Plats där personer hålls i förvar, antingen i väntan på rättegång eller som straff för någon lagöverträdelse. De ord på Bibelns grundspråk som syftar på ett fängelse har följande betydelser: ”runt hus” (1Mo 39:20; jfr not), ”cisternhus” (2Mo 12:29, not), ”interneringshus” (1Ku 22:27), ”förvaringshus” (1Mo 42:19; Jer 52:11), ”fångarnas (de bundnas) hus” (Dom 16:21; Pre 4:14), ”stockhus” (2Kr 16:10), ”plats med bojor” (Mt 11:2), ”bevakad plats” (Mt 14:10) och ”förvaringsställe” eller ”plats där någon hålls (iakttas)” (Apg 5:18).

Fängelsestraff tillämpades av flera folkslag i forntiden, bland annat av egyptierna, filistéerna, assyrierna, babylonierna och perserna. (1Mo 39:20; Dom 16:25; 2Ku 17:4; Esr 7:26; Jer 52:31–33) Fångarna blev i vissa fall slagna i bojor och tvingades utföra hårt arbete, till exempel mala säd. (Dom 16:21; 2Ku 17:4; Ps 105:17, 18; Jer 52:11) I Egypten kunde en pålitlig fånge (som Josef) bli satt över de andra fångarna och få i uppdrag att passa upp sådana som hade haft en hög ställning innan de hamnade i fängelse. (1Mo 39:21–40:4)

Det fanns fängelser åtminstone så långt tillbaka som på 1700-talet f.v.t., för det var på den tiden som Josef på orätta grunder sattes i det fängelse som fanns i ”huset som tillhörde chefen för livvakten”. (1Mo 39:20; 40:3; 41:10) I detta fängelse fanns av allt att döma en fängelsehåla som hade formen av en cistern. (1Mo 40:15, not; 41:14; jfr Jes 24:22.)

Den mosaiska lagen föreskrev inte fängelsestraff. Eftersom domar skulle verkställas snabbt (Jos 7:20, 22–25) sattes personer i förvar endast när det krävdes ett tillkännagivande från Jehova, enligt vad som framgår av Moseböckerna (3Mo 24:12; 4Mo 15:34). Med tiden började emellertid israeliterna använda fängelser. Profeten Jeremia sattes till exempel i ”häkte i sekreteraren Jehonatans hus”. ”Valven” som nämns i skildringen av detta var kanske underjordiska fängelseceller. Förhållandena där var så dåliga att Jeremia var rädd att han skulle dö. (Jer 37:15–20) Därefter överfördes han till ”Vaktgården”, där han fick en daglig brödranson, kunde ta emot besök och göra affärer. (Jer 32:2, 8, 12; 37:21; se också 1Ku 22:27; 2Kr 16:10; Heb 11:36.)

I det första århundradet v.t. var fångvaktare och vakter enligt romersk sed personligen ansvariga för fångarna. (Apg 12:19) Fångvaktaren i Filippi tänkte ta sitt liv när han trodde att hans fångar hade rymt. (Apg 16:27) Som en säkerhetsåtgärd ställdes ofta vakter utanför fängelsedörrarna, och det hände att fångarna sattes med fötterna i stocken eller kedjades fast vid sina vakter. (Apg 5:23; 12:6–10; 16:22–24) Några fångar fick tillstånd att ta emot besök. (Mt 25:36; Apg 23:35; 24:23, 27; 28:16–31; se BAND, BOJA; FÅNGVAKTARE.)

Som Kristus Jesus hade förutsagt kastades många av hans efterföljare i fängelse. (Lu 21:12; Apg 26:10; Rom 16:7; Kol 4:10; Heb 10:34; 13:3) När aposteln Johannes befann sig på ön Patmos, dit han hade blivit förvisad, skrev han att de kristna kunde vänta sig att även i fortsättningen bli förföljda och kastade i fängelse. (Upp 2:10)

Bildspråk. Det att vara fången eller fängslad kan användas i överförd bemärkelse om att befinna sig i landsflykt (som israeliterna i Babylon) eller ett tillstånd av andlig fångenskap. (Jes 42:6, 7; 48:20; 49:5, 8, 9; 61:1; Mt 12:15–21; Lu 4:17–21; 2Kor 6:1, 2) Även om de andevarelser som var olydiga på Noas tid inte har fysiska kroppar som kan vara i bojor rent bokstavligt, sägs det om dem att de befinner sig i fängelse, dvs. att deras verksamhetsområde är begränsat och att de befinner sig i tätt andligt mörker när det gäller sitt förhållande till Jehova Gud. (1Pe 3:19; Jud 6; se TARTAROS.) Den avgrund som Satan skall kastas i och i vilken han skall hållas bunden i ett dödsliknande tillstånd i tusen år kallas också ett ”fängelse”. (Upp 20:1–3, 7)