[Ẹufrat]

Den längsta och viktigaste floden i sydvästra Asien. På turkiska kallas den Firat, ett namn som påminner om det hebreiska namnet Perạth och det fornpersiska Ufratu. Floden Eufrat nämns första gången i 1 Moseboken 2:14, där den omtalas som en av de fyra floder som en gång hade sin källa i Eden.

Gräns för Israels tilldelade område. När Gud slöt ett förbund med Abraham, lovade han att ge Abrahams avkomma landet ”från Egyptens flod till den stora floden, floden Eufrat”. (1Mo 15:18) Detta löfte upprepades till Israels nation. (2Mo 23:31; 5Mo 1:7, 8; 11:24; Jos 1:4) I Första Krönikeboken 5:9 berättas det att några avkomlingar av Ruben redan före Davids regering utvidgade området för sin bosättning ”ända fram till den plats där man kommer in i vildmarken vid floden Eufrat”. Men eftersom det är 800 km till Eufrat från ”östra sidan av Gilead” (1Kr 5:10), kan detta helt enkelt betyda att rubeniterna utvidgade sitt område öster om Gilead till randen av Syriska öknen, som sträcker sig ända till Eufrat. (SFB och 2000 lyder: ”ända fram till öknen som sträcker sig från floden Eufrat”; JB: ”till början av öknen som slutar vid floden Eufrat”.) Det verkar alltså som om det var först under Davids och Salomos regeringstid som Jehovas löfte uppfylldes fullständigt. Då innefattade Israels område det arameiska riket Soba och sträckte sig således ända till Eufrats stränder, tydligen vid den del av floden som rinner genom norra Syrien (Aram). (2Sa 8:3; 1Ku 4:21; 1Kr 18:3–8; 2Kr 9:26) På grund av sin betydelse kallades Eufrat ofta rätt och slätt ”Floden”. (Jos 24:2, 15; Ps 72:8)

Källfloder och lopp. Den 2 700 km långa floden Eufrat bildas huvudsakligen av två källfloder. Den ena, som kallas Karasu, rinner upp i nordöstra Turkiet, ca 100 km från Svarta havets sydöstra strand. Den andra, Murat, rinner upp omkring halvvägs mellan Vansjön och berget Ararat. Ungefär mitt emellan dessa båda floder ligger dalen där floden Aras flyter fram, och en del förbinder den floden med Gihon, som nämns i 1 Moseboken 2:13. Karasu och Murat löper i stort sett parallellt i västlig riktning tills de flyter samman i närheten av staden Keban, på en höjd av 610 m över havet.

Från denna punkt bildar de två källfloderna den egentliga floden Eufrat. Efter att ha tillryggalagt 640 km i bergig terräng från Murats källa räknat böjer sig floden nu söderut och löper 480 km genom ett område där den bildar talrika vattenfall och forsar innan den kommer ut på den syriska slätten nära platsen för den forntida staden Karkemish.

Vadstället vid Karkemish. Vid Karkemish låg det viktigaste vadstället för de härar och karavaner som färdades från norra Mesopotamien till norra Syrien (Aram). Karkemish var en viktig befäst stad som senare kom under assyriskt herravälde. (Jes 10:5–9) Farao Neko intog den ca 629 f.v.t., och på vägen dit stred han mot den judeiske kungen Josias här vid Megiddo och dödade Josia. (2Ku 23:29; 2Kr 35:20–24) Mellan tre och fyra år senare (625 f.v.t.) korsade Nebukadnessars trupper Eufrat och slog egyptierna vid Karkemish, och därmed påbörjades en utveckling som slutade med att Egypten förlorade all sin makt i Syrien och Palestina. (Jer 46:2, 6, 10; 2Ku 24:7)

 Från Karkemish till Persiska viken. Vid Karkemish är Eufrat bara ca 160 km från Medelhavet, men därefter svänger floden i sydöstlig riktning mot Persiska viken som ligger mer än 1 100 km bort. Den ”mellersta” delen av floden sträcker sig från Karkemish till staden Hit i ett område med asfaltgropar. Längs den här sträckan får den ytterligare vatten från floderna Balikh och Khabur. Nedanför Hit löper floden över den bördiga mesopotamiska slätten, och 80 km nedanför Hit, i närheten av Bagdad, är det bara 40 km mellan den och Tigris. Här i sitt nedre lopp förgrenar sig Eufrat i ett stort sumpområde och i förfallna kanaler, och flödet blir långsamt.

Eufrat och Tigris löper slutligen samman i närheten av Basra, och därifrån till Persiska viken kallas floden nu Shatt al-Arab. Plinius och andra forntida historiker berättar att Eufrat och Tigris ursprungligen hade var sitt utlopp i havet. (Naturalis historia, VI, XXVI) Man menar i allmänhet att deltaområdet vid norra änden av Persiska viken har bildats av slam från de båda floderna och att kustlinjen tidigare gick mycket längre norrut, kanske ända uppe vid den forntida kaldeiska staden Ur, Abrahams hemstad.

