En bok i de hebreiska skrifterna. Den har fått sitt namn efter skildringens huvudperson. I några avskrifter av den latinska Vulgata kallas den dock ”Ahasveros” efter den persiske kung som spelar en framträdande roll i berättelsen. Judarna kallar boken Meghillạth ’Estẹr eller bara Meghillạh, som betyder ”rulle” eller ”skriftrulle”, vilket vittnar om hur högt de värderar den.

Skribent. Bibeln upplyser oss inte om vem som har skrivit Esters bok. En del forskare menar att det var Esra som skrev den, men de starkaste vittnesbörden pekar mot Mordokaj. Mordokaj kunde känna till alla de detaljer som skildras i boken, inte bara det som hände honom själv och Ester, utan också det som utspelade sig i Hamans hus och i borgen Susa. När han blev befordrad till Persiens statsminister bör han ha fått tillgång till de  officiella dokument som nämns i skildringen. Det troligaste är därför att det var han som med Jehovas välsignelse skrev Esters bok, precis som Daniel, Esra och Nehemja, som hade höga befattningar i det persiska riket under andra perioder, skrev bibelböcker där de beskrev förhållandet mellan judarna och detta världsvälde.

Historisk bakgrund. Enligt berättelsen ägde händelserna rum under den tid då en kung vid namn Ahasveros härskade i perserriket och då detta rike sträckte sig från Indien till Etiopien och omfattade 127 provinser. (Est 1:1) Detta, i kombination med att det var Esra som infogade boken i Bibelns kanon, innebär att händelserna måste ha utspelat sig under någon av följande tre kungar, som är kända från profanhistorien: Darius I (perser), Xerxes I eller Artaxerxes Longimanus. Man vet att både Darius I och Artaxerxes Longimanus visade välvilja mot judarna före sitt 12:e regeringsår, och detta stämmer inte in på Ahasveros i Esters bok, eftersom han varken tycks ha känt till judarna och deras religion särskilt väl eller varit inställd på att visa dem ynnest. Därför menar man att denne Ahasveros var Xerxes I, son till perserkungen Darius I. I några bibelöversättningar (AT, Mo, 2000) har man till och med bytt ut namnet Ahasveros mot Xerxes.

I Esters bok räknas denne kungs regeringstid uppenbarligen från den tid då han blev medregent med sin far, Darius. Eftersom de första händelserna i Esters bok ägde rum i hans tredje regeringsår och resten av berättelsen täcker återstoden av hans regeringstid, omfattar boken av allt att döma perioden från 493 f.v.t. till ca 475 f.v.t. (Se PERSIEN, PERSER [Xerxes och Artaxerxes regeringstider].)

Esters bok skrevs någon gång efter Xerxes 12:e regeringsår, tydligtvis i slutet av hans regering (ca 475 f.v.t.). Den livfulla stilen tyder på att skribenten var ett ögonvittne. Dessutom verkar skribenten ha haft tillgång till statliga dokument (Est 10:2), så det är mycket  troligt att boken skrevs i Susa i provinsen Elam, som på den tiden hörde till Persien. Att det förekommer persiska och arameiska ord mitt i den hebreiska texten stämmer väl överens med att boken är skriven i Persien vid den tid som nämnts här ovan.

Esra kan möjligen ha tagit med sig boken från Babylon till Jerusalem 468 f.v.t., för den ingick i den kanon som användes av Stora synagogan i Jerusalem tills denna upphörde med sin verksamhet omkring 300 f.v.t.

