står inför kung Jehoram. Elisa visar att han förtröstar på Jehovas makt och att han inte har någon tanke på hämnd, när han med motiveringen att araméerna är som krigsfångar förhindrar att Israels kung dödar dem. Han säger åt kungen att ge dem något att äta och dricka, och efter en festmåltid skickas de hem. Resultatet av detta blir att ”inte en enda gång kom araméernas rövarskaror in i Israels land igen”. (2Ku 6:20–23)

De sporadiska plundringstågen är nu över, men längre fram tränger Ben-Hadad II in i landet med hela sin här och belägrar Samaria. Under belägringen är nöden så stor att Israels kung får underrättelse om minst ett tillfälle då en kvinna har ätit sin egen son. Kung Jehoram, som är Ahabs avkomma och ”son till en mördare”, svär att han skall döda Elisa. Men han håller inte denna förhastade ed. När Jehoram kommer till profetens hus tillsammans med sin adjutant säger han att han har förlorat allt hopp om att få hjälp från Jehova. Elisa försäkrar kungen om att det redan nästa dag kommer att finnas rikligt med livsmedel i staden. Kungens adjutant avvisar hånfullt denna profetia, så Elisa säger till honom: ”Se, du skall få se det med egna ögon, men du kommer inte att äta av det.” Jehova låter araméerna få höra ett ljud i lägret, så att de tror att en stor här från flera nationer rycker fram emot dem. De överger lägret som det är, med hela dess livsmedelsförråd. När kungen förstår att araméerna har flytt sätter han adjutanten till att ha uppsikt över porten, och där, i Samarias port, blir han ihjältrampad, när de svältande israeliterna rusar ut för att plundra araméernas läger. Han ser livsmedlen men får inte äta av dem. (2Ku 6:24–7:20)

Hasael och Jehu utnämns till kungar. Uppmärksamheten riktas nu mot Damaskus i Aram, där kung Ben-Hadad II ligger för döden. Kungens sändebud, Hasael, söker upp Elisa och frågar honom om hans herre kommer att återhämta sig. Under Jehovas andes inflytande ser Elisa en dyster syn, som gör honom djupt bedrövad: Han ser att Hasael som Ben-Hadads efterträdare med tiden kommer att vålla israeliterna outsäglig skada, även om detta är ett rättmätigt straff från Jehova för deras synder. Han säger till Hasael: ”Gå och säg till honom [Ben-Hadad]: ’Du kommer helt visst att återhämta dig’, men Jehova har visat mig att han helt visst skall dö.” Hasael förmedlar budskapet om att kungen skall återhämta sig och sörjer för att den andra delen av profetens ord går i uppfyllelse genom att kväva honom med ett vått täcke, och sedan övertar han tronen. (2Ku 8:7–15)

Det finns ytterligare en uppgift som Elisa har att utföra åt Elia: Han skall smörja Jehu till att verkställa Guds dom över Ahabs onda hus. (2Ku 9:1–10) Han utför detta uppdrag mer än 18 år efter det att Jehova gav Elia befallningen. Elisa lever så länge att han får se uppfyllelsen av profetiorna i 1 Kungaboken 19:15–17 och 21:21–24.

När Jehu blir smord är Jehoram kung i Israel och hans systerson Ahasja kung i Juda. Den  arameiske kungen Hasael ansätter Israel hårt under sin regeringstid och sårar Jehoram i striden vid Ramot-Gilead. (2Ku 9:15) Jehu låter ingen tid gå förlorad när han skall utföra sitt uppdrag – att utplåna Ahabs onda hus och inte låta någon överlevande finnas kvar. (2Ku 10:11) Han riktar först uppmärksamheten mot Jehoram, Israels kung, som är i Jisreel för att återhämta sig. I uppfyllelse av Elias profetia möter Jehu Jehoram utanför staden, dödar honom och ser till att hans kropp kastas på jisreeliten Nabots åkerstycke. (2Ku 9:16, 21–26) När Jehu kommer in i Jisreel dödar han den onda Isebel, mor till kung Jehoram i Israel och mormor till kung Ahasja i Juda. Jehu vill låta begrava henne, men Jehova ser till att hundarna äter upp hennes kött precis som hans profet Elia har förutsagt, och det blir således ingen grav till minne av henne. (2Ku 9:30–37) Ahabs 70 söner halshuggs. Ahasja, Ahabs dotterson, dödas (2Ku 10:1–9; 9:27, 28), och 42 av Ahasjas bröder avrättas av Jehu. (2Ku 10:12–14; 1Ku 21:17–24)

