En skildring som visar hur Jehova uppfyllde sina löften om att föra Israel tillbaka från landsflykten i Babylon och återupprätta den sanna tillbedjan i Jerusalem. Boken berättar om perserkungens befallning att tillbedjan av Jehova skulle återställas bland judarna sedan Jerusalem hade legat öde i 70 år, och den skildrar det arbete som utfördes för att nå detta mål trots motstånd. Esra höll sig troget till det här temat hela boken igenom. Det är tydligtvis därför som han hoppar över vissa tidsperioder, till exempel perioden mellan kapitlen 6 och 7. Skribenten hade helt enkelt inte för avsikt att ge en fullständig historisk skildring av sin tid.

Skribent. Esra var mycket kvalificerad att skriva den bok som bär hans namn, eftersom han var präst, forskare och skicklig avskrivare och dessutom var en man som hade ”gjort sitt hjärta berett ... att undervisa i förordningar och rätt i Israel” och att rätta till det som var bristfälligt i de återkomna israeliternas tillbedjan av Jehova. Den makt han fick av perserkungen gav honom ytterligare skäl och befogenhet att göra de efterforskningar som var nödvändiga. Det måste ha varit naturligt för en sådan man att skriva en skildring av denna viktiga period i hans folks historia. (Esr 7:6, 10, 25, 26) Det är därför med rätta som boken är skriven i första person från kapitel 7, vers 27, till och med kapitel 9. De flesta forskare är eniga om att Esras bok är en fortsättning på Krönikeböckerna, vilket man ser om man jämför 2 Krönikeboken 36:22, 23 med Esra 1:1–3. Detta pekar likaså mot att det är Esra som har skrivit boken. Även judisk tradition anger Esra som skribent.

Äkthet. Esras bok hör till den hebreiska kanon. Ursprungligen utgjorde den och Nehemjas bok en enda rulle. Den babyloniska Talmud (Bava Batra 14b) följer denna tradition, men sedan 1500-talet har de två böckerna varit åtskilda i tryckta hebreiska biblar, även om de räknas som en bok när det sammanlagda antalet böcker i de hebreiska skrifterna anges. I Douayöversättningen (engelsk översättning som bygger på den latinska Vulgata) används benämningarna Esdras första bok och Esdras andra bok (”Esdras” enl. grekisk stavning), men det nämns att den andra boken också kallas Nehemjas bok. Det finns en apokryfisk bok som är skriven på grekiska och som kallas Esras tredje bok. Den består av avsnitt från Andra Krönikeboken, Esra  och Nehemja och innehåller dessutom en del folksagor. Det finns även en bok som missvisande kallas Fjärde Esra.

Större delen av Esras bok är skriven på hebreiska. Men en relativt stor del är skriven på arameiska, eftersom Esra skrev av offentliga förteckningar och officiella dokument, däribland brev som ämbetsmän ”på andra sidan Floden [Eufrat]” sände till perserkungarna och kungarnas svar och förordningar med befallningar till dessa ämbetsmän. Esra gav också korta historiska redogörelser för att knyta samman dessa dokument. Arameiska var diplomatspråket och det internationella handelsspråket på Esras tid. De arameiska avsnitten finns i kapitlen 4–7. Några av Esras upplysningar är hämtade från judiska arkiv, och dessa avsnitt är givetvis skrivna på hebreiska. Även detta stöder argumenten för att Esras skildring är äkta.

Esra 7:23–26 visar att de persiska myndigheterna erkände Moses lag som den lag som gällde för judarna och att perserna på så sätt bidrog till att den sanna tillbedjan återställdes. När Esra nämner perserkungarna gör han det i rätt kronologisk ordning. I dag anser de flesta forskare att upplysningarna i boken är korrekta. I en biblisk uppslagsbok sägs det: ”Det råder inget tvivel om att det historiska innehållet är tillförlitligt.” (The New Westminster Dictionary of the Bible, utgiven av H. Gehman, 1970, sid. 291) Skildringen i Esras bok är därför tillförlitlig, och Esra är en historisk person.