Kanonisk och äkta. En del tvivlar på att Esters bok är kanonisk, eftersom det inte citeras från den eller hänsyftas på den i de kristna grekiska skrifterna. Men detta är ingen avgörande invändning, för detsamma gäller andra böcker som man på mycket goda grunder betraktar som kanoniska, t.ex. Esra och Predikaren. Melito av Sardes, Gregorios av Nazianzos och Athanasios är några av dem som utelämnade Esters bok i sina förteckningar över kanoniska böcker. Men Hieronymus, Augustinus och Origenes nämner den vid namn. Den finns också med i Chester Beatty-samlingen, där böckerna Hesekiel, Daniel och Ester är samlade i en kodex, som troligen är från första hälften av 200-talet v.t. Det verkar inte som om judarna eller de första kristna som grupp betraktade någonsin ifrågasatte bokens äkthet. I judiska bibelutgåvor placeras den vanligen bland Skrifterna (Ketuvim), mellan Predikaren och Daniel.

Senare infogades apokryfiska avsnitt i Esters bok. En del forskare daterar dessa till ca 100 f.v.t., omkring 300 år efter det att de hebreiska skrifternas kanon enligt traditionen blev fastställd.

En del menar att det som sägs i Esters bok om att Ahasveros under sitt tredje regeringsår höll ett gästabud som varade i 180 dagar måste vara en överdrift. (Est 1:3, 4) Men det har sagts att man kanske lät festen vara så länge för att man skulle kunna bjuda alla de talrika ämbetsmännen, som omöjligen kunde vara närvarande under hela arrangemanget och som inte kunde vara där alla samtidigt, eftersom de hade sina plikter att sköta i de olika provinserna. Berättelsen säger egentligen inte att gästabudet varade i 180 dagar, utan att kungen visade ämbetsmännen sitt kungarikes rikedom och härlighet under så lång tid. I både 1:3 och 1:5 talas det om ett gästabud, men det är möjligt att det inte är två olika gästabud som avses, utan att vers 3 syftar på det sju dagar långa gästabud som hölls för alla i borgen vid slutet av den stora sammankomsten. (Commentary on the Old Testament, C. F. Keil och F. Delitzsch, 1973, bd III, Ester, sid. 322–324)

Eftersom Gud inte är direkt omnämnd i boken, menar en del att den inte är av religiös karaktär. Men den berättar om judarnas fasta och ”rop om hjälp”, vilket visar att judarna bad. (Est 4:3, 16; 9:31) Att kungen blev liggande sömnlös i just rätt stund tyder dessutom på gudomlig ledning (6:1), och berättelsen antyder att det var Gud som såg till att Ester blev drottning (4:14). Vidare sägs det att Mordokaj konsekvent vägrade att buga sig för Guds fiende Haman, som var agagit och möjligen amalekit av kunglig ätt, och detta vittnar om att Mordokaj tillbad Jehova. (3:1–6; 2Mo 17:14)

Historiska och arkeologiska vittnesbörd. Historiska och arkeologiska vittnesbörd har bidragit till att bekräfta bokens äkthet. Här följer några få exempel: Persernas sätt att ära en man är korrekt beskrivet. (Est 6:8) De kungliga färgerna i Persien var vitt och blått (eller violett). I Ester 8:15 läser vi att Mordokaj var klädd i en ”kunglig klädnad av blått tyg och linne” och en mantel av purpurrödfärgad ull.

Ester ”ställde sig på den inre förgården till kungens hus, mitt för kungens hus, medan kungen satt på sin kungatron i det kungliga huset, mitt emot husets ingång. Och så snart kungen såg drottning Ester stå på förgården vann hon ynnest för hans ögon.” (Est 5:1, 2) Utgrävningar har visat att denna beskrivning är korrekt in i minsta detalj. En korridor gick från kvinnornas hus till palatsets inre gård, och på andra sidan gården, mitt emot korridoren, låg tronsalen. Tronen stod vid mitten av salens bakre vägg, och därifrån kunde kungen se över den avskärmning som fanns mellan honom och drottningen, som stod och väntade på audiens. Även andra detaljer i Esters bok visar att skribenten kände till palatset mycket väl. Invändningen att boken är ohistorisk och ger en felaktig bild av persiska seder och bruk är därför helt ogrundad.