Baalsdyrkan utrotas. På väg upp till huvudstaden, Samaria, möter Jehu Jehonadab, som helt och fullt stöder honom i hans utrotande av baalsdyrkan, och de båda fortsätter till Samaria, där det slutgiltiga slaget riktas mot baalsdyrkan, så att den blir fullständigt utrotad i Israel. Genom list får Jehu alla baalsdyrkarna att samla sig i Baals hus iförda särskilda kläder. Huset fylls från den ena änden till den andra, men det finns inte en enda tillbedjare av Jehova bland dem. På Jehus befallning slår hans män ihjäl alla baalsdyrkarna, river ner deras heliga stoder och Baals hus och gör området till avträde. (2Ku 10:15–27)

Elisa fullbordar således det verk som Elia påbörjade. Baalsdyrkan blir alltså utrotad ur Israel. Till skillnad från Elia tas Elisa inte upp till himlen i en stormvind för att föras till en annan plats före sin död. Elisa dör en naturlig död under Jehoas, Israels kungs, regering. Medan han ligger på sin dödsbädd ansätts Israel på nytt av Aram. Kung Jehoas söker upp Elisa och ber tydligtvis om militär hjälp mot araméerna, för han vänder sig till honom med orden: ”Min fader, min fader, Israels stridsvagn och ryttare!” På Elisas uppmaning slår Jehoas på jorden med sina pilar. Men eftersom han inte gör det med verklig iver och bara slår tre gånger, säger Elisa till honom att han inte kommer att vinna mer än tre segrar över Aram. Detta går i uppfyllelse. (2Ku 13:14–19, 25)

Verket fullbordat. Fram till denna tidpunkt hade Elisa med Guds andes hjälp utfört 15 underverk. Men efter hans död lät Jehova ett 16:e underverk ske genom honom. Elisa var trogen intill döden och hade Guds godkännande. I skildringen berättas det att några höll på med att begrava en man då en moabitisk rövarskara dök upp. Detta fick dem att kasta mannen i Elisas grav och fly. När den döde kom i beröring med Elisas ben kom han till liv och reste sig upp. (2Ku 13:20, 21)

Jesus omtalar i Lukas 4:27 Elisa som en profet, och det är utan tvivel både han och Elia som åsyftas i Hebréerna 11:35, eftersom båda uppväckte döda. Elia hade inlett sin profetgärning vid en tid då Israel hade sjunkit djupt i baalsdyrkan, och detta krävde nitälskan för den sanna tillbedjan. Han utförde ett stort arbete genom att vända mångas hjärtan tillbaka till Jehova. Elisa fortsatte där Elia slutade, och även om hans tjänst i sin helhet var mer fredlig såg han till att det verk Elia hade påbörjat fullbordades, och han fick själv se att allt blev gjort. Sexton underverk tillskrivs Elisa, medan Elia utförde åtta. I likhet med Elia visade han stor nitälskan för Jehovas namn och den sanna tillbedjan. Han var tålmodig, kärleksfull och omtänksam, men samtidigt var han mycket bestämd när det gällde Jehovas namn, och han tvekade inte att uttala Guds dom över de onda och ogudaktiga. Han räknas med rätta till det ”stora moln av vittnen” som omnämns i Hebréerna 12:1.