[Ẹtham]

Israeliternas andra lägerplats under uttåget ur Egypten. (2Mo 13:20; 4Mo 33:3–7) Det var i Etham, ”vid randen av vildmarken”, som israeliterna vände om och gick till Pi-Hahirot, där de sedan gick över Röda havet. (4Mo 33:7, 8) Detta tyder på att det var vid Etham som israeliterna skulle ha lämnat Egypten om inte Gud hade lett dem i en annan riktning.

 Denna ändrade kurs fick farao att tro att israeliterna ”förvirrade [flackade] omkring i ... vildmarken”, och det sporrade honom att sätta efter dem, vilket resulterade i att Gud verkställde sin dom över egyptierna vid Röda havet. (2Mo 14:1–4)

En del forskare menar att Etham låg vid östra änden av Wadi Tumilat, norr om Bittersjöarna. Men detta beror på att de förbinder det hebreiska namnet Etham (’Ethạm) med det fornegyptiska ordet för fästning (htm). Även om det kan finnas en sådan förbindelse bör man tänka på att detta egyptiska namn användes om flera platser. Eftersom Etham inte låg längs den norra vägen ut ur Egypten, dvs. ”vägen åt filistéernas land” (2Mo 13:17), kan det endast sägas att platsen måste ha legat någonstans norr om Röda havet, av allt att döma vid gränsen till det vildmarksområde som utgör den nordvästra delen av Sinaihalvön.

En jämförelse mellan 4 Moseboken 33:8 och 2 Moseboken 15:22 tyder på att vildmarksområdet vid Etham är detsamma som ”Shurs vildmark”. En annan möjlighet är att namnen inte syftar på samma sak, utan att Ethams vildmark omfattade Shurs vildmark eller tvärtom, beroende på vilket av dessa områden som var störst. (Se SHUR.)