Ett mycket starkt bevis för bokens äkthet är purimfesten (”purim” betyder ”lotter”), som judarna fortfarande firar varje år. Under den här högtiden läser man upp hela Esters bok i synagogorna. Det uppges att en kilskriftstext som tycks härstamma från Borsippa nämner en persisk myndighetsperson vid namn Mardukâ (Mordokaj?) som befann sig i  Susa i slutet av Darius I:s regering eller i början av Xerxes I:s regering. (Zeitschrift für die alttestamentliche Wissenschaft, 1940/41, årg. 58, sid. 243, 244; 1942/43, årg. 59, sid. 219)

Esters bok är i full överensstämmelse med resten av Bibeln, och den kompletterar Esras och Nehemjas skildringar genom att den berättar om sådant som hände Guds landsflyktiga folk i Persien. I likhet med alla andra böcker i Bibeln är den skriven till vår uppmuntran, tröst och undervisning. (Rom 15:4)

[Ruta på sidan 588]

HUVUDPUNKTER I ESTERS BOK

En levande berättelse om hur Ester, med vägledning av sin äldre kusin Mordokaj, blev använd av Gud till att rädda judarna från att förintas

Uppenbarligen skriven av Mordokaj; omfattar av allt att döma åren 493–ca 475 f.v.t.

Ester blir drottning i Susa

Kung Ahasveros (troligen Xerxes I) kallar på drottning Vasti under ett kungligt gästabud för att visa gästerna hennes skönhet, men hon vägrar hårdnackat att komma; kungen avsätter henne som drottning (1:1–22)

Ester väljs ut framför alla de andra vackra jungfrurna i riket och görs till drottning; i enlighet med Mordokajs råd berättar hon inte att hon är judinna (2:1–20)

Haman gör upp planer på att utrota judarna, men rollerna blir ombytta

Kungen upphöjer agagiten Haman över alla de andra furstarna, men Mordokaj vägrar att buga sig för Haman (3:1–4)

Förbittrad över detta gör Haman upp planer på att förinta alla judar i riket; kungen övertalas, ett datum fastställs och påbudet utfärdas (3:5–15)

Mordokaj uppmanar Ester att personligen vädja till kungen, även om det kan kosta henne livet att träda fram inför honom utan att vara inbjuden (4:1–17)

Ester blir välvilligt mottagen av kungen; hon bjuder in kungen och Haman till ett gästabud, och under gästabudet ber hon dem att komma tillbaka till ett nytt gästabud dagen därpå (5:1–8)

Hamans glädje grumlas emellertid av att Mordokaj än en gång vägrar att buga sig för honom, så Haman reser en mycket hög påle och tänker uppmana kungen att hänga upp Mordokaj på pålen före gästabudet nästa dag (5:9–14)

Den natten kan kungen inte sova, och man läser då för honom ur krönikan över minnesvärda händelser; kungen upptäcker att Mordokaj inte har blivit belönad för att han har avslöjat en mordkomplott mot kungen; när Haman kommer på morgonen frågar kungen honom hur man skall ära en man som kungen finner behag i, och Haman, som tror att det är han som skall äras, kommer med överdådiga förslag; därefter får Haman i uppdrag att ära Mordokaj offentligt på det sätt som han själv föreslagit (6:1–13; 2:21–23)

Vid gästabudet samma dag berättar Ester för kungen att Haman har sålt henne och hennes folk till att förintas; kungen blir rasande och ger order om att Haman skall hängas upp på den påle som han har rest för Mordokaj (6:14–7:10)

Mordokaj befordras, och judarna befrias

Mordokaj får kungens signetring, som har tagits ifrån Haman (8:1, 2)

Med kungens tillåtelse utfärdas ett påbud som ger judarna rätt att försvara sig och tillintetgöra sina fiender på den dag då det är bestämt att de skall förintas; många tusen fiender till judarna blir dödade (8:3–9:19)

En bestämmelse utfärdas om att minnet av denna befrielse skall firas varje år (9:20–32)

Mordokaj blir den näst högste mannen i riket och arbetar för sitt folks bästa (10:1–3)