Tidpunkt och bakgrund. Esras bok skrevs omkring 460 f.v.t., samtidigt som Krönikeböckerna. Inledningsvis återger Esra Cyrus påbud om att judarna fick återvända hem från Babylon. Perserkungen Cyrus utfärdade detta påbud under sitt första år. (Esr 1:1) Juda och Jerusalem hade legat öde sedan hösten 607 f.v.t., då de som Nebukadnessar hade lämnat kvar gav sig av till Egypten. Det 70:e året som Jerusalem låg öde, den sista påtvingade sabbaten för landet, skulle löpa ut på hösten 537. Det är av två skäl som Cyrus påbud måste ha utfärdats i slutet av 538 eller i början av 537. För det första skulle landet ligga öde ända tills det 70:e året hade löpt ut. För det andra kunde de befriade israeliterna inte förväntas företa resan under den regniga vintern, vilket de skulle ha fått göra om påbudet hade utfärdats några månader tidigare. Troligen utfärdades det tidigt på våren 537, så att judarna kunde resa under den torra årstiden och komma fram till Jerusalem och bygga upp altaret den första dagen i den sjunde månaden (tishri) år 537, vilket motsvarar den 29 september enligt den gregorianska kalendern. (Esr 3:2–6)

Efter det att Esra har berättat om hur man firade påsken och det osyrade brödets högtid när templet hade fullbordats 515 f.v.t. hoppar han över ett antal år fram till perserkungen Artaxerxes sjunde regeringsår (468 f.v.t.). Nu kommer Esra själv in i bilden, och från kapitel 7, vers 27, till och med kapitel 9 skriver han i första person. Men i kapitel 10 skiftar han till tredje person och träder själv i bakgrunden för att rikta uppmärksamheten mot furstarna, prästerna, leviterna och de andra som hade vänt tillbaka, och han behandlar i synnerhet hur man rättade till det förhållandet att många hade tagit sig utländska hustrur.

[Ruta på sidan 585]

HUVUDPUNKTER I ESRAS BOK

En berättelse om hur templet i Jerusalem återuppbyggdes och den sanna tillbedjan återställdes där efter landsflykten i Babylon

Omfattar en period på omkring 70 år efter judarnas återkomst från landsflykten i Babylon

Cyrus utfärdar ett påbud om frigivning, och en kvarleva av landsflyktiga judar återvänder till Jerusalem (537 f.v.t.) för att återuppbygga templet (1:1–3:6)

Templet återuppbyggs (3:7–6:22)

Grunden läggs under det andra året efter återkomsten från landsflykten

Fiender försöker gång på gång hindra tempelbygget och får till sist arbetet att upphöra ända till Darius I:s andra år (520 f.v.t.), då profeterna Sakarja och Haggaj uppmuntrar folket att återuppta arbetet

Officiella efterforskningar i de persiska arkiven i Babylon och Ekbatana visar att tempelbygget är godkänt av Cyrus, så Darius I befaller att ingen får hindra arbetet och att de som överträder denna förordning skall straffas med döden

I Darius I:s sjätte år (515 f.v.t.) fullbordas tempelbygget, och därefter inviger man templet och firar påsken

Esra reser till Jerusalem (468 f.v.t.) för att insätta domare, och han har med sig gåvor till templet (7:1–8:36)

Perserkungen Artaxerxes (Longimanus) ger Esra tillåtelse att resa

Esra och ca 1 500 män, förutom 258 leviter och netinimtjänare från Kasifja, bryter upp från en samlingsplats vid floden Ahava; de har med sig guld, silver och redskap till templet; de kommer till Jerusalem drygt tre och en halv månader senare

Israel, prästerskapet inbegripet, renas (9:1–10:44)

När Esra får höra att många har befläckat sig genom att gifta sig med utländska kvinnor, avlägger han en offentlig bekännelse i bön till Jehova

Sekanja erkänner folkets synd och föreslår att man sluter ett förbund om att sända bort de utländska hustrurna och deras barn

Alla de tidigare landsflyktiga blir befallda att samlas i Jerusalem; man beslutar sedan att furstarna skall undersöka de enskilda fallen av befläckelse

Prästerna, leviterna och de övriga männen sänder bort sina utländska hustrur och söner