Eufrat har sitt lägsta vattenstånd i september, och därefter stiger det gradvis fram till maj, då det normalt sett är som högst. Under snösmältningen förekommer det översvämningar. Att Eufrat och Tigris årligen svämmar över sina bräddar är utan tvivel orsaken till att Jesaja kallar Babylonien ”havsvildmarken”. (Jes 21:1, 2) I forna tider kontrollerade man översvämningarna med hjälp av skyddsvallar och rännor som ledde vattnet in i bevattningskanaler och dammar. Mellan Eufrat och Tigris fanns ett nätverk av sådana bevattningskanaler, och nedre Babylonien var därför till största delen ett bördigt område. Under århundradenas lopp har de flesta kanalerna täppts igen, och detta har medfört en tillbakagång för jordbruket. Dessutom har salt från vattnet i kanalerna anrikats i jorden och bidragit till att jordbruket i den en gång så bördiga dalen med tiden har minskat.

Större städer. Längs Eufrats stränder låg många forntida städer, till exempel Ur, Erek, Kish och Babylon. Flodens lopp har uppenbarligen flyttat sig västerut, så att de flesta av de gamla platserna nu ligger flera kilometer öster om floden.

Den stora staden Babylon byggdes ursprungligen på båda sidor om Eufrat, och flodvattnet leddes in i en bred, djup vallgrav runt staden och även in i ett nätverk av kanaler innanför stadsmurarna. I samband med Babylons fall 539 f.v.t. ledde Cyrus bort Eufrats vatten så att hans trupper kunde rycka fram genom flodfåran och dra in i staden, där man inte anade faran. Det kan därför sägas att Eufrats vatten torkade ut. (Jes 44:27, 28; 45:1) I Uppenbarelseboken 16:12 är det förutsagt att detsamma skall ske i symbolisk bemärkelse när den sjätte ängelns ”skål” töms ut över ”den stora floden Eufrat”. I det efterföljande kapitlet beskrivs ödeläggelsen av ”det stora Babylon”, och det sägs att detta symboliska Babylon ”sitter på många vatten”, som representerar ”folk och skaror och nationer och språk”. (Upp 17:1, 5, 15–18)

Gränsflod; Jeremias resa. Eufrat utgjorde den norra gränsen för det omtvistade syrisk-palestinska området, som Egypten och Babylon stred om, och på perserrikets tid skilde floden öst från väst, vilket framgår av uttrycket ”på andra sidan Floden”. (Esr 4:10, 11; 5:3; 6:6; Neh 2:7) Senare utgjorde Eufrat romarrikets östra gräns.

Avsnittet i Jeremia 13:1–7 har varit föremål för diskussioner, eftersom en resa från Jerusalem till Eufrat, även till den närmaste punkten något söder om Karkemish, skulle innebära en färd på mer än 500 km i vardera riktningen, och det framgår av texten att Jeremia kan ha företagit denna resa två gånger (även om det inte sägs hur lång tid som passerade däremellan). I en översättning (utgiven av The Jewish Publication Society) har man helt enkelt transkriberat det hebreiska ordet och skrivit ”Perath” (jfr 2000, not), och en del menar att det inte är Eufrat som avses utan staden Para (Jos 18:23) i närheten av Anatot, bara några kilometer från Jerusalem. Att namnet Perạth (Eufrat) förekommer fyra gånger i berättelsen tyder dock på att platsen som nämns hade ett särskilt samband med den profetiska handling Jeremia skulle utföra, och den obetydliga byn Para skulle knappast kunna ge någon särskild innebörd åt denna handling. En del påpekar att det hebreiska ordet nahạr (flod) inte används i förbindelse med namnet Perạth i det här avsnittet, men det är värt att lägga märke till att det inte heller används i Jeremia 51:63, där det utan tvivel är floden Eufrat som avses. Det verkar därför inte finnas några goda skäl att anta att det skulle vara något annat än floden Eufrat som åsyftas i Jeremia 13:1–7.

 Det är mycket möjligt att Jeremia gömde sitt bälte åtminstone i närheten av den plats där den babyloniska hären under Nebukadnessar korsade Eufrat en tid senare under det fälttåg som med tiden ledde till att Juda och Jerusalem ödelades. I vilket fall som helst bör den resa, eller möjligen de två resor, som Jeremia gjorde till Eufrat ha gett extra tyngd åt det varningsbudskap som hans handling skulle förmedla till de andligt fördärvade invånarna i Judas rike. (Jfr Jer 2:18, 19.)